StartitalienÖvrigaLa CurvaDirettori Sportivi - Del 3: ”En av de mer mytomspunna sportcheferna”

Direttori Sportivi - Del 3: ”En av de mer mytomspunna sportcheferna”

Sportcheferna har en central roll alla lag men i Italien kanske mer någon annanstans. Martin Eliasson tar oss igenom den här säsongens Serie A och deras "diesse" . En indirekt hommage till Kristian Borell.

Vi landar nu i den tredje och näst sista delen där just Kristians favorit i Lecce är med.

LAZIO

Angelo Mariano Fabiani

Efter femton år vid Claudio Lotitos sida lämnade Igli Tare Lazio sommaren 2023. Hans efterträdare kom att bli Angelo Mariano Fabiani och detta intresserade inte många.
Fabiani hade tidigare suttit som sportchef i Salernitana under lång tid. Och under majoriteten utav hans tid där ägdes klubben av just Claudio Lotito.
Så känslan var att president Claudio helt enkelt bara hade ersatt en polare med en annan och att Lazios metoder och tillvägagångssätt inte på något sätt skulle förändras.
Detta har visat sig vara felaktigt och många av oss bland annat jag själv måste krypa till korset. Lazio har helt bytt strategi sedan skiftet från Tare till Fabiani och detta på mer än ett sätt.

Det har nu framkommit att Lotito under åren har blängt mot Atalanta och deras framgångar med förundran i blicken. Dagens Lazio påminner väldigt mycket om Sartoris Atalanta i mitt tycke.
Tidigare har Lazios rekryteringsstrategi ofta kretsat kring att hitta råa stjärnämnen som hamnat utanför storklubbarnas radar av olika anledningar. Stjärnämnen som sedan via sin begåvning bär upp och kompenserar för de resterande delarna.Lazios trupp har under många säsonger innehållit några av seriens främsta spelare som Ciro Immobile, Sergej Milinkovic-Savic och Luis Alberto. Denna trio hotade alltid om en plats i årets Serie A-elva. Men utan dessa spelare skulle Lazio trupp varit mer lämpad att slåss om 13:e platsen snarare än några topplaceringar.
Nu har strategin radikalt förändras där man mer går Giovanni Sartoris väg till mötes. Nu bygger man mer välbalanserade trupper där fokus ligger på funktionalitet snarare än flash.
Även tränarrekryteringarna har förändrats där man tidigare gick efter stundande storklubbstränare som Simone Inzaghi eller etablerade toppklubbscoacher som Maurizio Sarri men nu står man där med den ödmjuke journeymannen Marco Baroni.

Det är svårt att återigen inte se Atalanta som Lazios huvudinspiratör kring det beslutet också. Av alla etablerade tränare i Italien är Marco Baroni den vars bakgrund stämmer bäst överens med en viss Gian Piero Gasperinis.
Bägge två inledde sina tränarkarriärer på ungdomsnivå där Gasperini spenderade ett decennium som tränare i Juventus Primavera. Baroni körde även han i Juventus men också Siena. Och detta är en viktig detalj då Lazio mer och mer börjat fokusera på att rekrytera unga och spännande löften som är i behov av en skicklig talangutvecklare som tränare.
Det har inte heller varit en långsam omställning för Lazio utan tvärtom har resultaten anlänt på en gång. Den här säsongen lyckas man kombinera goda resultat i ligan med fina resultat ute i Europa vilket inte var fallet tidigare. Man kan inte bara gnälla på Lotito utan ibland måste man också dela ut en ros eller två. Den gamle rackaren kan sin boll och Fabiani framstår som en väldigt klok anställning.

Sportchefsbetyg: Stark 7/10.

LECCE

Pantaleo Corvino

En av de mer mytomspunna sportcheferna sitter i södra Italien och lilla Lecce, en klubb han har kommit att närmast förkroppsliga.
För det var i Lecce han gjorde sig ett stort namn när han klev in i klubben i slutet av 1990-talet. Han etablerade sig som en sportchef med förstklassigt scoutöga och Lecce presenterade den ena okända diamanten efter den andra. Många av spelarna från den tiden etablerade sig som stjärnor i Serie A som Christian Ledesma och Mirko Vucinic för att nämna några. Även spelare som Valeri Bojinov och Javier Chevantón förtjänar ett omnämnande då de kom från absolut ingenstans och är för många stora kultlirare man alltid kommer att minnas.

Tiden i Lecce gjorde att Corvino hamnade på större klubbars radar och han blev handplockad till Fiorentina där ägarna Della Valle-bröderna hade stora ambitioner. Med Della Valles plånbok till hands byggde Corvino upp en minnesvärd upplaga som sattes i händerna på Cesare Prandelli. Prandelli hade i Parma och Hellas Verona införskaffat sig ett rykte om sig att vara duktig med ungdomar vilket matchade Corvinos arbetssätt väldigt väl. Adrian Mutu, Sebastien Frey, Riccardo Montolivo, Stevan Jovetic, det är många spelare som kommer på tal när Corvinos Fiorentina nämns.

Efter flera lyckade säsonger så kom det att bli problem när laget var i behov av ombyggnad och flera mediokra säsonger följde som slutade i Corvinos avgång. Corvino återvände dock till Florens fyra år senare i vad som skulle kunna kallas Della Valle brödernas sista försök att återvinna sin förlorade ära men detta slutade i misslyckande också.
Sedan sommaren 2020 är han åter där han hör hemma. I sitt älskade Lecce och de har sakta men säkert återfunnit sin rätta plats i den italienska fotbollspyramiden. Corvino briljerar med sin otroliga scoutning där han hittar talanger på oväntade platser som knappt kostar någonting som sedan säljs vidare för stora belopp.
Senaste genidraget från Pantaleo är unga dansken Patrick Dorgu. Inhandlad för cirka två miljoner svenska kronor för att sedan två år senare säljas vidare till Manchester United för tjugo gånger det beloppet. Lecce är den perfekta klubben för Corvino, han älskar att leta efter talanger på oväntade platser och se dem växa ut till fina fotbollsspelare. Miljön att kunna arbeta på det här sättet finns inte alltid i de större klubbarna där fokuset ofta är på kortsiktiga resultat. För Lecce finns det nog inte många sportchefer som är bättre lämpade än Corvino, detta är hans rätta kontext.

Sportchefsbetyg: 9/10.

MILAN

Geoffrey Moncada

Sedan Paolo Maldini och Ricky Massara fick lämna klubben efter dispyt med ägaren Gerry Cardinale har dessa ersatts av en trio personer som numera sitter på tyglarna.
En trio jag personligen har kommit att börja kalla för ”revisorn, scouten och broadway-stjärnan” på ett litet skämtsamt manér på grund av deras specifika kunskapsområden. Det är ”scouten” Geoffrey Moncada som sitter i rollen som sportchef för klubben, tidigare var han Milans chefscout under Maldini-eran.
Majoriteten av Monacos tidigare rekryteringsteam under Luis Campos när de vann ligan med Leonardo Jardim på tränarbänken har funnit vägen till Calcio. Riccardo Pecini (Sampdoria, Spezia), Massimiliano Notari (Parma) och Moncada i Milan. Det är en intressant om än slumpmässig detalj jag lagt märke till.
Egentligen endast Campos själv som missat tåget men kanske vi får se honom så småningom också.
Hittills har det inte varit en dans på rosor för Milans styrande trio som blivit djupt ifrågasatta från många håll. Beslutet att anställa Paolo Fonseca blev inte ett lyckat sådant och även Milans rekrytering har inte imponerat.
Det är vissa spelare som blomstrat individuellt som Tijjani Reijnders men laget som helhet har inte lyckats. Jag har fått känslan lite grann att hela den här trion med Furlani, Moncada och Zlatan hade fungerat som fina komplement och verktyg för en mer traditionell sportchef sittandes ovanför dem. För det är själva helhetsstrategin och truppbyggandet hittills som det varit lite si och så med.
Milan har dock fått fina lovord för sin januarimercato där man plockade in Kyle Walker, Joao Felix och Santiago Gimenez bland annat och det blir intressant att se vilket utfall det får. Men hittills baserat på vad resultaten har varit går det inte att ge några bländande betyg även om trion med tiden i likhet med Paolo Maldini tidigare mycket väl kan komma att växa sig in i den stora Milan-kostymen.

Sportchefsbetyg: 5/10.

MONZA

Adriano Galliani

Silvio Berlusconis ständiga parhäst under hela tre decennier i Milan och framgångarna från den tiden skämtar man inte bort.
Galliani med Berlusconis plånbok byggde upp ett Grande Milan som kom att sätta omöjliga rekord och revolutionera fotbollen i både positiv som negativ bemärkelse.
Ett exempel ur det sistnämnda kan till exempel vara att Berlusconi använde sina framgångar inom fotbollen som ett verktyg för att skaffa sig politisk makt. Vilket innebär att Milan förmodligen var först i världen med så kallad ”sportswashing” som idag är ett väldigt vanligt begrepp och trend som brett ut sig över världen.
Vad som befläckar Gallianis tid i Milan är tillståndet han och Berlusconi lämnade Milan i. Djupa ekonomiska skulder som tog flera år att sanera vilket till viss del kanske kan beskrivas som ”framgångens baksida”.
Innan Milan inledde Galliani sin karriär i sin lokala klubb Monza där han hade en nyckelroll i ledningen under tio års tid. Monza var under flera säsonger en ambitiös klubb i Serie B i jakt på den där historiska uppflyttningen till Serie A. Under fyra raka säsonger hade man uppflyttningen i sina egna händer i slutomgångarna men snubblade återkommande på mållinjen som att en förbannelse vilade över klubben.
Efter ett ägarbyte som inte hade någon lyckad effekt lämnade Galliani klubben för Milan i mitten av 1980-talet. Efter ett tumultartat 2000-tal där Monza genomgick både konkurs och namnbyte och bedragare till ägare återvände Galliani till klubben 2018 med sin vän Silvio Berlusconi vid sin sida. Berlusconi köpte klubben med målet att slutföra Gallianis vision och dröm från när han var ung att ta Monza till Serie A för första gången. Men det blev inte den raka resa många förväntade sig. Man vann Serie C i överlägsen stil och efter rejäla investeringar från Berlusconi klev man in i nästföljande säsong i Serie B som storfavoriter till seriesegern. Men historien upprepade sig där man låg i toppen ända fram till slutet där man föll på mållinjen.

Galliani måste ha känt en djup frustration vid det tillfället. Är det helt enkelt en omöjlig uppgift att ta hans kära Monza till Serie A? Svaret var nej för uppflyttning nåddes säsongen därpå och med vissa svårigheter etablerade man sig i Serie A mycket tack vare att Galliani hittade en av Italiens största tränartalanger i Raffaele Palladino hängandes i Monzas primavera. Snacka om flyt.
Nu börjar dessvärre sagan komma mot sitt slut. Vännen Berlusconi ligger begravd sedan en tid tillbaka och Gallianis gamble att ersätta hyllade Palladino med sin ”spirituella son” Alessandro Nesta var inget lyckat drag. Nu är känslan att Galliani förbereder sitt Monza för Serie B och ett potentiellt ägarbyte. Man har sålt av flera nyckelspelare under januari, förmodligen för att man kunde få mer pengar från deras försäljningar nu än när man spelar i Serie B.

Galliani är något svårbedömd som sportchef för framgångarna när han hade obegränsade Silvio-stålar är såklart bländande men när Berlusconis kista började sina var inte Galliani kapabel att ställa om. Han lämnade en ordentlig röra efter sig i Milan som faktiskt var ett hot mot deras existens.
Han gjorde ett bra jobb med att föra upp Monza i Serie A samtidigt som jag känner ett han hade mycket tur när interim-tränaren Palladino på en gång lyckades visa att han var ett av Italiens mest intressanta tränarämnen. Hans blinda tro på Alessandro Nesta var ett exempel på när sentimentaliteten förblindade omdömet. Men för gamla meriter (eller sentimentala skäl) känner jag mig tvingad att ändå ge honom hyfsade betyg.

Sportchefsbetyg: Svag 7/10.

NAPOLI

Giovanni Manna

Manna är en av de sportcheferna som inte har någon spelarkarriär bakom sig utan likt Giuseppe Marotta klev han in i organisatoriska roller redan i 20-års åldern.
Efter att ha suttit i olika roller i mindre klubbar längre ned i seriesystemet hamnar han intressant nog i Lugano och Schweiz där han landar sitt första jobb som sportchef. Och efter några år i Schweiz gick flyttåget till Turin där Manna fick en nyckelroll inom Juventus akademi.
Där klättrade han tills han satt på rollen som sportchef för Juventus Primavera där han blev hyllad av många för sin fina ungdomsrekrytering. Efter de senaste åren utav röra och kaos i Juventus så blev Manna en av pjäserna som rensades ut men för Mannas karriär kan det nog beskrivas som gynnsamt. Nu sitter han trots allt i skrivande stund som sportchef för ligaledarna i Serie A.
Han har ersätt Giuntoli som just gick till klubben som Manna lämnade. För att vara hans första jobb som sportchef i en klubb i Serie A har han gjort ett stabilt jobb hittills. Ett starkt sommarfönster där Napolis spelartrupp justerades för att matcha Antonio Contes system och idéer bättre. Och Manna gjorde ett tillräckligt kompetent jobb med det för att möjliggöra det för Conte att faktiskt konkurrera om scudetton.

Manna följde dock upp den starka sommaren med ett svagt januarifönster där hans ringa erfarenhet ändå gjorde sig påmind. Hans prioriteringar och omdöme var inte strålande får man säga som utomstående betraktare. Spenderade över halva fönster med att försöka landa argentinaren Garnacho vars prislapp och lön var hög för Napoli. En slutsats som Manna definitivt borde ha nått mycket tidigare än han förmådde. Och som resultat fanns det sedan inte mycket tid över för att få in de önskvärda spelartyperna. Personligen är jag väldigt besviken att tekniska fransosen Allan Saint-Maximin inte anlände. Han kändes som en väldigt slug, kortsiktig och billig lösning som dessutom är väldigt Napoli-kodad.
Manna är en väldigt ung och intressant sportchef som nog går en väldigt ljus framtid till mötes. Ska bli intressant att följa vad framtiden har att utvisa.