Edman: F-n vad jag saknar dig
En resa till Milano och en upptäckt jag borde gjort för länge sedan
För snart en vecka sedan satt jag på planet till Milano för att se ännu en match med Milan, eller spillrorna av det som en gång var Milan om den dystra sidan av mig får säga sitt. En resa inte bara för att se en match utan också för att känna pulsen runtomkring själva hjärtat. Men kanske allra mest för att återfinna energin, glöden och passionen som tyvärr fått stå tillbaka en hel del efter en av de allra mest bedrövliga somrar jag upplevt som milanista.
Det är en speciell känsla att komma till Milano, till och med en känsla av att komma hem. Ett hem där inga krav ställs eller förpliktelser måste uppfyllas. Ett hem där allt spontant får komma till uttryck utan att någon dömer. Ett hem man alltid lämnar antingen med sorg och besvikelse som tyngsta packning, eller med ren och skär glädje som en sprudlande reskamrat på väg tillbaka till alla människor man älskar och delar det vardagliga livet med.
En av dessa människor är min farmor, den godaste människa jag vet och så kommer det alldeles säkert att förbli. På utsidan av dörren till hennes lägenhet hänger det några foton, ett av dessa med Zlatan trots att hon inte är det minsta intresserad av fotboll. Fotot av Zlatan har bytts ut från en Zlatan i landslagets tröja till ett där han klär sig i rödsvart. Jag vet inte varför men har mina aningar, hon har alltid gillat att göra människor i sin närhet glada. När Zlatan kom till Milan tog hon för givet att jag var lycklig men jag var noga med att påpeka att Zlatan inte är någon jag kommer ta till mitt hjärta oavsett vad som händer i Milan eftersom jag alltid älskat romantiska historier om klubbkänsla och stora legendarer. Företeelser som idag är näst intill utrotade och därigenom gör dem ännu större idag än förr. En sinnesbild där Zlatan Ibrahimovic aldrig kommer in.
Men min farmor lyssnade inte till detta, det är ju ändå bara en sport där 22 man ränner efter en boll. För henne är Zlatan inte en fotbollsspelare först och främst. Det är en kille som kämpat i hela sitt liv och till slut nått det yttersta målet trots att många andra haft mycket bättre förutsättningar från början. Det är en kille som hon ser blivit en god man, en man som är nära sin familj och trotsar frestelser utanför hemmets vrå. En man som säger vad han tycker och tänker, får mycket stryk för det men i slutändan alltid står starkast kvar.
Jag satt djupt försjunken i tankar om detta då bussen från Malpensa närmade sig de centralare delarna av fotbollens hjärta, av mitt hjärta. Men jag var där som milanista, jag var där för att finna energi, glöd och passion. Inte för att fundera på en visserligen fantastisk fotbollsspelare, men trots det inte har ett smack med Milan att göra. ”Vem bryr sig om en parentes i Milans historia”, tänkte jag samtidigt som vi slog oss ner på en uteservering i de centrala delarna av Milano.
Första frågan jag fick av servitören var från vilket land jag kommer? Han fick mitt svar och uttryckte spontant –”Aahh, Ibrahimovich!”
-”Nej, nej”, svarade jag. -”Ibra är slut. Finito!!” Det kändes mycket viktigt att som stolt milanista framhäva att mina färger var rödsvarta och ingenting annat. ”Ibra har ingenting med Milan att göra”, tänkte jag och fortsatte i samma stil vid varenda möte med folk som påpekade kopplingen Sverige-Ibra, och de var inte få om man säger så. Naturligtvis var kopplingarna inget ifrågasättande av mig som milanista men trots att jag innerst inne visste det, var jag ivrig att låta stoltheten segra över artigheten.
Väl på San Siro hamnade vi ännu en gång bredvid ett par obekanta svenskar. Inget ovanligt att placeras jämte svenskar på San Siro men det kändes mer äkta den här gången jämfört med för ett år sedan. Varför? Jo, de var ju faktiskt där för fotbollen, inte för att en viss svensk spelar i Milan. Till råga på allt hade de varit interisti sedan många år tillbaka, innan Zlatan spelade där, vilket fick mig att se dem som ännu mer äkta.
Inter gjorde mål redan efter några minuter och det var bara att gratulera de jublande läktargrannarna. Resten av matchen satt jag och begrundade ett Milan utan energi, glöd och passion. Utan jävlaranamma. Jag funderade över vem som ska gjuta mod i Milan? Vem ska få alla att vakna? Vem vågar ge motståndarna en lavett? Vem ska skälla ut alla som inte ger sitt yttersta? Vem ska dela ut karatesparkarna? Vem ska spänna ögonen i alla lagkamrater och få dem att frukta? Vem vågar ifrågasätta allt. Allt! ALLT! VAR F-N ÄR ZLATAN IBRAHIMOVIC?! Den sista tanken kom spontant och överrumplade mig totalt. En stolt milanista som suktar efter en försvunnen parentes i Milans historia?
Milan hade sina chanser, gjorde det trots allt bra och med lite lyckosammare domslut hade resultatet möjligen varit ett annat. Men då matchen obarmhärtigen blåstes av sken det ilsket 0-1 på tavlan. Jag gömde ansiktet i halsduken men min besvikelse gick inte att dölja för läktargrannarna som lite förvånat såg på mig:
-”För tusan Henke, det är ju bara fotboll” sade en av dem i ett godhjärtat försök att få mig bättre till mods.
-”Nej, det är inte bara fotboll”, svarade jag. -”Detta är en väldigt stor del av livet”. Vi saknar Thiago Silva något oerhört” fortsatte jag men hade tankarna på någon annan. Någon annan som gav energi, glöd och passion. Någon annan som i sina målgester höll på att vrida sin högerarm ur led då allt adrenalin gick ut genom den. Stoltheten hindrade mig från att ens tänka hans namn. En stolt milanista.
Resan hem förväntades bli tung. Jag önskade vi tagit bilen ner så vi kunde åka hem direkt. Lämna all skit bakom oss. Försöka glömma allt. Blunda för allt och alla som saknas. Komma tillbaka till alla människor som betyder så mycket i det vardagliga livet.
Glädjen hos interisti utanför San Siro gick inte att ta miste på. Jag tänkte tillbaka på hur slumpen gjorde att jag blev en milanista istället för en interista. Jag konstaterade att jag trots allt är väldigt nöjd med att ödet gjorde mig rödsvart.
Ett stillsamt leende smög sig på mina läppar, dolda av den besvikelsedöljande halsduken, då ett par barn i blåsvart såsom stolta interisti jublade och sjöng så gott de kunde i sina föräldrars sällskap gåendes mot tunnelbanan. Jag vet inte varifrån mitt leende kom, om det var för den glädje små barn alltid lyser upp tillvaron med när deras önskan slagit in eller om det var för det namn som stod på deras ryggar. Ibrahimovic.
Det fanns en del att fundera över på planet hem dagen efter och så gjordes också. Men all tankeverksamhet fokuserades oundvikligen på en person, en spelare som varit allt annat än en parentes i Milans historia, men som jag varit för blind och för stolt för att se och acceptera fullt ut.
Ett höstkallt Sverige välkomnade och vardagen gjorde sitt intåg igen. Jag behövde inte längre rannsaka mig själv, ej heller överväga mina grundsatser, de som handlar om klubbkänsla och hedervärda legendarer.
Men så bestämde jag mig för att svänga förbi Farmor några kvällar senare och utan någon förvarnande tanke stod jag plötsligt utanför hennes dörr där fotot på Zlatan hänger. Jag stannade till och studerade fotot en lång, lång stund. Efter ett kort tag kände jag en rysning längs ryggraden som skvallrade om energi, om glöd och om passion. En rysning som skvallrade om att hjärtats ord var på väg att betvinga stolthetens ord. En rysning som tvingade fram en tår i ögat i samma ögonblick som jag tyst men ändå kraftfullt för mig själv utbrast:
-”Fan, vad jag saknar dig Zlatan!”
