En förlorares anteckningar
Efter att Palermo besegrats av Milan och sedan Roma, har det öppnat sig en avgrund som ingen Palermo-supporter längre kan väja blicken för.
Palermo inledde säsongen i dagsljus. Att besegra lag som Inter gav en känsla av tillit till potensen, styrkan och bärigheten i det lagbyggde som i grunden skändats av främmande lag under en hel sommar. Det var som att laget var i färd med att upptäcka det gröna fältets alla möjligheter, att de kände orken som gavs av en naturlig hunger, en revanschlust och idé om att leda sitt eget värde som fotbollsspelare i bevis. De resultat som följde, den ångvält som var Palermo under de inledande matcherna av Serie A 2011/2012, utgör i dag bara ett minne. Och det är mot bakgrund av denna minnesvärld som jag ser tillbaka på matcherna mot Milan och sedan Roma.
Ett lag som vill men inte kan, är ett tappert lag. Ett lag som inte vill men kan, är ett tråkigt lag. Men ett lag som varken vill eller kan, har slutat att leva. Mot Milan var Palermo lag nummer tre i den ordningen.
Palermo utgjordes av en viljelös, talanglöst pöbel av legoknektar, som under 90 minuter aldrig tycktes begripa vare sig vad de representerade, eller varför. Men mest häpnadsväckande är att de på riktigt glömde bort att en Palermo-spelare aldrig kan be om ursäkt. En viljelös prestation betraktas av sicilianare som ett adresserat svek, en riktad spark i solar plexus mot dem som bryr sig. Som svensk säger jag svek, men jag vet att man på Sicilien i dag talar om förräderi. Och den minnesgode vet att ett förräderi i sicilianska mått mätt, ofta når en räckvidd långt bortom det som för oss andra är proportionerligt rimligt. Det kan man tycka vad man vill om, men det är så.
Inför matchen mot Milan var stämningen tryckt, för att inte säga påfrestande. Säsongens lyckosamma inledning kändes som ett ok att bära istället för en piedestal att stå på. Det fanns hos laget och oss supportrar en misstanke om att vådan bara var i sin linda. Det gick bra förut, men skulle gå dåligt nu. Tyvärr fick vi nog rätt.
Jag ska akta mig för att i grunden döma ut lagets insats mot Roma. Förlusterna mot Milan och Roma sågs i ljuset av framgångarna som skördats i seriens begynnelse. Kontrasternas skärpa bländar lätt ögats omdöme, och mot en fond av framgång glänser misären som klarast. Vi måste ställa dessa förluster i relation till de skrala förväntningar vi hade efter sommarens plundringsvåg. Klart är emellertid följande: Under oss finns nu ett hål, med oroväckande mycket utrymme att falla i. Låt oss ta en titt ner i den avgrunden, och sedan blicka uppåt.
