Dimmans fula ansikte
År 2014 börjar gå mot sitt slut. Jag vet ärligt talat inte när den här känslan uppenbarade sig för första gången, vilket i sig är ett tecken på att det gått lång tid.
Känslan av uppgivenhet. Känslan av att det aldrig kommer lösa sig. Att den enda vägen ur den onda spiralen stavas separation. Jag går åt mitt håll, och du går i motsatt riktning.
2011 var ett bra år, trots att det redan då fanns tecken på att allting en mindre vacker dag skulle barka åt helvete. Passionen och intresset var som bortblåst. Framtidens dystra ansikte gömde sig i den norditalienska dimman.
Idag stirrar det ansiktet tillbaka på mig och många andra, oavsett åt vilket håll vi vänder oss. De senaste åren har tärt på relationen så hårt att bristningsgränsen nu är nära. Vid det här laget vet vi alla att vi sedan länge har befunnit oss i samma dimma där vi för några år sedan misstänkte att något fult och ovärdigt gömde sig.
Det kan ibland vara svårt att veta vem man ska skylla misslyckandet på. De romantiska komediernas paradklyscha ”It’s not you, it’s me” passar dock inte in i den här relationen. Alla är nog på det klara med att felet ligger hos någon annan. Någon som huserar på en nivå som vi vanliga dödliga aldrig kommer uppnå.
Trots det är vi mer än redo att dagligen ägna vår kärlek all den uppmärksamhet hon behöver och, trots alla sömnlösa nätter, förtjänar. Vi vet alla att det i slutändan kommer förbli så ändå tills döden skiljer oss åt.
För det är inte vi som väljer kärleken, kärleken väljer oss. Associazione Calcio Milan är en kärlek som man inte överger, hur tufft och uppgivet det än känns. Bristningsgränsen går alltid att skjuta framåt, en liten bit i taget.
