StartitalienÖvrigaLa CurvaGästkrönika: Fotbollens vackraste sida

Gästkrönika: Fotbollens vackraste sida

Fotboll är en sport som kan beskrivas samt iakttas som en känslofylld berg- och dalbana, det är något som alla sanna supportrar kan intyga. Som fotbollsanhängare har man minst sagt gått igenom det mesta som kan förknippas med denna sport. Allt från sorg till eufori, hat till kärlek samt fruktan till förtröstan.

Man kan med andra ord konstatera att fotbollen ger en verklighetsbild av hur livet ser ut. En person kan i ena stunden betrakta jorden som en underbar plats, medan en annan person är av exakt motsatt uppfattning. Och i andra stunden har plötsligt personerna bytt roller. Det är då man inser att den enes bröd sannerligen är den andres död.

Personligen har jag sedan barnsben varit en Juventus-supporter. Jag kan säga att det var i VM 1998 jag fick mitt första intryck av fotbollen, då jag uppmuntrades av min storebror att följa världsmästerskapet. Under den tiden var jag enbart fem år gammal och visste knappt vad fotboll var. Den enda uppfattning man vanligtvis har av sporten i den unga åldern, är att det lag som gör flest mål vinner. Inget annat är direkt intressant eller uppseendeväckande. Något som däremot intresserade mig och som inte hade mycket med mål att göra, var det italienska landslaget. Jag fascinerades av deras fräna frisyrer, häftiga gester och härliga rörelser med och utan boll. En spelare som jag efter bara några minuter blev förälskad i, var ingen mindre än Alessandro Del Piero och det var därefter jag började hålla på Juventus. Jag blev så pass tagen av spelaren, att jag bara några dagar efter kvartsfinalen mot Frankrike, började spela fotboll själv och det var inte förens då jag öppnade ett helt nytt kapitel i mitt liv.

Sedan dess har jag följt den gamla damen i varje steg hon har tagit och Gli Azzurri likaså. Även om min kärlek till Juventus är mycket större än landslaget, så är jag ändå Italien evigt tacksam för att de en gång gav mig förmånen att lära känna dessa två oerhört inflytelserika samt framgångsrika lag. Lyckligtvis har drygt hälften av landslagstruppen, sedan länge bestått av just Juventus-spelare. Och självfallet blir man som supporter otroligt glad när en av ”sina” spelare presterar bra. För många är det just av den anledningen de följer landslaget, just på grund av att se de spelare som spelar för deras respektive favoritlag. Personligen vill jag inte se ur det perspektivet, men jag kan förstå att folk gör det. Visserligen gör jag omedvetet det också, vare sig jag vill eller inte, men jag försöker göra mitt yttersta för att undvika att tänka på det sättet. Folk som varken ser ur den synvinkeln eller tänker på det sättet, ser förmodligen den vackraste sidan av fotbollen. En sida som inte finns i klubblagen och en sida som utstrålar landslagsfotbollen.

Den sidan som jag talar om har med en starkare sammanhållning och gemenskap att göra. Att man under en kort stund ser Italien som en enhet och ser spelarna som landets representanter, är nog det finaste man kan skåda. Det är endast i det ögonblicket man glömmer bort i vilken klubb spelarna spelar i, vilka fientliga band som finns emellan klubbarna och vilka aktuella skandaler som pågår i landet. Man ser inga Juve, Inter, Milan eller Roma spelare, utan man ser spelare som kämpar för att uppnå en gemensam målsättning, nämligen att föra sin nation mot framgångar. Något annat som är värt att poängtera och som skiljer landslaget med klubblagen, är att man aldrig kan ta klubblagsspelare för givet. Alla spelare är inte lika lojala mot sina klubblag som: Buffon, De Rossi och Di Natale. Utan många försvinner från sina respektive klubblag så fort pengar prioriteras före heder, men landslagen kommer de däremot alltid att tjäna, så länge formen håller.

Det jag försöker komma fram till med denna krönika är att den vackraste sidan av fotbollen finner man i landslagen. Visserligen skulle jag personligen glädjas mer av en Serie A titel eller Champions Leauge triumf än ett EM eller VM guld och det finns säkerligen många som håller med mig om det. Men att spelare som tillhör ett och samma land, lyfter en och samma buckla, samt tillsammans blir tagna av eufori oavsett vilken klubb de ägs av, är inget annat än en fantastisk syn.

Glädjen som uppstod bland italienarna när de för några dagar sedan, besegrade Irland och tog sig vidare till kvartsfinal, fick mig att fälla tårar. Det fick mig att inse att Italien inte är vilket landslag som helst. Det är ett lag som består utav spelare som under alla omständigheter håller huvudet högt och som aldrig tillåter pessimismen sätta sin negativa prägel på tillvaron. Man kan med andra ord säga att Italien fungerar som en låga. Ju mer man leker med den och irriterar den, desto starkare blir den. Det har man sett i tidigare skeden, då landets olika klubbar infekterats av skandaler, samtidigt som själva landslaget bara blivit starkare. En sådan kapacitet som just Italien har, dvs att omvandla all negativ kritik till positiv energi, samtidigt som läget i landet är prekärt rent fotbollsmässigt samt ekonomiskt, är vad som karaktäriserar ett exceptionellt landslag. Italien är en låga som inte går att släcka. Oavsett hur det går på söndag mot engelsmännen, så finns det alltid hopp och tro om detta landslag samt en historik som alltid gör en sympatisör stolt över sitt favoritland. Så ta på er de blåa tröjorna och fira midsommar som aldrig förr!

Fino alla fine Forza Italia!