Milan - Inter
0 - 3

Ett derby som betyder allt

En inbiten supporter säger att derbyt är bland det viktigaste som händer under en säsong. Det kan rädda en katastrofal höst eller vår. Det kan rädda en tränare och det kan också innebära att folk släpps eller säljs. Just detta derbyt, det betyder faktiskt allt.

Det betyder allt för att det gäller scudetton. Milan tappade förstaplaceringen till Inter så sent som i förra omgången. Och nu, mer än någonsin, är det viktigt för båda lagen att ta tillbaka taktpinnen från Juventus som sprungit varv runt motståndet det senaste decenniet. Det gäller inte bara för Milanolagen att vinna en scudetto. Det gäller nästan lika mycket att inte låta motparten vinna. Och Juventus för den delen.

Det gäller en match som på förhand inte kan bli tråkig. Den kan inte bli lugn. Den kan inte vara känslolös och den kommer inte heller att sluta mållöst. Milans svajiga form, mot Inters scudettoform. Piolis gentlemannasätt mot Contes vilda organiserade kaos. Zlatan mot Lukaku, när de kommer nära varandra på hörnor. Kampen om vem som blir mest tillbakatryckt mellan Theo och Hakimi. Mittfältsbataljen. Chansen att hitta en formtopp för en match. Att noggrant överväga momenten och ta de rätta riskerna. I de rätta ögonblicken. Att våga vinna - inte som Gattuso gjorde.
Den här matchen har allt. Det kan sluta 0-5 och det kan bli 4-0. Kanske blir det 2-2. Fyra straffar och tre röda kort. Kanske blir det 1-0 genom självmål i 93:e.

På förhand, och under matchen kommer jag att önska att jag var neutral åskådare.
Någon som kan njuta av tryckkokaren på plan, som kan dricka sin läsk i lugn och ro, gå iväg och kissa när det behovet faller in. Jag kommer att önska att jag kunde se ett mål och sitta stilla efteråt. Inte bry mig. Bara njuta.

Men eftersom den här matchen, som i vanliga fall betyder nästan allt, just i år faktiskt verkligen betyder allt blir allt det där omöjligt.
Upptakten till matchen är en blandning av hopp och förtvivlan. Försvarsmekanism i form av pessimism, försök att rycka upp sig i form av optimism. Ibland försöker man analysera matchen sakligt, försöka vara objektiv, önska att laget presterar på topp och att det ska räcka. Men så kommer jag väl på mig själv igen. Jag bryr mig inte. Låt oss vara utspelade i 93 minuter. Låt Donnarumma göra skäl för sitt löneanspråk. Låt Lukaku skjuta sönder utsidan av stolpen och låt halva laget linka av med skador. Bara för att se Kessie klämma in en feldömd straff i sista sekunden. Jag kan inte bry mig mindre.

Den här helgen är jag inte fotbollssupporter. Jag vet ingenting om sporten. Jag bryr mig inte om tabellen och ingenting är större än resultatet. Denna helgen är jag bara en tickande bomb. Jag vill bara vara skadeglad. Jag vill vara en dålig vinnare, i alla fall hellre än en bra förlorare.
Jag vill bara att laget gör mig den tjänsten och tar tillbaka serieledningen. Jag bryr mig inte hur.
Dessa tre dagar är jag lika resultatorienterad som en telefonförsäljares lönekuvert.

Vi har levt och lever i en märklig värld det senaste dryga året. Allt har vänts uppochner och vi har fått perspektiv som vi borde ha haft för längesedan. Men skit nu i det. För på söndag, mellan klockan 15.00 och 17.00, så håller vi alla andan.

Ni som är neutrala och undrar vad riktigt supporterskap går ut på, ni kan titta hit. Det handlar inte om att följa ditt lag i vått och torrt. Det är lätt. Det är att släppa alla jäkla principer, alla andra tankar, alla andra önskemål och idéer. För en enda futtig sak. Seger i det här jäkla derbyt.