Gästkrönika: Fest och frustration

För den halvan har den oändliga festen nu börjat. Och den kommer att pågå till nästa gång giganterna ställs mot varandra. Staden är deras, stolheten, utsrålningen och gemenskapet skvallrar om att de är vinnare. Deras glittrande ögon säger mer än tusen ord. Av seger, av glädjetårar som smakar sött. De glittrande ögonen skiner upp den mörka himmel som kylslagit Milano. En stad som denna kväll vankas i både glädje och sorg. Och alla vet att en seger skrivs in i historieböckerna för alltid. Och det är just där dom kommer att bli ihågkomna. 

Den andra halvan rymmer, de springer. De springer så fort som de bara någonsin kan. De springer för livet. Desorienterade flyr de verkligheten i mån om att försöka förstå. Försöka finna anledningar och svar. De försöker finna bortförklaringar på hur det kunde gå som det gjorde. Men de vet redan att inga såna ursäkter finns. Utan skapar dom bara för att såren ska läka lite, om än något. Och visst kommer såren läka, men dom kommer likväl förbli inristade likt tattueringar djupt in i själen. Och jag är en av dom som tillhör den senare halvan.

 

Alla förväntningar, förhoppningar och drömmar som byggts upp under säsongen krossades sakta. Långsamt, elakt och retfullt var matchen en lång demolisering av Milans spel. Inter spelade efter sin bästa förmåga. De blåsvarta spelade väldigt smart, destruktivt och ställde om med blixtsnabba kontringar. Där en viss hypervass Milito återigen är kungen av Milano. Inter gjorde matchen otroligt svårspelad. Med ett ruskigt organiserad försvarspel, iscensatt av Ranieri och påminner lite om Mous Inter. Och en fysik som kan spränga berg kunde Inter spelarna enkelt manövrera ut de lätt vilsna spelarna i Milan. Som gång på gång försökte, anfall efter anfall. Och skulle inte kinesiska muren i form av interförsvaret stå i vägen så slog Milan spelarna undan benen på sig själva, snubblade, fumlade, passade galet eller tog fel beslut. Allt detta, dessutom ändå alldeles för sent. Tappra Milankrigare utan tro i  fronten föll snabbt, brutalt och håglöst mot marken, precis som kamikazes. Till och med Ibrahimovic såg ut som ett fromt lamm i jämförelse med jättarna Lucio och Samuel. Ikväll var det gladiatorspel där gladiatorerna på ren instinkt och mycket rutin såg till att underhållarna, trollkonstnärerna, bollgenierna inte trodde på sin egen illusion. Milan hade inte förmågan att uträtta sin konst då laget inte har någon fungerande formel. Utan spelide eller kreativa krafter på mittfältet trampade Milan på varje mina Inter hade riggat i förväg. Och för var minut som gick kändes det som att Rossonerispelarna anföll med en arm eller ett ben mindre.

Man kan nu skåda hur frustrationen spridit sig likt ett virus genom lagdelarna. Några desperata försök till kvittering gör förlusten än svårare att smälta. Om vi åtminstånde hade försökt att vinna matchen när den  började. Om vi åtminstånde gav allt och försökte. Om vi bara hade råkat ut för denna kollektiva kollaps någon annan kväll. Om vi åtminstånde efter förlusten kunde stå rakryggade och säga: Ja vi gjorde vårat bästa men det räckte inte.

 

Vad händer nu? För oss flesta går livet vidare. Kärleken till Milan växer sig starkare. Tron om segrar hägrar än mer. Hoppet om fler titlar blir än större. 

Men många därute kommer att leta syndabockar. Likt gamar kommer de leta efter ett enkelt byte, likt amerikanska presidentkandidater kommer de måla upp en fiende. Hynorna står flockade med rinnande mungipor. Likt mobbare kommer de sparka på någon som ligger. Det kommer att spekuleras, skapas konspirationsteorier, tjatas och hatas.

Och det är ingen vild gissning om jag skriver att offret blir Pato. Ankan som försökte och försökte men aldrig lyfte denna kväll. Han var inte bättre än någon annan och inte heller sämre. Med något mer kreativa mittfältare hade den unga brassen kunnat vara hjälte idag. Men han kommer bli bespottad, sparkad på och hatad så att till och med Seedorf kommer känna någon form av absurd lättnad.


//Anonym