Fem anledningar till besvikelsen
Livornos säsong är över efter att laget på målskillnad missat play-off. Det här är fem anledningar.
Livornos säsong är över efter att laget på målskillnad missat play-off. Någon riktigt tydlig målsättning hade vi kanska aldrig riktigt, och det är väl vad ledningen gömmer sig bakom nu. Men uttalat eller ej, med truppen, den moderna historien och med tränarbytena vid de tillfällen de skedde måste vi ändå anta att uppflyttning eller åtminstone play-off var målet. För fansen var det förstås så det var.
Så missen är förstås ingenting annat än en stor besvikelse. I något som liknar kronologisk ordning tar vi fem anledningar. Det finns nog fler. De går nog i varandra. Men här är i alla fall fem.
1. Ledningen. Efter förra säsongens krasch ur Serie A gjorde sig president Spinelli som väntat av med sportchefen Stefano Capozucca, men mer oväntat av med tekniske chefen Attilio Perotti. Perottis tid i klubben har sammanfallit med de bästa och tydligaste mercati jag sett klubben göra, med de bästa tränarvalen på flera säsonger och med en strukturering och framgång för ungdomsverksamheten. Slump eller inte... Kvar blev som vanligt trotjänaren Elio Signorelli.
2. Stjärnorna. Med varsitt utgående kontrakt och efter en bra Serie B-säsong respektive en trasig säsong i Serie A tyckte Andrej Galabinov och Luca Siligardi att de ville spela Serie A-fotboll. Livorno tyckte att det var en bättre idé att försöka bygga anfallsspelet på de två förmodade stjärnorna och behöll dem. Det visade sig vara en dålig idé. Siligardi var ojämn, Galabinov bara dålig och nu försvinner de båda gratis.
3. Tränarna. Carmine Gautieri kändes aldrig som en Livornotränare. Men faktum är att han parkerade laget på playoffplats med häng på direktplats. Hans efterträdare Enzo Gelain manövrerade laget bort från direktplatserna innan Christian Panucci placerade laget utanför playoff.
4. Vintermercaton. Ut Aniello Cutolo. In Alan Empereur, Rodney Strasser, Emanuel Rivas. Det är förstås lätt att vara efterklok, men inte ens när de var hela var de tre värvningarna nära speltid, medan Cutolo spelat förhållandevis ordinarie. När sedan Siligardi gick sönder och behovet av någon som kunde bryta mönster offensivt blev akut... fanns det plötsligt ingen där.
5. Skadorna. Det är förstås inte mycket att göra åt skador, annat än att försöka vara beredd att parera dem när de kommer. För det gör de förstås. Livorno inledde med lagkaptenen Andrea Luci skadad, hans säsong blev aldrig vad vi hoppats. Under avslutningen var stabile Alessandro Bernardini och förmodade grädden-på-moset-Siligardi skadade. Däremellan var Marco Biagianti åter in och ut i laget med skador, Damjan Djokovic och Federico Ceccherini likaså, medan Lucis ersättare Jonny Mosquera missade hela andra halvan.
