Parma - Milan
2 - 1

Fem snabba: Parma-Milan 2-1

Milan var återigen i farten i upptakten av säsongen 24/25. Att döma av de två första matcherna blir det en lång och mödosam säsong för detta rödsvarta sällskap.

Utklassning

Parma spelade i Serie B förra säsongen. Milan slutade mig veterligen tvåa i Serie A för några månader sedan. Det borde vara som upplagt för rejäl klasskillnad lagen emellan. Och det var det verkligen. Det var ren och skär utklassning nästan från start till mål, med några få undantag. De hungriga och spelsugna spelarna sköljde över stabbiga och trötta medelmåttor som om de aldrig gjort annat. Anfall efter anfall överraskade gång på gång ett högt stående och naivt spelande försvar, och att det bara stod 1-0 i paus var ett mindre mirakel. Trots lite skrämselhicka i mitten av andra halvlek kunde det överlägsna laget ändå utan problem roffa åt sig alla tre poäng. Siffrorna var i underkant, men en vinst är en vinst hur man än räknar. Serie A-nykomlingen Parma spelade i en helt egen liga ikväll.

Defensiven

Det har varit körning i sociala medier om att Milan MÅSTE få ordning på försvarsspelet om man ska kunna utmana de stora drakarna i ligan och ute i Europa. Förra säsongens hönsgård med 49 insläppta ligamål måste få ett slut. Efter två matcher mot brödgäng (ja, jag skrev det) går vi mot en säsong med 76 insläppta ligamål. Då har vi ändå lyckats bra med att bara släppa in fyra på de här två första matcherna. Det hade kunnat vara tio, typ. I kvällens match kom Parma fria eller halvfria gång på gång, det var bisarrt att se. Den stora akilleshälen ser rätt jävla ömtålig ut vid närmare anblick.

Fonseca

Portugisen har, efter en sommar och försäsong i positiva tecken, fått en mardrömslik start på sin Milan-sejour. Många var vi som tvekade när den sportsliga ledningen presenterade lösningen på problemet Pioli. Ännu fler var de som skrek sig hesa om att nu minsann, nu skulle vi få se vad denna trupp verkligen kan prestera. Med en riktig tränare bakom spakarna. Jag vet, vi är två matcher in och det är orättvist att döma ut någon redan. Men det här luktar Marco Giampaolo lång väg.

Pavlovic

Några minuter in i matchen undrade jag vad i hela friden vi släpat in i Milano tvärs över alptopparna. Det såg ut som en marionettdocka på fyllan som vinglade och snubblade sig fram där nere i centrala försvaret. Därefter hotade han med ett starkt huvudspel i offensiven några gånger, bröt frilägen med flygande glidtacklingar och spelade allmänt resolut. Lägg därtill en rätt fin vänsterfot som kan producera långa och träffsäkra uppspel och jag tror ändå att vi sitter på något ganska fint här. Om inte annat kommer hans uppoffrande spelstil charma oss supportrar.

De riktiga bovarna

Den galning som just nu skriker att Fonseca är personen att beskylla för denna katastrofinledning på säsongen får tänka om, och det illa kvickt. Jag kan för mitt liv inte förstå hur man i någon form kan försvara det arbete som Cardinale, Furlani, Ibrahimovic och Moncada uträttat under de här 13-14 månaderna som de suttit på sina positioner, i den konstellationen. Kardinal-Gerry räknar sedlar och investerar dem på sin hemmamarknad, USA. Furlani, den lismande råttkungen, är så gott som förbjuden att uttala sig i media efter ett gäng tveksamma framträdanden och ingen vet längre vad han egentligen gör. Ibrahimovic, den pensionerade karate-killen med både guds- och lejonkomplex pratar dagligen om att han byggt upp detta Milan och att han just nu är på dag sex av sju av skapelsedagarna. Hur tycker du att det går? Jag är lite rädd för hur dag sju ska se ut. Moncada... Ja, vad gör egentligen Moncada. Förmodligen sitter han och smygkikar på franska underåriga killar på någon WyScout-länk. Däri ligger framtiden. Det är dags att inse att Milan leds av inkompetenta nybörjare, medan våra konkurrenter leds av rutinerade sportchefer som gör klart sina viktiga värvningar tidigare än mitten av augusti, och därav kan spela dem redan i premiäromgångarna. Våra fyra musketörer har givetvis sina styrkor, annars skulle de inte vara där de är och jag i den här soffan där jag är. Men, jag har inget som helst förtroende för dem, vad det nu är värt. Förmodligen ingenting, förutom de där tusenlapparna jag spenderade på ett säsongskort som jag redan ångrar. För mig dog den här korta framgångsperioden för Milan den 5 juni 2023 när Paolo Maldini fick sparken för att han hade mage att börja ställa krav. Jag ser ingen återvändo i närtid, inte under den här ledningen.