Do you believe in miracles?
Under hösten och januari har er skribent följt Milans matcher med en klump i magen. När släpper det i den här match? Lossnar spelet alls? Räddar il Faraoni oss igen, trots knackigt spel? Första halvlekarna har med mycket få undantag varit statiska, mekaniska och passionslösa tillställningar. Klumpen, med stort K, försvann 29 sekunder in i matchen mot Udinese igår.
Super-Mario Balotelli gjorde på egen hand två försvarare och sköt strax utanför i matchinledningen. Grabben är Pazzini utan träskor och prestationsångest. Hela Milan lyfte sig och började tro på sig själva. Flamini, den gamla franska mögelosten, såg helt plötsligt ut som han gjorde i Arsenal. Costant och Abate började arbeta som brasilianska ytterbackar (dvs offensiva mittfältare). Niangs självförtroende lyfte märkbart. Laget pressade och vann tillbaka bollar som aldrig förr. Efter Udineses utjämning tappade Milan gnistan, men man kan inte ta ifrån laget att det var den bästa första halvleken denna säsong och anledningen stavas S-U-P-E-R-M-A-R-I-O.
Hösten har karaktäriserats av en ”gilla läget”-mentalitet och där segrar, ofta förlösta genom El Shaarawys individuella brillians, mottagits med ”puh, vi klarade det igen”. Segern igår, även om den satt långt inne, kändes som en självklar manifestation av Milans storhet. Så har jag inte känt sedan Zlatan, Silva och senatorerna lämnade Milan i somras.
Så vad är skillnaden? Balotelli är bra, men han är ingen ledare. Han borde inte kunna lyfta ett helt lag. El Shaarawy, som varit individuellt fantastisk i år, har inte lyft sina medspelare på samma sätt. Jag tror att det handlar om att köpet av Balotelli betyder så mycket mer för klubben än bara spelaren i sig. Det tar på en klubbs självförtroende att bli av med så många bra spelare som lämnade Milan i somras. Det tär på både spelare och fans när klubben säger att man inte längre har råd att investera i toppspelare. I och med Balotellis ankomst finns en ny tro på projektet, en ny glöd och stolthet över klubbens storhet. Detta lyfte spelarna under första timmen igår. Det finns mycket kvar att jobba på, koncentrationen, precisionen i avsluten, fasta situationer, men il Diavolo, Milans själ, frodas bäst i den glöd som nu är tillbaka.
När det kraftigt nederlagstippade USA slog Ryssland i hockeysemifinalen vid OS 1980, skrek ABCs kommentator ut den numera odödliga catch-frasen ”Do you believe in miracles? Yes!”. Visst, Balotelli är Balotelli, men om än bara för en afton så tror även jag att mirakel är möjliga.
