Dopopartita Milan - Novara 2-1: Grazie Campioni, tutti in lacrime...
Så var den över, säsongen 11/12. Besvikelsernas säsong, skadornas säsong, underprestationernas säsong, hoppets säsong - allt detta är historia. Istället riktas strålkastarna mot senatorerna och det vemodiga avskedet.
Varning: Känsliga läsare undanbedes. Dopopartitan är ALDRIG en matchrapport eller djupgående analys. Den är inte heller någon objektiv skildring av händelserna. Det är helt enkelt en supporters spontana känslor och reaktioner efter match.
Milan vann matchen med 2-1 efter mål av Flamini och självaste Superpippo Inzaghi, ett segermål värdigt en mästare!
Alla i tårar
Seedorf, Nesta, Gattuso, Inzaghi - vilka hjältar, vilken historia. Milan kommer att vara utan denna ryggrad, som under Ancelotti underhöll och segrade i massor. Visserligen har de sedan länge passerat sina bäst-före-datum, men erfarenheten och inställningen kommer att saknas oerhört. Och vilka minnen! Det är omöjligt att ersätta dessa spelare på en gång, kanske går det inte alls. Men det avhandlar vi en annan gång.
Tänk så fantastiskt att Pippo fick stänka in segermålet, vem hade kunnat skriva ett sånt värdigt slut på en underbar saga? Känslosamt firande och vemodigt slut. Gattuso sprang och slet som om det inte fanns en morgondag, det gör det i och för sig inte heller, i alla fall inte i Milan. Seedorf blandade och gav som vanligt numera, två fina frisparkar med känsla precis utanför, mål som hade kunnat höja den av vemod dämpade feststämningen något.
Nesta - skicklighet, värdighet, elegans - allt som jag förknippar med Milan, kommer kanske att lämna störst tomrum efter sig. Först Maldini och Costacurta, nu Nesta, spelartyper som inte längre finns. Nu gäller det för klubben att finna den röda tråden och återtställa ordningen.
Här är en rödsvart som kommer att sakna er på planen: sakna Seedorfs blick och teknik, Nestas eleganta brytningar och lugn, Gattusos grinta och offervilja, och naturligtvis Inzaghis utomjordiska målsinne och eufori.
Det är dags att lämna över stafettpinnen för denna gång, dags att motvilligt släppa det som varit och med öppna armar omfamna det som kommer! Tack Mästare, ni är Milan, mitt Milan, vårt Milan. Det har varit en ära och ett privilegium att få vara med på denna resa!
Utöver dessa lämnar Mark van Bommel, Zambrotta och troligtvis Roma och Aquilani.
Känns fortfarande bittert!
Det gör det! En titel som gavs bort till ett lag som faktiskt förtjänar den mer och som verkligen är värdiga vinnare. Men jag är fortfarande bitter, Milan hade ju allt i egna händer. Alla har jagat ursäkter och faktorer att skylla på som skador, Muntaris bortdömda mål, dålig form i säsongsinledningen, att man släppte Pirlo till Juve och så vidare. Trots alla "förklaringar" ledde Milan med få omgångar kvar, sedan kom mötena med Fiorentina och Bologna och läget blev ett helt annat. Derbykrossen kändes knappt, den späddes ut i den redan överfulla bitterhetsbaljan.
Nåja, nya tag nästa säsong...
Dags att hitta en ny identitet
Nu gäller det att blicka framåt. Ledningen måste inleda en långsiktig satsning med tydliga linjer, ett projekt att tro på och enas kring. Inga ad hoc-lösningar och ursäkter. Det som behövs, och bör vara ett krav, är en total genomgång - objektivt, självrannsakande och ärligt - av hela verksamheten. Annars kan man glömma titlar och nya magiska San Siro-kvällar.
Klubben har saknat en tydlig identitet sedan Ancelotti lämnade, det går inte att leva på dessa meriter och denna historia längre - fråga Fiorentina och Bologna hur skrämda dem var av epitetet "Il club piu titolato al mondo".
Frågan är om Berlusconi har det i sig att skapa en fjärde* vinnande cykel nu när den tredje på alla sätt tagit slut i och med Ancelottis lärlingars avsked. Har han intresset? Pengarna? Viljan? Kunnandet?
Ovissa tider väntar, inget för den med svaga nerver.
Alltid: FORZA MILAN, AVANTI MILAN!
* Sacchi startade den första vinnarperioden, Capello den andra och Ancelotti den tredje under Berlusconis era som president.
