Gästkrönika: Förnyade äktenskapslöften

Sittandes i soffan hemma i Kronogården, Trollhättan, insåg jag att det verkligen var bokat och klart. Det hade nu gått elva år sedan jag vigde mig till den sanna kärleken i mitt liv. Jag kunde knappt tro att det var sant, vi skulle nu träffas för första gången och det under ett möte med en fiende vars största törst är att släcka våra gemensamma drömmar. Den 22/10-16 var tillfället då vi skulle ses för första gången, jag och mitt älskade AC Milan, i matchen mot Juventus FC.

Plötsligt var jag där. Efter många sömnlösa nätter av iver och förväntan var helgen äntligen här. Flyget hade hunnit landa, färden med bussen från Orio al Serio hade nått sin destination och transporten med tunnelbanan till hotellet var genomförd.

Dagen inleddes med en promenad i den vackra halvgråa staden Milano. Med en läcker gelato i handen stegade vi fram emot den ståtliga katedralen il Duomo, stadens centrala punkt. Både gelaton och katedralen  är precis som de beskrivs. Sagolika. Den italienska ”feelingen” slog främst med sin kontrast i en klassiskt inredd restaurang med napolitansk musik i bakgrunden och en mustaschprydd hovmästare vid namn Luigi. Härlig atmosfär och insikten om att Italien skulle bli mitt andra hem var redan nu ett faktum.

Vid en tid kring eftermiddag, dagen därpå, var det dags att traska vidare mot stadio San Siro, hemma-borgen och slagfältet. Återigen genomfördes färden med tunnelbana och denna gång var slutdestinationen Lotto. Den dryga kilometern från Lotto till stadion kändes som en evighet på grund av min otåliga efterlängta, men parallellt förgylldes tiden av muren med dem extraordinära graffiti-målningarna längs vägen. Oförberett dök borgen sakta fram bakom byggnaderna och ordet var: makalös.

Tiden bara flög iväg och det var nu inte mycket kvar till matchstart. Det hade hunnit superas en saftig salciccia och klunkas ett par öl, promeneras runt arenan och kikats på dem härliga försäljningsstånden. Nu var det dags att stega sig  igenom ingresso 15 och vidare gå upp genom de långa trapporna mot våra sittplatser.

På väg upp frågar min syster: ”Är du nervös inför matchen?”. Antagligen avslöjades jag av mitt bekymmersamma ansiktsuttryck. Detta var dock inte över hur matchen skulle utspela sig eller slutresultatet, utan det handlade om något helt annat. Nervositeten hade växt fram med anledning av att jag nu skulle möta min stora sanna kärlek. Det jag kunde relatera till i det här fallet var känslorna många beskriver att de får inför en dejt med sin älskade. Handsvett, hög puls och ängslan.

Jag var helt omtumlad av synen inför mig och tog tag i stången framför mig för att inte falla. Min blick riktades ut mot insidan av stadion och jag fick syn på den gröna gräsmattan, läktarens vackra konturer och Curva Sud i tusentals.
Överraskande musik spelades i bakgrunden efter att jag satt mig och bokstavligen alla sjöng högt och entusiastiskt med till en version av Richi e Poveris Sara perché ti amo. Det vackra tifot seglades ut, Inno Milan spelades och min underbara kärlek stegade ut med fienden, Juventus, vandrandes intill. Milan, mitt Milan framför mina ögon. Det var så fint.

Plötsligt byttes jubel mot total busvissling så kraftfull att det sved i öronen. Smärtan försvann illa kvickt när det upptäcktes att visslingarna var till Juventus och dess spelarpresentation. Det vände snabbt och när det var dags för Milans spelarpresentation var jublet så pass högt att speakern inte hördes, enastående.
I mitt sällskap hade jag bl.a. min svåger, tillika bianconeron (ja, jag vet), som satt intill mig. Innan matchstart blickade han mot mig och sa: ”Hoppas vi får se några mål i alla fall”, vilket jag svarade genom att nicka, sympatiskt och varsamt. I det här fallet visste jag egentligen att vi båda innerligt hoppades på ett helt annat utfall.

En hel halvlek innehållande könsord till Dybala för ett misslyckat skott, känslor, vrål, och ett bortdömt mål, hade nu spelats färdigt. Den andra halvleken inleddes med ungefär samma innehåll eller ja, bortsett från könsord till Dybala (utbytt) och ett bortdömt mål.

I minut 65 får Locatelli bollen utanför straffområdet, tar med sig den vidare via en touch och klipper till. I det här läget kände jag att det endast var ett optimistiskt försök av den då 18-årige mittfältaren. Ur min perfekta vinkel på secondo anello arancio kunde jag dock se hur skottet seglar förbi legendaren Buffon och går ribba in! Hände detta precis? En euforisk känsla spred sig som ett smack genom hela kroppen och den sympatiske/varsamme supportern med svågern intill var som bortblåst. Jag var uppe i vrål på mindre än en sekund och hela arenan exploderade i glädjerop som jag aldrig tidigare beskådat. Studsande såg man hela publiken hoppa till ”Chi non salta juventino é”. När firandet lade sig var resten av matchen en riktig nagelbitare.

I den sista minuten kom Khedira farande som en ångvält och får iväg en kanon som ser ut att segla mot krysset när 17-årige Gigio Donnarumma får sträcka ut rejält - han räddar den! Rizzoli blåser i pipan och matchen är över. Vi hade segrat.

Hela arenan ställde sig återigen upp och för en beskrivning av denna känsla krävs nog ett ordförråd till en summa av antalet gånger jag hojtat ur mig ”Varför Poli!” upphöjt till två. Förresten, jag tar tillbaka det och sträcker mig så långt att det inte finns en beskrivning förutom själva upplevelsen.
Jag kunde inte tro det.
Nu var jag på flygplanet nästa dag på väg hem och kunde fortfarande inte greppa helgen som varit.  Under denna söndag hade rundturen på San Siro varit fantastisk trots att jag ännu inte var vid fullt sinne efter nattens firande. Jag hade faktiskt fått träffa min sanna kärlek och vi lyckades slå ”den gamla damen”. Det var i detta nu som jag insåg att vi under detta möte, 11 år efter att jag bundit mig till klubben, förnyat våra äktenskapslöften.

På senare år har vi mötts av många motgångar och denna helg har slagit bort de alla. Min kärlek är som aldrig förr. Ieri, oggi, domani… Jag lovar – att aldrig lämna din sida, mitt AC Milan

1 kommentarer