StartitalienÖvrigaLa CurvaDirettori Sportivi - Del 2: ”En udda fisk i sportchefsdammen”

Direttori Sportivi - Del 2: ”En udda fisk i sportchefsdammen”

Sportcheferna har en central roll alla lag men i Italien kanske mer någon annanstans. Martin Eliasson tar oss igenom den här säsongens Serie A och deras "diesse" . En indirekt hommage till Kristian Borell.

Då tar vi ann den andra delen med några riktiga tungviktare.

FIORENTINA

Daniele Pradé

Den sluga silverräven från Rom befinner sig nuförtiden i renässansens huvudfäste Florens för vad som är hans andra sejour i stadens flaggskepp Fiorentina.
Pradé är en av Serie A:s mest erfarna sportchefer som befann sig på den etablerade fotbollskartan redan under det tidiga 2000-talet.
När Roma senast vann scudetton satt han som Franco Baldinis högra hand och när Baldini sedan lämnade för Real Madrid tog han över sportchefstyglarna från sin mentor.
Under åren som följde stod Pradé för ett hyfsat jobb i mitt ärliga tycke. Roma befann sig i en svår ekonomisk situation då ägaren Franco Sensi hade insjuknat, en sjukdom som kom att ta hans liv med tiden. Hans dotter Rosella Sensi klev in som temporär president i väntan på att en ny ägare skulle ta över. Och detta ledde till att väldigt lite investeringar kom att göras.
Med en åtstramad budget fixade och donade Pradé ändå ihop en trupp som tränare Luciano Spalletti kunde göra lite roliga saker med och bland annat utveckla sin unika form utav anfallsfotboll som vi idag benämner som ”Spalletti-boll”.
I tiden som följde efter Calciopoli-skandalen var Roma den enda klubben som ens var i närheten av att ta upp kampen med Moratti och Mourinhos Inter. Och säsongen 2009/2010 gjorde man mer än bara erbjuda ett ödmjukt hot. Man var snubblande nära att plocka hem scudetton efter att Ranieri mäktat med ett av sina mirakler.

Efter att Roma fick sina nya amerikanska ägare lämnade Pradé klubben för Fiorentina. Där kom han att pyssla ihop ett av seriens klart mest sevärda lag. Ett lag där teknik och elegans existerade i överflöd. David Pizarro, Borja Valero, Aquilani, Matias Fernandez, Joaquin, Jovetic, Beppe Rossi, Josip Ilicic, Momo Salah med flera. Nästan så att Pradés vision var att bara ha en trupp bestående av en massa finlirare. När Pradé klev in i klubben hade man flera mediokra mittenplaceringar i följd och när han lämnade hade man istället etablerat sig som topp 4 i Serie A.
Pradé landar sedan i Genua där han bildade radarpar med Marco Giampaolo som satt på tränarposten. Återigen satte Pradé ihop ett väldigt tekniskt präglat lag som gjorde det möjligt för Giampaolo att spela en fotboll som var en fröjd för det neutrala ögat att bevittna. Detta har varit lite av Pradés huvudsakliga kännetecken. Om ett lag i Serie A spelar en teknisk och sevärd fotboll för den neutrala åskådaren är det hyfsad sannolikt att det är Pradé som rattar skeppet.

Efter att det blev en ägarkris i Sampdoria lämnade Pradé för ett tumultartat år i Udinese innan han återvände till Fiorentina för sin andra sejour i klubben. Fiorentina befann sig i princip i samma situation som första gången Pradé anlände. Hittills har den andra vändan inte varit riktigt lika lyckosam som den första men man ska samtidigt ha i åtanke att marginalerna i denna sport är små och hade Viola vunnit alla sina cupfinaler de tagit sig till de senaste säsongerna hade perspektivet förmodligen varit det omvända.
Den här säsongen är man med och slåss om en topp 4-placering och skulle man lyckas nalla en placering bland de stora igen får man återigen ta av sig hatten och berömma den gamla räven från Rom för ett väl utfört arbete. Pradé är en erfaren sportchef som stått för lyckade arbeten i flertalet klubbar i Serie A av olika storlekar.
Han har i mitt tycke dock påvisat en svaghet att vilja värva spelare han själv har en förkärlek för men som inte nödvändigtvis passar ihop med tränarens idéer och det drar ned betyget en smula. Men en toppsportchef utan tvekan.

Sportchefsbetyg: Svag 9/10.

GENOA

Marco Ottolini

Kanske den mest anonyma sportchefskaraktären i Serie A vilket kan vara kopplat till Genoas lite annorlunda klubbstruktur där de under åren tagit in ett flertal tyskar i klubbledningen. Men Ottolini är likväl mannen som träder fram i rampljuset som ledfigur för klubben.
Hade en märklig start på karriären inom fotbollen där han dyker upp som scout i Belgien och därifrån tog han klivet över till Juventus för att fylla samma roll.

Efter 4-5 år i Juventus i lite olika roller rekryterades han till Genoa i rollen som deras sportchef. Genoa hade precis blivit nedflyttade till Serie B men lyckades göra vistelsen kortvarig mycket tack vare sluga värvningar från Ottolini. Han plockade med sig rumänska mittbacken Dragusin från Juventus som sedermera såldes vidare till Tottenham för nästan det tredubbla av vad Genoa betalade för honom.
Han värvade även in Albert Gudmundsson från AZ Alkmaar och Morten Frendrup från Bröndby. Det är tydligt att Ottolinis bakgrund som scout tjänar honom väl då Genoa sedan hans inträde har varit duktiga på att identifiera och rekrytera kvalité från mindre ligor.

Det blev en tuff start på den nuvarande säsongen där det först skedde ett tränarbyte när Alberto Gilardino trots sina två tidigare lyckade säsonger fick tacka för sig. Detta följdes upp av att klubbens ägargrupp gick i konkurs.
Ottolini har behållit kylan trots detta och bland annat fortsatt nyttjat sina kontakter inom Juventus för att ösa in nödvändig kvalité i truppen för Gilardinos ersättare Patrick Vieira. Fransosen har hittills tackat och tagit emot och Genoa har avancerat bort från nedflyttningsträsket och upp mot det mer stabila mittenriket.

Man är van vid att det ofta blåser rejält kring Genoa när de härjar i Serie A och detta borde ha varit en kaosartad säsong tycker man med tanke på tränarbyte och ägare som går i konkan men märkligt nog har det inte känts så. Tvärtom har Genoa haft en ganska behaglig säsong som helhet och förmodligen slutar man stabilt i mittenträsket återigen. Detta tyder på kompetens i klubbledningen och i synnerhet Ottolini ska ha mycket beröm för detta.
Han är en intressant sportchef och med tanke på hans förflutna i Juventus bör nog den gamla damen hålla ett litet vakande öga över Ottolini och vad han kan tänkas åstadkomma under de nästkommande åren i Genoa.

Sportchefsbetyg: Stark 6/10.

HELLAS VERONA

Sean Sogliano

2004 klev en 33-årig Sean Sogliano, son till den beryktade gamle sportchefen från 1990-talet Ricky Sogliano, in i lilla Varese som befann sig på nedre halvan av Lega Pro.
Sogliano hade en stark koppling till klubben sedan tidigare. Han gick genom deras ungdomsakademi och gjorde sin spelardebut på seniornivå i klubben. I alla fall vad som kom att vänta var någonting speciellt.
Under de sju åren i Varese förvandlade han dem från bottenlag i Lega Pro till topplag i Serie B, man var snubblande nära till tre raka uppflyttningar och spel i Serie A men föll på mållinjen.
Soglianos bedrift hade inte passerat obemärkt och med hans efternamn som klingade bekant för många blev han under en sommar sportchefen som alla ville ha, den som alla pratade om, en stundande demon på posten.
Det var en ordentlig prestigeanställning när Maurizio Zamparini gick vinnande ur den huggsexan och plockade Sogliano till sitt Palermo. Tyvärr blev inte den sicilianska klubben platsen där Sogliano bevisade att han var förtjänt av all uppmärksamhet. Han sade upp sig efter mindre än ett halvår på posten efter konflikt med Zamparini. En historia vi känner igen och har hört många gånger förut. Om du var en sportchef som inte hette Foschi eller Sabatini i efternamn så drog du sällan jämnt med färgstarka Zamparini.

Resan fortsatte i Hellas Verona där Sogliano faktiskt bevisade sig i Serie A. Han klev in när de befann sig i en negativ spiral och hade blivit nedflyttade från Serie A. Med Sogliano klev man upp i Serie A på en gång och etablerade sig i mittenträsket, första säsongen tillbaka slutade man topp 10. Efter den bedriften trodde många att Milan var nästa anhalt men han blev kvar i Verona men lyckan vände. Efter tre säsonger och svaga men dyra fixvärvningar (Saviola bl.a.) kraschade samarbetet med Setti.

Soglianos anseende hade dalat nästa klubb han dök upp i var nykomlingen Carpi. Soglianos uppdrag där var att ersätta Cristiano Giuntoli som just hade mäktat med den där omöjliga resan genom seriesystemet som Sogliano hade varit så nära att lyckas med i Varese tidigare. Nu stod den lilla klubben från Emilia-Romagna där med en trupp bestående av semi-proffs och nyliga amatörer i väldiga Serie A. Det var ett omöjligt uppdrag för Sogliano.
Med väldigt små resurser var han tvungen att i princip försöka värva ihop ett helt nytt lag som sedermera skulle lyckas spela ihop sig under tillräckligt kort tid för att nytt kontrakt skulle bärgas. Oddsen var för svåra helt enkelt.
Och sedan efter ett kaosartat halvår i Genoa så var hans anseende i Serie A förbrukat och han fick återvända till Serie B.

Han omvandlade Bari till ett lag som hotade om playoff men det var inte tillräckligt för att mätta publikens aptit. Efter det hamnade han i Serie C där han rattade ett Padova till uppflyttning och Serie B. Det kändes verkligen som att hans karriär skulle förbli detta nu, att studsa mellan olika Serie B-klubbar men när Hellas Verona befann sig i en desperat position så mindes president Setti vilket kompetent jobb Sogliano hade gjort i början i Verona och kände att det var dags att öppna upp vänskapen igen.
Sogliano återvände till ett Hellas i kris och var nu erfaren i den typen av situationer tack vare hans misslyckade tid i Carpi och Genoa. Soglianos comeback i Hellas är i mitt tycke mer imponerande än vad många förstår. Under de senaste säsongerna har det blåst en rejäl storm i Verona. President Setti blev arresterad för ekonomisk brottslighet, man blev tvingad att sälja av nyckelspelare mitt under brinnande säsong men lik förbannat står de där stolta i Serie A.
Mycket tack vare Sogliano som under sin karriär blivit en specialist när det kommer till svåra förhållanden och små resurser. Beslutet att plocka Marco Baroni när han och Lecce inte kom överens om en kontraktsförlängning var ett briljant sådant.

I mitt tycke är Sogliano en väldigt kompetent och underskattad sportchef som förtjänar chansen i större klubbar. Men om det inte sker får man hoppas att Hellas nya ägare är villiga att investera för att ge Sogliano möjligheten att lyfta klubben mot stjärnorna. Om toppen inte vill komma till Sogliano så får han bege sig till toppen helt enkelt.

Sportchefsbetyg: Stark 7/10.

INTER

Giuseppe Marotta

Tungviktarnas tungviktare, tidigare provinssportchefernas stora fanbärare och numera storklubbarnas främsta betjänt uppe i det korrupta norr.
Marottas karriär är helt otrolig och har tills synes existerat för alltid nästan. Det är omöjlig att gå igenom hela hans CV utan att det slutar i en roman på tusen sidor.
För att sätta perspektiv på hans långa karriär: När Beppe Marotta var blott 22 år gammal klev han in som sportchef i Varese på 1970-talet. Mannen är en myt, mannen är en legend. Under de första tjugo åren av hans karriär tog Marotta den långa vägen.
Han hade ingen spelarkarriär att leva på och inga kontakter utan enbart beväpnad med sin list och arbetsetik.

I mitten av 1990-talet blir han anställd av Maurizio Zamparini för att föra Venezia åter till Serie A. Ett uppdrag som Marotta lyckas med utan större svårigheter.
På Venezias tränarbänk för övrigt under några av dessa säsonger återfinns en ung Luciano Spalletti.
Efter fem år i Venedig beger sig Marotta till Bergamo för att ratta Atalanta och det var en stark upplaga av La Dea som slutade sjua i Serie A. Ett Atalanta som bland annat innehöll min personliga favorit Domenico Morfeo.
Så det förvånade många när Marotta sedan lämnade detta Atalanta för att bege sig till Genua där Sampdoria nyss slutat på en rekorddålig placering i Serie B.
Men här har vi Marottas list igen som varit hans största styrka återkommande genom karriären. Sampdoria hade nämligen nyligen blivit uppköpta av Riccardo Garrone som hade ambitionen att ta klubben till toppen av Serie A. Och Marotta infriade förväntningarna omgående, fick Sampdoria uppflyttade med gamle vännen Walter Novellino på tränarbänken som Marotta anställt i omgångar.
Första säsongen åter i Serie A slutade man på sjätte plats. Ett charmigt Sampdoria som många av oss minns med Sergio Volpi, Aimo Diana och Francesco Flachi bland annat. Under Marottas tid i Genua byggde han upp två olika upplagor av Sampdoria som tampades med de stora i norr. Och han avslutade sin tid där på bästa sätt när ett Sampdoria med Fantantonio Cassano och Giampaolo Pazzini på topp slutade topp 4 i Serie A.

Då kom hans möjlighet att ratta en av stora drakarna i norr, det mäktiga Juventus som visserligen inte var så mäktiga vid tidpunkten. Man led fortfarande av bakfylla från Calciopoli-skandalen.
Marotta inledde med ett komiskt magplask när han rent mentalt fortfarande befann sig i en provinsklubb. Han anställde sin vän Gigi Del Neri, också känd som den mest excentriska provinstränaren i sin generation. Värvningarna var av samma natur. Jag är övertygad om att Jorge Martinez och Milos Krasic hade gjort storsuccé i Sampdoria men inte riktigt rätt sorts spelare för den gamle damen.
Men Marotta acklimatiserade sig och byggde så småningom upp det Juventinska imperiet som styrde Serie A med järnhand i sju års tid. Ett fantastiskt lag som utöver totaldominans i Serie A också tog sig till två Champions League-finaler.
Sedan lämnade han för att städa upp och återställa ordningen i ytterligare en av de stora drakarna i norr, det vill säga Inter. Och han har lyckats med likartad övning där med flertalet scudetti samt Champions League-final och detta trots att Inter brottats med rejäla ekonomiska problem som resultat av covid-pandemin. Beppe Marotta är en av de mest framstående och legendariska sportcheferna i sin era.
Men Inter har med sitt ägarbyte officiellt ändrat strategi till att efterlikna Atalanta mer i sin rekrytering. Och detta matchar inte Marottas tidigare arbetsmetoder så det gäller att han återigen lyckas acklimatisera sig på sättet han förmådde när han lämnade Sampdoria för Juventus tidigare. Denna kontext gör att jag inte kan ge toppbetyget till Beppe.

Sportchefsbetyg: Stark 9/10.

JUVENTUS

Cristiano Giuntoli

Giuntolis resa genom den italienska fotbollstrappan är lite grann den omvända från Marottas. Det är en resa som representerar enorm slughet och hänsynslöshet om vi ska vara ärliga.
I slutet av 2000-talet anställs han av den sittande sportchefen i Carpi för att vara hans högra hand. Under säsongen samlas klubbledningen hemma hos den nya ägaren Stefano Bonacini. Historien säger att Giuntoli hamnade själv med Bonacini i ett antal minuter och det som sades under den korta konversationen resulterade i att Bonacini omgående sparkade den sittande sportchefen och ersatte honom med just Giuntoli. Och vad som sedan följde var en Åshöjden BK-liknande resa genom seriesystemet där Carpi gick från Lega Pro enda upp till Serie A.

Giuntoli visade en otrolig skicklighet och skarpt öga när det kom till att hitta talang och begåvning längre ned i seriesystemet. Han satte i princip ihop det bästa laget i Serie B bestående av spelare som knappt ens var professionella. Han hittade bland annat den svensk-italienska Riccardo Gagliolo härjandes i den italienska sjunde divisionen.
Resan med Carpi gjorde att Giuntoli inte ens hann doppa fötterna i Serie A innan Aurelio De Laurentiis hade plockat honom till sitt Napoli. Giuntoli var under en lång tid en ganska anonym sportchefskaraktär som få kände till.
I Napoli tog både den färgstarka presidenten Aurelio och tränaren Maurizio Sarri den största uppmärksamheten och rubrikerna. Efter Sarri-eran där Napoli hade slagits om scudetton var laget i behov av ombyggnad och det tog några år för Giuntoli att få skeppet i rätt riktning igen. Det hjälptes inte av att De Laurentiis gärna ville anställa stjärntränare som Carlo Ancelotti som inte riktigt matchade klubbens och Giuntolis tillvägagångssätt.
Men när dagen kom då Luciano Spalletti anlände till Neapel började det ta fart på nytt för neapolitanarna.
Under Spallettis andra säsong efter en ikonisk mercato av Giuntoli bärgades den historiska ligatiteln efter en imponerande säsong. Detta gjorde Giuntoli till ett hett villebråd för de stora drakarna i norr och den gamla damen plockade honom i vad som får anses vara en rejäl prestigeaktion.

I Juventus har det knappast varit en dans på rosor hittills för Giuntoli som har blivit kraftigt ifrågasatt. Min tolkning av situation är att Giuntoli och Thiago Motta inte matchar varandra särskilt väl, likheterna mellan Motta och Spalletti är lätta att räkna till trots allt. I Carpi ville Giuntoli gärna anställa offensiva tränare med historia av talangutveckling. Han anställde Inters hyllade primavera-tränare Stefano Vecchi till exempel som gärna vill spela med en offensiv balans. Detta var ett problem för Carpi i Serie B under första tiden då de ofta släppte in lika många mål som de gjorde. Jag tror inte att det är en slump att Giuntolis truppbygge i Napoli först tog fart när den kanske främsta italienska offensiva tränaren i sin generation, Luciano Spalletti klev in på tränarposten.
Jag tror Giuntoli försöker sätta ihop ett lag för Thiago Motta utan att riktigt förstå sig på Motta vilket skapar en del utav svårigheterna vi ser framför oss nu. Giuntoli bör sägas har också alltid varit lite av en udda fisk i sportchefsdammen vilket är en stor anledning till att den gamle filmproducenten Aurelio De Laurentiis drogs till honom. De Laurentiis har spenderat ett helt liv med att försöka hitta de mer unika rösterna som sticker ut som när han fann en ung och vid tillfället okänd Meryl Streep en gång i tiden.
I alla fall Juventus är inte platser för udda sportchefer även om begåvningen är stor. I mitt tycke bör den mer typiska toppsportchefen alltid sitta i Juventus. Torrt, tråkigt men stabilt ska vara fallet för den gamle damen. Och detta drar ned betyget för Cristiano.