Direttori Sportivi - Del 4: ”Serie A:s enda utländska sportchef”

Sportcheferna har en central roll alla lag men i Italien kanske mer någon annanstans. Martin Eliasson tar oss igenom den här säsongens Serie A och deras "diesse" . En indirekt hommage till Kristian Borell.

Då har vi kommti till den avslutade delen av vår genomgång av sportcheferna:

PARMA

Federico Cherubini

Cherubini var en av dem i Juventus klubbledning tillsammans med bland annat Pavel Nedved, Andrea Agnelli och Maurizio Arrivabene som blev bestraffade med en avstängning från fotbollen. Nu har avstängningen avtjänats och han har återvänt till Calcio och Parma.
Cherubini har en lång historia med Juventus där han suttit i olika roller inom deras organisation, bland annat som akademichef under lång tid. Han blev så småningom befordrad till en plats i sportchef Beppe Marottas innersta krets och var sedan andrafiol under Fabio Paratici.
Sedan under de senaste säsongerna i Juventus fick han träda in i sportchefsrollen. Det blev dessvärre ingen lyckad tid för Cherubini. Juventus befann sig under långa perioder i totalt kaos och han hade svårt att släcka elden.

Det är svårt att dra några större slutsatser eller för den delen rikta skuldpinnen för hårt i Cherubinis riktning. Juventus senaste säsongerna har inte direkt gett intrycket av att vara den ultimata klubben att ta sina första steg som sportchef i.
Cherubini måste räknas som ett oskrivet kort hittills och det är i Parma han måste bevisa sig som sportchef. Och av den anledningen kan jag än så länge inte ge någonting annat än låga betyg.
Han klev dessutom in i Parma under senare delen av januari och har hittills inte haft utrymme eller tid att sätta någon egen prägling på klubben.

Sportchefsbetyg: 4/10.

ROMA

Florent Ghisolfi

Italiens enda utländska sportchef hittar vi i den röda delen utav Rom. Den unge fransosen Florent Ghisolfi fick träda in i rollen under sommaren.
Ghisolfi etablerade sig som lite av ett sportchefsunder i Frankrike där Lens under hans tid där gick från underprestation i Ligue 2 till grov överprestation i Ligue 1. Fantastisk rekrytering för små summor som gav Lens en fördel gentemot konkurrenterna.
Han bildade ett otroligt partnerskap med tränaren Franck Haise och tillsammans framstod de nästan lite som Frankrikes version av Marotta & Conte. Man skämtar inte bort jobbet som han utförde där.
Efter det blev han handplockat av ett ambitiöst Nice som även anställde italienaren Francesco Farioli som tränare. Men när Nices ägare Jim Ratcliffe klev in i Manchester United och riktade all sin fokus ditåt tappade duon tron på Nices tidigare ambitiösa projekt.

Farioli lämnade för Ajax och Ghisolfi lämnade för Roma. Men den första tiden i Italien blev till en mardröm för fransosen. Värvningar som hade hans fingeravtryck på sig som Enzo Le Fée floppade och när Roma letade ny tränare rapporterades det att Ghisolfi inte ens fick var med på dem konversationerna vilket inte är ett gott tecken.
Fransosen försvann helt från rampljuset ett tag men har börjat synts till igen och det blir intressant att se om han lyckas ta sig fram inom Calcio och etablera sig som en stark röst i Roma.

Serie A är i regel en väldigt tuff liga att komma till för utomstående, att det skulle krävas en inskolningsperiod var uppenbart och något alla skulle ha räknat med. Men även om det inte skulle lyfta för Ghisolfi lär han fortfarande vara högt upp på önskelistan hos många toppklubbar i Frankrike kan jag tänka mig. Framför allt en comeback i Nice är nog attraktivt för många nu när hans vän och gamle radarpartner Franck Haise sitter på tränarposten där.

Hans jobb i Frankrike är av hög kvalité men han är väldigt grön i det här sammanhanget som är italiensk fotboll och den kontexten är vad jag sätter betyget efter och därför blir det ett lågt sådant. Men han är ett väldigt intressant sportchefsämne.

Sportchefsbetyg: Svag 5/10.

TORINO

Davide Vagnati

För lite mer än ett decennium sedan klev en absolut doldis vid namn Davide Vagnati in i SPAL som sportchef. Ett SPAL som vid den här tiden ofta låg och hotade om playoff i Serie B men som sällan räckte till när det började hetta till mot slutet.
Under Vagnatis ledning blev man sakta men säkert bättre och steg i tabellen och under den tredjesäsongen spelade man hem seriesegern, före ett favorittippat Hellas Verona bland annat.
I högsta serien var det inte många som gav Vagnatis SPAL ens en antydan till chans att kunna hävda sig i Serie A. Så förvånad blev många när SPAL lyckades hålla sig kvar i högsta serien.
Många sluga värvningar av både gammalt och ungt signerat Vagnati. Spelare som Manuel Lazzari, Alberto Grassi, Andrea Petagna och Alex Meret fick sina genombrott i klubben under den här perioden.
Den spelaren jag minns mest dock är lagkapten Mirco Antenucci som hade återvänt till Italien efter sitt lilla äventyr i Yorkshire. Antenucci nu iklädd ett maffigt skägg hade en fallenhet för att stå för rejäla kalasmål i viktiga duster.

Under säsongen som följde till både experternas och lekmännens stora irritation lyckades Vagnati omvandla SPAL till ett mittenlag (på pappret). Storfavorit till att åka ur men till slut lade man sig på en imponerande 13:e platsen.
Det bör sägas att tabellen var tajt då det endast skiljde fyra poäng i slutändan mellan SPAL och nedflyttade Empoli men likväl imponerande med tanke på förutsättningar och förhandsförväntningarna.
Men, sedan nådde äventyret sitt vägs ände och verkligheten återvände för lilla SPAL. Efter att ha tappat några nyckelspelare under sommaren samtidigt som andra viktiga pjäser som Simone Missirolli och Sergio Floccari helt enkelt hade blivit ett år för gamla blev nedflyttning ett faktum.
Även om äventyret i Serie A tog slut för SPAL så hade det endast börjat för Vagnati som hade imponerat tillräckligt för att större klubbar skulle visa intresse. Och nästa destination blev Torino.
Ett Toro som hade fullständigt kollapsat på ett märkligt sätt. Man gick från att sluta sjua och konkurrera om Europaplatser under Walter Mazzari till att falla likt en skjuten duva ned mot nedflyttningsstrecket.
Faktum är att de var så nära på att åka ur att de kände sig tvingade att anställa Salvezza-experten Davide Nicola mot slutet av säsongen för att garantera Serie A-biljetten.
Det blev Vagnatis jobb att stabilisera skutan och med Ivan Juric som hans radarpartner var det detta man lyckades med. Torino blev helt plötsligt det mest konsekventa och stabila laget i hela Serie A där man tre säsonger i följd slutade på i princip exakt samma poäng och placering. Den där 10:e platsen har börjat bli associerad med Torino som numera ses som mittenklubbarnas mittenklubb.
Kanske var det därför man klippte banden med Ivan Juric då det var ganska uppenbart att tåget hade nått sin slutdestination. Eller så berodde det på andra faktorer.

På ytan såg Torino ut som en harmonisk mittenklubb men bakom stängda dörrar var det en ganska konstant intensiv konflikt och drama mellan Vagnati och Juric, bägge två utrustade med ett hett temperament och stark vilja. Nu har Ivan Juric ersatts med den lite mer timida och lugna Paolo Vanoli vilket kanske är mer gynnsamt för arbetsmiljön.
Men Torino agerade lite märkligt under sommaren där man inte riktigt ersatte flyktade nyckelspelare eller för den delen fyllde nödvändiga hål i spelartruppen som alla kunde se.
Detta ledde till en onödigt jobbig höst är känslan för Vanoli som har gett uttryck för frustration. Man undrade lite om duon Cairo/Vagnati delade skepticismen över Paolo Vanoli som var ganska utbredd att de ville vänta med större investeringar tills det att han hade bevisat sig på tränarbänken?
För senare nu i januari har Vagnati börjat göra några intressanta drag där forna supertalangen Cesare Casadei tillkommer efter en mindre lyckad tid i England. Och det är en av mer intressanta värvningarna som skett under januari. Sedan anlände även scudetto-vinnaren Eljif Elmas som inte direkt har blivit lastgammal än utan är på jakt att återupptäcka formen han hade tidigare.

Torino kan mycket väl komma att ha en mysig vår framför sig. Davide Vagnati är en numera bevisat skärpt och stabil mittenklubbssportchef men för att hamna på storklubbarnas radar skulle Torino behöva stiga i tabellen och återvända till Europaracet.

Sportchefsbetyg: 7/10.

UDINESE

Gianluca Nani

Nani är en intressant doldis på den italienska fotbollskartan där han dyker upp lite varstans på otippade platser.
Under tidiga 2000-talet var han sportchef i Brescia, samma Brescia som innehöll spelare som Roberto Baggio, Pep Guardiola och Luca Toni. Cirka tio år senare började flera kultlirare från Serie A såsom Davide Di Michele, Alessandro Diamanti och Valon Behrami helt plötsligt ploppa upp i West Ham som coachades av Gianfranco Zola. Och mycket riktigt var det Nani som satt vid spakarna.
Denna strategi fungerade väldigt bra till en början där West Ham slutade på en imponerande 9:e plats men den kom att sluta väldigt illa. Man kom farligt nära nedflyttning säsongen som följde. Konsekvensen utav den säsongen var att både Nani och Zola tvingades lämna Hammers.

Sedan hamnar Nani i Watford under flera olika vändor under 2010-talet. Det var lite som att Nani var Pozzos permanenta plan B och mellan vändorna satsade man på intressanta och experimentella sportchefer för att sedan återvända till gamla Nani när det inte fungerade.
Nu efter femton års frånvaro har Nani återvänt till sina italienska hemtrakter men hans arbetsgivare är densamma, det vill säga Pozzo.
Nu är hans uppgift att stabilisera moderskeppet Udinese som senaste säsongerna har dansat alldeles för närgånget med nedflyttningsspöket och Nani har stått för en positiv injektion i Udinese i sin comeback till Italien.

Hans långa tid utanför Italiens gränser har resulterat i en större äventyrsanda än vad som ofta brukar vara fallet när det gäller italienare. Udinese anställde tyska Kosta Runjaic under sommaren. Runjaic som gjort sig ett namn i polska ligan må vara född i Österrike men sägs inte kunna tala ett enda ord italienska. Detta har inte varit en börda hittills för Udinese utan tvärtom så känns man stabilare än på länge.
Gianluca Nani är en erfaren rackare och även om hans tidigare meriter inte står ut särskilt mycket i förhållande till konkurrensen så har hans inträdde gjort Udinese mycket gott kortsiktigt.

Sportchefsbetyg: Stark 6/10.

VENEZIA

Filippo Antonelli Agomeri

Agomeri hade en intressant start på sin sportchefskarriär när han i ung ålder klev in som sportchef i Monza 2015.
Det är en extremt kaosartad period i klubbens historia som involverar konkurs, byte av ägare stup i kvarten där den ena hade smutsigare mjöl i påsen än den andra men även uppeldande duster om uppflyttning.
När Berlusconi och Galliani gjorde inträde i klubben så behöll de Agomeri vid deras sida vilket kan indikera att han visade både kompetens och framåtanda och Agomeri har varit med på Monzas hela resa genom seriesystemet i rollen som Gallianis högra hand i rekryteringen.

Efter första säsongen i Serie A för Monza där man slutade på en stark mittenplacering lämnade Agomeri Gallianis sida för att gå till Venezia, då i Serie B. Kan tyckas vara ett märkligt beslut men tror att det som lockade Agomeri var chansen att få vara alfahunden i hundgården snarare än Gallianis favoritundersåte.
Första säsongen slutade i bakslag men andra säsongen blev det uppflyttning efter att Antonio Contes tidigare assisterande tränare Paolo Vanoli klivit in på tränarposten.

Väl i Serie A förlorade man Vanoli på en gång till Torino och han ersattes med Eusebio Di Francesco som inte direkt ingav förtroende inför säsongen med tanke på hans senaste meriter.
Venezia har känts som en storfavorit till nedflyttning under hela säsongen och jag skulle bli förvånad om de lyckades undvika det. Agomeri sitter dock på ett långt kontrakt och med tanke på hur märkligt stressbefriade Venezia har gett intryck av att vara den här säsongen trots fast förankring i bottenträsket så undrar man om de inte kört en egen strategi som skiljer sig från andra klubbar.
Att målet är att med tiden och via långsiktigt arbete etablera sig i Serie A. Man kanske inte har någonting emot att träda in i rollen som jojo-klubben mellan serierna under tiden.

Antonelli Agomeri är en intressant sportchef som nog fått lära sig många knep från gamle Galliani. Men det är svårt att ge honom för mycket erkännande för Monzas framgångar då det trots allt var Galliani som hade det yttersta ansvaret där.
I Venezia har han gjort det okej men det hade varit ett ordentligt misslyckande om de inte hade tagit en biljett till Serie A med tanke på truppen de förfogade över i Serie B och hittills har hans första år i Serie A som sportchef inte kantats av succé direkt.