”För mig har de kommit att bli oskiljaktiga”
När det kommer till segrar och förluster är känslorna desamma hos oss alla. Oavsett klubbfärger.
2010/2011, senast Milan vann Serie A och plockade sin 18:e Scudetto, var min son ett år gammal. Han föddes in i samma säsong, in i ett dalande Milans sista suck, men också in i Zlatans storhet och min eufori därom. Han fick en Milan-tröja, med Nestas nummer 13 på ryggen. Zlatan fick vänta.
Segrar och storhet utlovades åren igenom, men uteblev. Han kom istället att hamna med hjärtat i Real men med långhelger i Milano. Ett tag var det så illa att det inte ens gick att följa Serie A via svenska rättighetsägare. Så illa och möjligen så förtjänt. Men vi fulstreamade, flög klimatosmart och billigt och vi brann. Jag och jag, dvs. Alfred, som han heter, tittade för att han väntade på ett löfte som fortsatte att svika. Men jag envisades med att berätta om Milans storhet - alla stjärnor som nu är ikoner i FIFA, alla titlar, alla åren som vi hållit varandra i handen. Jag och Milan.
I helgen var Alfred på Zlatans forna hemmaplan Parc du Princes och hoppades med sin närvaro plocka hem Mbappe till Real. Men Mbappe stannade. Stannade gjorde även jag. Här på hemmaplan istället för att lämna för dagar i Milano och läktare i Sassuolo. Jag har helt enkelt blivit för ”stor” för att i varje läge jaga livets goda. Men egentligen rör det sig om att jag bara inte hade klarat av det.
Att sitta på en pressläktare - det har nästan inte sin charm. När vi älskar, älskar vi. När vi jobbar, jobbar vi. Jag och jag, igen. Men ett liv som sportjournalist gör en sån kväll till en skärseld. Vi har alla en favorit eller två i hjärtat, så är det bara. Men ingen uppskattar väl fullt ut när Anders Andersson kommenterar en Malmö-match.
När Alfred ikväll ringer hem 11 minuter innan slutsignalen, tänker jag att han äntligen förstått. Att Milans och Zlatans storhet kommit ikapp honom, att det nog finns någon numerisk treenighet kring siffran 11. Men så var inte fallet. Han undrar hur det gick för hans lag i helgen, om de vann sin bortamatch i P10-serien?
Att Milan, Zlatan och Pioli vinner sin och vår Scudetto elva minuter senare, är i stunden bara ren glädje. Men vidare sluter det cirklar av livets främsta glädjestunder och sorg. Det för mig in i det tråckligt existentiella, eftersom jag där jag finns inte kan fira mitt Milans seger utan att nedslås av det faktum att Zlatan sannolikt inte kommer att spela för oss alla igen.
Jag inser nu att 11 år av besvikelser följt av en Scudetto inte räcker för att övertyga en ny generation om att Milan är störst. Det gick så brutalt upp för mig i och med det där samtalet. Men den insikten rår inte på min kärlek för de rödsvarta.
Att älska Milan och Zlatan, oaktat varandra. Se de två mötas, bli störst, se dem falla och mötas igen för att vinna och påminna mig om alla början och alla slut. Existensen föregår essensen, dvs: att finnas trumfar vad man är. Det menade Sartre och några med honom. Och det är väl så det har kommit att bli - att Zlatan ens finns har vuxit sig större än hans spel och hans väsen. Låt honom bara vara där, det spelar ingen roll om det inte blir fler än 89 minuter på ett halvår, att han finns är större. Samma resonemang skulle väl egentligen gå att applicera på Milan som klubb - bara de finns, så skiter vi i essensen. Men därom tvistade de lärda och nöjde sig med att lösa det genom att skilja människan och tingen åt.
Kanske vore det enklare för även mig, en kväll som denna: att skilja människan Zlatan och saken Milan åt. Men det är just det som är problemet. För mig har de kommit att bli oskiljaktiga.
Ibracadabra: du skulle ha berättat hur det låg till innan kvällen tog sin början. Om du med den tänkt sluta trolla. Jag hade behövt bearbeta din sorti innan jag kan fira vår Scudetto.
