En karantändag i Italien

En karantändag i Italien

"Det är över. De säger att det är borta!"

Svärfar Sergio är ordentligt exalterad i telefonen när han ringer min fru strax efter två i tisdags.
"Ring dina vänner och säg att viruset har försvunnit!"

"Va?! Vad snackar du om???"
Frugan är självklart lätt chockad och undrar vad hon har missat eftersom hon själv varit uppkopplat och kollat vad som hänt hemma i Italien konstant.

"...och damerna vann matchen.   
Men, det är ju inget folk på gatorna?! Var är alla?!"

Rösten blir allt mer förvirrad i telefonen...

"Ge mig mamma!", markerar frugan irriterat...


TV:n står ständigt på hemma hos min svärföräldrar Sergio och Elide i Bussolengo utanför Verona, som hos de flesta äldre par i Italien.
Vid ett, strax efter lunchen, är det inget undantag. Sergio somnar, sin vana trogen, obehindrat framför TV:n som vädrade ut det senaste om Coronaviruset och kopplat med det och sin dröm så var känslan att allt var över. Viruset hade bara försvunnit. Vilka damerna var som spelade var högst oklart...

Efter att ha smitit iväg olovligt till kyrkan i börja av den snart två veckor långa karantänen är det stopp sen en dryg vecka tillbaka.
För en gubbe vars i hela sitt vuxna liv nästan dagligen gått i kyrkan, spelat kort sina vänner på Bocciodromo (Boulehallen) och sen kollat fotboll på kvällen på den lokala baren är detta en prövning tuffare än det hårda slit han hade som läderblästrare i sin familjs firma då det begav sig.
Då menar jag inte att det är en prövning bara för honom, utan också för hans fru. 
Hon har också självklart rutat in sitt mönster som ändras totalt, mycket som är inrättat efter mannens såklart.

Vi pratar här om Silvio Berlusconis generation. En generation som kanske mer än någon annan har den sociala kontakten utanför hemmet.
De sitter alltså inte hemma hos någon och spelar kort eller ser fotbollen, de håller kontakten i baren. Många av dem är mobilerna bara till besvär. De ringer inte runt och kollar om dem kommer eller inte. Kommer dom så kommer dom...
Om de hänt något så märker man det i kyrkan dan därpå. Antingen sitter de i bänken bredvid eller så ligger de lite längre fram...

Som ni har märkt så är fotbollen vara en stor del av förkrigsbarnens liv. 
Även om fotbollen var stor i Italien redan innan andra världskriget så exploderade det än mer efteråt.
Det blev det stora skådespelet som alla kunde samlas vid trots skilda politiska åsikter i Italien och det blev lika självklart som att gå i kyrkan.
Det sitter så rotat i själen - trots alla mutor, våldsamheter och andra skandaler som drabbat den italienska calcion.

Få saker kan ändra min svärfars humör såsom fotboll. Då menar jag i den meningen att om han är grinig så är det alltid lätt och leda in till något fotbollsmoment som han gillar eller deltagit i (vi snackar inte proffs här nu utan motsvarande svenska "trean"). 
Nämn Liedholm, Sívori, Rivera, Sandro Mazzola, Rossi, Baggio eller någon annan stor och han lyser upp.
Storys ska berättas, moment ska minnas och mål ska illustreras... 

Tyvärr kan jag inte vara där och dessvärre mättar den italienska TV:n dåligt detta.
Visst, de visade Italiens matcher från VM 2006 och VM finalen 1982 vevas säker om och om igen.
Men räcker inte att plocka bort the Shining-känslan som snart kommer att infinna sig lite var stans på stöveln...

Så det är ett meddelande direkt till Italienska televisionen:

Mer fotboll till folket Sky! 
Låt hela italienska folk får del av Serie A så här långt. Ladda upp för en eventuell sommarfotboll.
Och RAI...  Ut med "Campionato tiamo" - Visa sammandrag av varje säsong på TV. Finns väl från någon gång på 60-talet och framåt.
Finns väl knappt någon i min svärfars ålder sitter hemma med en padda eller laptop för att kolla fotboll.
Upp med det på det linjära och gör det nu, för jag skulle gärna vilja träffa min svärfar och svärmor en gång till i livet innan jag hör "Here´s Johnny!"...
 

Johan Stistrupjuws@live.se@wintherbird2020-03-18 18:10:00
Author

Fler artiklar om La Curva

Goals of the week (omgång 12)