Fans i Fokus – Arash Moosavian: ”Slumpen räddade mig”
Fans i Fokus rullar vidare, den här gången med Arash Moosavian på Juventus-redaktionen som berättar om sitt supporterskap och om drömmar inför framtiden.
- Vem är du och hur hamnade du på SvenskaFans?
Mitt namn är Arash Moosavian, jag är 18 år och pluggar för närvarande mitt sista år på Kungsholmens Gymnasium i Stockholm. Jag har alltid älskat att skriva, och fram till nyligen drömde jag om att en dag få bli sportkrönikör i en tidning, i stil med den roll som Erik Niva har på Sportbladet.
På grund av mitt fotbollsintresse hittade jag till SvenskaFans, och efter ett par års forumhäng så insåg jag att jag verkligen brinner för det här med att skriva. En ansökan skickades in, och några veckor senare var jag plötsligt skribent för Juventussektionen. Tiden sedan dess har varit underbar, och jag känner verkligen att jag har utvecklats som skribent på SF, även om jag inte längre är särskilt sugen på att fullfölja de tidigare journalistdrömmarna.
- Varför blev det just Juventus? Val eller slump?
Slumpen räddade mig, och faktum är att det höll på att gå riktigt snett inledningsvis. Det här är en av mina mörkaste hemligheter, men jag känner att det är dags att berätta. Min första fotbollströja var inte svartvitrandig. Den var svart och blå. På ryggen stod det Ronaldo. Min andra fotbollströja? Svart och röd. På ryggen? Shevchenko. Sex år gammal var jag vilsen och förvirrad. På väg åt fel håll, med omdömeslösa kompisar som propagerade för Milanoklubbarna.
Lyckligtvis dröjde det inte alltför länge innan min käre storebror tog min hand och räddade mig ur den avgrund jag höll på att falla ner i. Ganska snart fick jag en ny fotbollströja. Ingen blå eller röd färg denna gång. Istället ackompanjerades det svarta med vitt, och resten är, som man säger, historia. Vad det stod på ryggen? Del Piero.
- Vad är det viktigaste för dig som supporter?
Att stödja mitt lag, i med- och motgång, och att stödja spelarna som bär, och hedrar den svartvita tröjan. Oavsett om namnet är Bendtner, Padoin eller Lucio, så är de i klubben av en och samma anledning: att hjälpa Juventus. Därför tycker jag det är respektlöst och rentav tråkigt att till exempel svära åt och håna dessa spelare. Visst, Simone Padoin kanske inte uppfyller någon särskild roll i detta Juve. Lucio kanske är avdankad och har hjärtat i Milano. Nicklas Bendtner kan vara spelmässigt oduglig på oändliga vis.
Ändå är det ett faktum att alla dessa gör sitt yttersta för att hjälpa den gamla damen, och då tycker jag att de förtjänar fansens stöd. Så länge de agerar så professionellt som de gör för närvarande, så ska fansen agera professionellt tillbaka. Det viktigaste för mig som supporter är alltså att man agerar precis som en supporter ska - och stödjer spelarna och laget, i såväl ljusa som i mörka stunder.
- Vad är du mest stolt över när det gäller ditt lag?
Jag är, och kommer alltid att vara extremt stolt över den resa vi genomgick från sommaren 2006, och fram till den punkt där vi är idag. Oavsett hur det egentligen låg till i den så kallade skandalen 2006, oavsett hur felaktigt den efterföljande klubbledningen med Cobolli Gigli och Elkann i spetsen än agerade, så har den gamla damen slagit sig igenom dessa motgångar, krossat bergen som legat framför henne, och kämpat sig tillbaka till den italienska fotbollens tron.
Juventus kastades ner i ett helvete när man degraderades till Serie B. Att vi står här, som italienska mästare, ynka sex år senare, är enormt. Att vi supportrar följde med klubben ner i denna avgrund och tillbaka är precis lika enormt. Oavsett om det var rätt eller fel att skicka ner Juventus till Serie B så kommer jag alltid att vara stolt över den resa som klubben, tillsammans med supportrarna, genomförde i vägen tillbaka till toppen.
- Och minst stolt över?
Två saker. Dels den rasism som med jämna mellanrum förekommer bland delar av folket på läktarna. Rasismen är ett stort problem i den italienska samhällsstrukturen, och så länge man inte på allvar motarbetar den så kommer den fortsätta att härja under matcherna. Problemet är utbrett i hela landet, och det är absolut inte bara Juventus som dras med dessa ärthjärnor till supportrar. Varenda klubb i Italien har garanterat sin lilla klick av dessa, och som sagt så är det ett samhällsproblem som klubbarna omöjligtvis kan åtgärda på egen hand.
Något annat jag inte är stolt över är behandlingen av Alessandro Del Piero. Jag vet att det inte finns några tydliga bevis på att han har behandlats felaktigt, men jag kan inte låta bli att misstänka att någonting inte står rätt till. Visst, han fick det perfekta avslutet i och med scudetton, men på plats så saknade jag verkligen en rejäl hyllning från klubbens sida. Det fanns inget sådant, och sedan dess så har han knappt uppmärksammats förutom genom en liten gratulationstext när han fyllde år häromveckan. Spelmässigt fick Alex ett fantastiskt avslut, men jag hade önskat att klubbledningen riktat ännu fler särskilda hyllningar till honom.
- Vad vill du att alla ska känna till om Juventus?
Något som kan vara intressant, och som är ytterligare en sak som jag är väldigt stolt över, är Juventus fina ungdomsverksamhet och den professionella utvecklingen som sker i de yngre leden. Denna verksamhet har länge varit väldigt lyckad, vilket bland annat avspeglar sig i dagens trupp. Claudio Marchisio, född i Turin, inledde sin fotbollskarriär i Juventus för snart 20 år sedan. Sebastian Giovinco, även han född i Turin, har spelat för Juve sen nio års ålder. Paolo De Ceglie, Luca Marrone, bägge två födda i Turintrakter, har alltid representerat den gamla damen.
Det är dessa spelare som växer till fanbärare och kaptener, och det är dessa spelare man alltid drömmer om att ha i sitt favoritlag. Det finns ingenting vackrare än att se Claudio Marchisio, juventino sedan sex års ålder, kyssa sitt älskade klubbmärke. Det är kärlek rakt igenom.
- Hur påverkar ditt supporterskap ditt vardagliga liv?
Det påverkar väldigt mycket faktiskt. Det går sällan en timme utan att jag uppdaterar mitt twitterflöde eller går in på SvenskaFans för att kolla senaste nytt. Därtill så har det ofta hänt att jag skippat en och annan fest eller tillställning för att Juve har haft match. Stundtals har det känts som att fanatismen varit lite för stor, och bara en sådan sak som att jag får dåligt samvete när jag missar en match känns inte helt friskt.
Nu på sistone har jag dock märkt att fotbollen har fått ta ett kliv tillbaka, när andra saker har börjat prioriteras mer och mer. Jag valde bland annat nyligen att prioritera en utekväll med vännerna framför att se Derby d'Italia mot Inter. För något år sedan hade det varit helt otänkbart, men nu kändes det helt okej. Jag antar att min mani för Juventus kanske har avtagit något, till en lite lugnare nivå.
- Hur ofta ser du ditt lag på plats?
Det blir väl en-två gånger per säsong. Förra året var jag på premiären mot Parma och avslutningen mot Atalanta, varav den sistnämnda var en av de sorgligaste dagarna i mitt liv, på grund av Del Pieros avsked. I år har jag sett Juve på plats i Köpenhamn, och det kan mycket väl planeras in en resa till Turin under våren.
- Vilken årgång av Juventus är den bästa du sett?
De 49 obesegrade matcherna i all ära, men det Juventus som jag som 9-åring skådade mot Real Madrid 2003 var något helt annat. Spelare som Del Piero, Trezeguet, Nedved, Davids, Zambrotta, Thuram och Buffon vann mitt hjärta totalt, och de lyfte min kärlek för Juve med flera nivåer. Jag minns inte alltför mycket från den tiden, men jag håller fortfarande den årgången av Juve som en aning bättre än den vi har idag. Serie A var något helt annat på den tiden, och vi gick ändå till final i Champions League, vilket denna årgång inte har uppnått ännu. Men Contes Juventus har potential i stora mängder.
Det är bara pricken över i:t som saknas innan vi på allvar kan börja jämföra denna upplaga med Lippis Juventus.
- En särskild match du minns?
3-1-segern mot Real Madrid i semifinalen av Champions League 2003 är en match jag aldrig kommer att glömma. Jag minns fortfarande den kvällen som om det vore igår. Jag, en kort, liten nioåring på semester i Iran, satt på en enorm säng tillsammans med vad som kan ha varit halva min släkt, och tittade på matchen. Det var jag och min jämnåriga kusin som höll på Juve, medan resten av "packet" var madridistas den kvällen. Och vilken show vi bjöds på! Trezeguets halvvolley, Del Pieros fantastiska mål, Nedveds spik i kistan och Buffons straffräddning. En magisk kväll på alla sätt och vis.
- Favoritspelare nu och genom tiderna?
I Del Pieros frånvaro så är Gianluigi Buffon min favoritspelare i Juventus. Han, tillsammans med Pinturicchio, var den spelare som jag tidigt förälskade mig i, och sedan dess har han varit en stor förebild för mig. Under hela min barndom ville jag alltid vara målvakt när det lirades fotboll, och självklart låtsades jag alltid att jag var Gigi Buffon.
Genom tiderna så är det just Buffon och tidigare nämnde Alex Del Piero som är mina favoritspelare, någon närmare förklaring till det behövs nog inte. Men alla karriärer har sina slut, och när Buffon lägger skorna på hyllan kommer Marchisio och Chiellini att fylla upp hans plats i mitt hjärta. Förutom dessa så känner jag mig väldigt fäst vid spelare som Bonucci, Vidal och Barzagli. Vi har många härliga spelare i detta Juventus.
- Ultimat drömvärvning?
Får man säga Zlatan Ibrahimovic? Nja, känns lite som en dödssynd nuförtiden, och med tanke på hans ålder så väljer jag en som har sina bästa år framför sig istället: Radamel Falcao. I mitt tycke världens näst bästa centerforward efter Ibra, och helt enkelt en spelare som sprutar in mål på alla sätt och vis. Skulle kunna göra mirakulösa saker i dagens Juventus - utan tvekan.
- Realistisk dröm inför framtiden?
Jag var två år gammal när Juventus senast vann Champions League, och jag gick förmodligen miste om en av de största kvällarna i klubbens historia. Därför är min dröm att få uppleva vår tredje CL-titel, och jag kan inte ens föreställa mig den glädjen jag skulle känna en sådan dag. Jag längtar och längtar, och äntligen känns det som att vi är på helt rätt väg för att kunna uppnå den drömmen i framtiden. Vem vet, kanske står vi där och firar i slutet av maj? Man ska aldrig säga aldrig. Jag är en evig optimist.
- Finns det någon annan klubb i Italien du unnar framgång?
U.S. Città di Palermo är en klubb jag inte kan tänka på utan att småle. Deras tröjor är underbara, deras arena är vacker, och deras president Zamparini är galet underhållande. Allt som allt, så är det en klubb jag beundrar och gillar, och som jag unnar all framgång. Speciellt med en fantastisk spelare som Fabrizio Miccoli i laget.
