Ett svartvitt hjärtas bikt
Man säger att fina saker tar tid, är det verkligen alltid så? Jag hade kunnat ljuga och säga att jag sovit fram till nu efter att ha somnat under Club Brugge i veckan, det hade ni som såg matchen säkerligen trott på. Den här texten skulle ha lagts upp tidigare under veckan, och om tiden verkligen är en faktor för succé så bör denna veckas tankar och reflektioner kring Juventus vara ett bevis på att det faktiskt stämmer - den bedömningen överlåter jag dock till er.
Det har varit många tuffa matcher och en hög intesitet den senaste tiden, inte bara för mig i privatlivet där jag varit begravs av högar med plugg - utan också i juventus-stallet. Derby della mole följt av ett kryss i bergamo mot Atalanta, seger hemma mot Milan och nu senast Club Brugge borta.
Jag tänkte inleda med att gå igenom några av mina reflektioner från de tre senaste matcherna.
Det första jag tänker på när jag tänker på matchen mot Atalanta är sekvensen i slutminuterna där Yildiz går på avslut istället för att spassa Mbangula som skulle ha ett helt öppet mål från 5 meters håll. Jag vågar lova att han hade avgjort matchen i slutminuterna, hade det varit Vlahovic så hade jag inte vågat lova samma sak. Jag är väldigt analytisk av mig som person rent generellt, men jag tycker mig vara säker på att det aldrig skulle ha hänt med en eller flera starka ledargestalter i laget. Skulle en yngling göra det där med Chiellini, Buffon eller Barzagli på planen? Jag har svårt att se det.
Jag väljer dock att ändå fokusera på att han vågar ta för sig, han är ung och orutinerad - jag pratade i början av texten om tid och det är just tiden som är det hetaste samtalsämnet kring Juventus även fast diskussionen om tid varierar mellan olika perspektiv Mot Milan så var det egentligen ingen match mot ett för dagen uruselt Milan. Vi var aldrig hotade enligt min mening, vi var inte heller fantastiska men det var bara buga och tacka. Vi behövde en trepoängare, känns som evigheter sedan sist.
Matchen i Belgien tänker jag inte ens gå in på, utan mitt fokus och hopp ligger i att vi säkrar avancemang även fast det kommer ske via en omväg med en extra utslagsmatch - vi som klubb behöver det med tanke på vilka investeringar vi gjort Nu har vi kommit till det mest komplexa i det här, och knappast kommer det som någon förvåning att ledordet för dagen är - tid. Har vi den tid att investera i något som kanske inte blir bättre med tiden? När vet man om det är dags att "cut your losses" och inta en position där man fokuserar på damage control? Överlever Guintoli ännu ett svagt transferfönster, överlever Motta ett eventuellt fiasko som innebär missad CL-plats?
För mig så finns det så många faktorer kring varför det inte riktigt lossnat än. Ny tränare, många nya spelare och ska vi vara rättvisa mot Motta så har han och vi fans haft väldigt otur med skador såhär långt in på säsongen.
Rent anfallsmässigt så finns det också en logik till det krampaktiga när man tänker på att Vlahovic underpresterar om man nu jämför med vilka förväntningar en centertank i Juventus har på sig - särskilt när man är den bäst betalda spelaren i Juventus, om inte i hela ligan till och med.
Låt oss säga att alla försvarstal för serben faktiskt stämmer, att det handlar om sättet vi spelar på - vi säger att allting stämmer. En anfallare i Juventus både ska och borde kunna klara av att producera mycket mer än han gör, det är ju faktiskt inte så att nästan alla lag i ligan oavsett tabellplacering just råkar ha Messi på plan då dom fortfarande producerar. Det är en anfallares huvudplikt att vara den avgörande faktorn på planen, särskilt när spelet hackar så är det just då anfallaren är skillnaden mellan poängtapp eller en riktig skitig men ack så viktig trepoängare.
Här kommer några exempel på spelare i ligan för att styrka min tes:
- Che Adams: Torino, 7 mål och står för 30.4% av lagets mål.
- Sebastiano Esposito: Empoli, 8 mål och står för 40% av lagets mål.
- Lorenzo Lucca: Udinese, 7 mål och står för 40% av lagets mål.
- Joel Pohjanpalo: Venezia, 6 mål och står för 31.6% av lagets mål.
- Dusan Vlahovic: 7 mål och står för 20.2% av Juventus mål
Med allt detta sagt, från och med idag kommer jag försöka njuta av fotbollen oavsett hur det faktiskt ser ut när jag slår på TV-apparaten. Jag kommer lägga mitt fokus på att se mitt älskade Juventus spela fotboll precis som jag gjorde under kräftgången åren efter Calciopoli för att inte nämna året i Serie B innan alla fulstreams .
I bästa fall hittade jag någon "stream" som egentligen bestod av pixelbilder som ersattes med en annan varannan minut. I de flesta fallen så satt jag fastklistrad framför livescore och uppdaterade sidan med det långsamma nätverket jag hade i mitt föräldrahem.
Ens syn på laget färgar verkligen upplevelsen men framförallt så ändrar det inte på något förutom det faktum att det suger glädjen av att se de allra vackraste ränderna i de vackraste färgerna entra en fotbollsplan.
Vad står på tapeten för Juventus idag? Det går rykten om flera förstärkningar på ingång. Det är en match i Neapel ikväll med Antonio Conte på bänken som återigen står på motståndarlagets bänk i ännu ett blått lag vi inte tycker om, fan vad jobbigt. Stämmer ryktena om att Koli Muani får spela trots Napolis försök att förhindra att så blir fallet? Drömscenariot vore ju att den nyanlände fransmannen stänker dit ett hattrick. Den spelare jag faktiskt tycker har varit den enskilt bästa och med avgörande spelaren med halva säsongen spelad är faktisktWeston McKennie, ja ni läste rätt. Jag drömde faktiskt natten till igår att vi vinner med 1-0 med Kalulu som matchhjälte - om den drömmen visar sig vara sann, kan alla andra drömmar kring och om juventus besannas dom med? Den som lever får se, det får tiden utvisa.
"En gentleman lämnar aldrig sin dam" - Alessandro Del Piero
