Gästkrönika: Förlora? Det går inte. Inte Juventus.
Jag har haft en dålig dag. Juventus. Jag vrider mig i smärta. Juventus. Italiens mesta. Juventus. Italiens igenom tidernas bästa. Juventus. Flest vunna ligatitlar. Det fungerar inte, jag måste ventilera.
Det råder ingen tvekan om vilket italiensk klubblag som är störst och vunnit flest titlar. Ett tag var Juventus ett världsherravälde utan dess like. Ett imperium som körde över alla andra ess. Vi var oslagbara, likt de största rikena under antikens tid hade vi betydande duster mot världens elefanter. Strider som ekade runt hela världen. Spelarna klev in på plan; stolta, rakryggade, manade. I deras ögon reflekterade en historia av en man som sedan barnsben lekt med en boll i hoppen om att en dag få vara en del av ett eko som distinkt hörs till alla världens allra fjärma platser. När spelarna klev in på plan såg man elva män som offrat deras barndom och ungdom för att få uppleva något de allra flesta drömmer om. De hade jobbat hela livet för det. Men ibland räcker det inte till för att nå storhet. Det krävs oftast ett vidrörande från något så mycket större, heligare, en överväldigande kraft som skiljer de vanliga ifrån mästare. De hade gått igenom prisrummen och kände till klubbens historia. För de elva männen som sprang ut i Juventus stolta svartvita färger fanns det ett ord som användes dagligen och som definierade det stolta laget från Turin. Vincere. Vinna.
Monumentala riken har sett stora tider uppstå, nå toppen, för att sedan stirra döden i ansiktet utan uppskov. Utan att ens få spela ett parti schack i hoppen om att hitta svar på obesvarade frågor. Är Juventus ännu ett rike som försvinner i takt med solnedgången eller stämmer det att man måste ta två steg bakåt för att kunna ta ett framåt?
Juventus har haft stora fotbollsspelare i laget. En spelare lämnade inte ett lag för Juventus ifall de bara nöjde sig med att spela Champions League. Den skulle man vinna. Man lämnade inte heller sitt lag om man i ligan enbart nöjde sig med att vara med i toppstriden. För scudetton skulle man också vinna. När jag läser Juventus förknippar jag det direkt med vinst och framgång. Oavsett om Moggi låg bakom de två borttagna titlarna så är 27 vunna ligatitlar mycket mer än vad andra lag kan stoltsera med. Juventus är en vinstmaskin utan dess like och det fanns en tid då jag arrogant skrattade bort andra supportrar när de höjde varningens finger om dagen då Juventus börjar förlora. "Det går inte" svarade jag, varpå jag fort fick följdfrågan; "Varför inte?". För att ordet "förlora" existerar inte i Juventus vokabulär.
I det ansenliga riket Juventus fanns det en gång i tiden en stor ledare. En kejsare. En man som var älskad av folket och folket älskade. Hans namn var Antonio Conte. En krigare. Ett lejon. En kapten som skötte sin roll som förman till perfektion samtidigt som han innerligt förstod vad som förväntades när han tog på sig den svartvita tröjan. Juventus var helt enkelt en av fotbollshistoriens mest betydelsefulla lag så det var hans kall att leda laget mot vinst. Det var Juventus öde. Accepterade man inte det oundvikliga så hade man ingen roll i laget. Conte visste vad det innebar att vara kapten i ett lag med Juventus stolta historia. Under 12 år och 295 matcher gav Conte allt för laget. Men inget varar för evigt och vår kejsare hittade en värdig arvtagare. När Antonio Conte för sista gången tog av sig kaptensbindeln så var det till en exceptionellt talangfull spelare vid namnet Alessandro Del Piero. Det var med ett leende som Antonio Conte överlämnade kaptensbindeln. Allt var på sin plats och Juventus hade hittat en ny ledare som förstod Juventus stolta historia och var redo att kämpa livet ur sig för att bära facklan vidare som Italiens bästa.
En dag fick jag ett e-mail. Som en inbiten Juventussupporter var jag registrerad till en supportersida med personer som hade insikt i laget. De skickade ut färska nyheter via mail vilket innebar att jag hade nyheter och skvaller dagar innan allmänheten fick nys om det. Känslan när jag läste; "De har lyssnat igenom flera inspelade telefonsamtal med Moggi" var att det inte är så konstigt, det löser väl sig, det gjorde det alltid... till jag kom till sista meningen; "Den här gången är det på allvar". En otäck känsla sköljde över min kropp och strax efter det hoppade Pessotto av en byggnad. En mörk dag som följdes upp av en mörk period. Juventus hade för första gången i klubbens historia åkt ner till Serie B, fått stämpel som "fuskare" och spelarn a flydde det sjunkande skeppet. Vår identitet berövades ifrån oss.
Men ur det kolsvarta mörkret strålade ett leende fram ett ljus, ett hopp som calciopoli och konsekvenserna till det hade sugit ut ur oss fans.
"Lämnar du laget?". "En gentleman lämnar väl aldrig en gammal dam?" log Del Piero. Vår kejsare visste inte vad folk menade med att lämna och ge upp. Ord som förlora, lämna och ge upp fanns inte i hans vokabulär.
Efter ett år i Serie B var vi tillbaka och som en förstående person hade jag inte allt för höga krav. Deschamps lämnade med all rätt för Ranieri. En man som kan bygga upp ett lag men som saknar det där lilla extra som definierade Juventus. Ferrara ersatte dock honom i slutet av säsongen och vilken avslutning. Förhoppningarna inför året med Ferrara bakom rodret var väldigt höga och jag tror att jag talar för samtliga Juventusfans när man kände; "Äntligen".
En av oss har tagit över och kommer leda vägen tillbaka till toppen". Även om Ferrara var en duktig mittback så räckte det inte till. Det följdes av Zaccheroni innan man inför den pågående säsongen bestämde sig för att det var nog. Juventus hade valt fel väg och nu var det dags att ta sig till baka. Man anställde succétränaren Luigi Del Neri och tog in Marotta som sportchef. Med en ny och egenägd arena som väntade på oss inför säsong 2011 kunde det inte slå fel. Men nu är det början av Mars. Juventus ligger på en sjunde plats och målet att ta en kvalplats till champions league ser allt svårare ut för varje match med hela sju poäng bakom Lazio. Juventus har en bra spelartrupp trots en hel del brister. Ett bevis på det är att man senast till exempel vann mot regerande mästarna Inter. Det var det gamla Juventus. Den gamla damen hade vaknat till liv och spelarna förstod att det var en extremt viktig match för fansen. Sen föll man pladask mot Lecce och Bologna och där försvann hon igen. samtidigt insåg jag att Juventus vokabulär fått två nya tillskott; Förlora och ge upp.
På lördag möter vi Milan och som skribenten Johanna Alm beskrev för någon vecka sedan är det en match Juventus säkerligen vinner. Det är ännu en match där laget måste vinna för att försvara Juventus heder. Men vad räcker det till när man har problem mot de mindre lagen? Handlar det om att Del Neri är en dålig tränare? Är spelarna övertränade? Har man bara haft otur? Har det gått snett till i bygget när man börjat om från grunden? Eller förstår spelarna bara inte vad det innebär att spela i ett stort lag som Juventus?
Jag har ingen lösning till problemet och är en hjälplös pojk på Södermalm. Men jag vill höja varningens finger om att direkt skylla allt på Del Neri. Så fort det gått fel har man lynchat tränarna. Sedan degraderingen till Serie B har Juventus haft sex olika tränare(!!). Det är löjligt många för ett storlag och ska man satsa på ett projekt så ska man göra det helhjärtat. SPECIELLT när man investerat så mycket pengar.
Nu ska jag dock vara motsägelsefull och skriva om min önskan att Juventus sparkar Del Neri i slutet av säsongen. Det är en begåvad tränare som gjorde det bra i Sampdoria, men man ska inte bara stirra sig blind på resultaten. Att tvinga spelarna till en överraskningsträning mitt under en säsong när det kan leda till förödande skador är inte rätt väg att gå. Det är fel. Det kan till och med vara anledningen till varför spelarna skadar sig så ofta. För det är inte vanligt. Det krävs inte ett geni eller expert inom träning för att räkna ut det. Utöver faktum att han tröttar ut spelarna och gör dem mer benägna till skador under en säsong så har hans kompanjon Marotta värvat in dussinspelare i ett lag som genom historian haft spelare med "the eye of the tiger". Nyförvärven i år som enligt mig håller måttet är: Krasic, Matri, Barzagli, Bonucci och Aquilani. Då menar jag rent talangmässigt. Resten av nyförvärven är inga Juventusspelare.
Jag tror verkligen att man måste hitta en fotbollsfilosofi och köra fullt ut på det även om gamla 34-åriga spelare blir tillgängliga på marknaden. Ska man satsa ungt så borde man hålla sig vid det och försöka bygga en spelfilosofi från absoluta grunden likt Barcelona. För när Juventus åkte ner till Serie B såg jag fram emot att se Giovinco blomma ut till en ny Messi. Istället för att hämta in Pepe och Martinez borde man gett Giovinco en ÄRLIG chans den här säsongen. För spelare som Marchisio och Giovinco förstår innebörden av att spela i Juventus. Vi behöver mer av den vinnarmentalitet och förståelsen för Juventus historia så att laget hittar tillbaka så fort som möjligt. Ord som "förlora" och "ge upp" måste gå hädan innan cementet stelnat. Ja g är rädd att det blir för sent om inget sker snart.
Nu ryktas det om Mascherano, Pastore, Bojan m.fl vilket är ett gott tecken. Det första jag får höra nära jag nämner Pastore är att jag är galen och att han inte vill spela i ett lag som inte är med i Champions league. Men Pastore verkar vara en intelligent person som vet vad han vill ha utav sin fotbollskarriär och är smart nog att inte flytta över till Barcelona i så tidig ålder där det kan sluta med brist på speltid. Juventus vore ett perfekt lag för honom. För med den nya arenan blir det ännu mer pengar i fickan och då kan man värva in Pastore, hämta in Giovinco om han inte byts bort till Palermo, en vass anfallare och investera i ytterbackar. Då är man helt plötsligt inte långt ifrån att vara med och utmana om titeln på allvar. Men frågan som uppstår då är ifall Juventus problem enbart ligger i nya spelare?
Jag tror på allvar inte att Juventusspelarna själva ser laget som scudettomaterial. Vi har stora mästare i laget men allt utöver dem är utfyllnadsspelare i ett scudettolag som inte har en envis vinnarmentalitet. Sedan har vi en tränare som aldrig vunnit scudetton och i min mening, ibland, agerar märkligt i vissa situationer. Istället tror jag att en lösning kan vara att se över grunden, montera om, men på rätt sätt den här gången. För det första; Varför har ledningen ignorerat Antonio Conte? Även om jag inte har något emot Ferrara eller Del Neri så tror jag utan tvekan att Conte är rätt man för jobbet. Han är en begåvad tränare som spelar en tilltalande offensiv fotboll och viktigast av allt; Han vet vad som förväntas av honom i Juventus. Han har tidigare lett vägen till framgång så det finns inget tvivel inom mig om att han är kapabel till att ta sig an den rollen igen. Viktigast av allt; återinföra den vinnarmentalitet som definierat Juventus i decennier. Han är en person som under en halvleksvila kan väcka omotiverade spelare och få dem att förstå vilken ära det är att spela i Juventus tröja. Det bästa med honom är att ingen spelare kan käfta emot med anledning att han inte vet hur det är att spela fotboll på den nivån. Inte nog med att han varit där, utan han har även varit en kapten i Italiens bästa lag samt spelat i landslaget. En person vars namn står ingraverad i klubbens historia.
När jag var en liten pojk älskade jag Italiensk fotboll. I början höll jag aldrig på något speciellt lag. När mina vänner valt deras favoritlag och frågade mig vilka jag hejade på svarade jag; "Jag håller på Del Piero". Sedan kom modeminternet och Altavista. Jag skrev in Del Piero på sökmotorn, klickade enter och gick in på bilder. Där skrev jag ut ett dussintal bilder på "Il Capitano" som jag senare hängde upp på väggen. Det slog mig att han spelar i ett lag med svartvita tröjor. Då började jag följa Juventus och det var kärlek vid första ögonblicket. Det är min historia om hur jag blev en Juventussupporter. Nu har det gått ett par år och jag sitter här; 22 år gammal. Del Piero är 36 år och Juventus ligger på en sjunde plats i ligan. Det den mannen åstadkommit för Juventus är ovärderligt. Med 450 matcher, 200 mål och 18 år i klubben är han Mr.Juventus. Vart man än reser i världen och kliver in i klädbutik som säljer fotbollströjor hittar man Juventuströjor med Del Pieros tryck på ryggen. Så mycket som han verkställt för laget; förtjänar han inte samma avslut på sin karriär som Conte? Förtjänar han inte att avsluta sin tid i Juventus, där han spillt blod, svett och tårar, med ett leende och vetskapen att en ny kapten, likt honom, kommer ta över kaptensbindeln med samma passion samt ledarskap med målet att föra laget mot en ny era av storhet?
Jag tycker i alla fall att Del Piero förtjänar ett värdigt slut och enligt mig är A.Conte och J.Pastore två nytillskott med rätt inställning som med deras intelligens och vilja kan växa in i laget och föra oss mot nya storhetstider innan det är dags för "den där dagen". Då gentlemannen med gott samvete kan sätta sig på läktaren tillsammans med Nedved och glädja sig över arvet han lämnat på planen. Det är inte mer än rätt. Min tro är att det är hans öde.
Till dess drömmer jag vidare om den dagen då Del Piero får fira sin absolut sista Scudetto. Han har berört oss alla på obeskrivligt många vis och det är dags att klubben betalar tillbaka för allt han gjort, inför den kommande säsongen. Han lämnade inte sin gamla dam när det gick dåligt. Nu är det nya tider.. vår gamla kejsare kan inte bära laget på sina axlar längre. Vår gentleman behöver den gamla damens hjälp för att tillsammans ta laget tillbaka där dem förtjänar att vara. Juve, storia di un grande amore.
Det här är mina tankar som Juventussupporter 2011.
