Gästkrönika: Vi är Milan
Milan genomgår en enorm generationsväxling. Men laget har aldrig känt så trött, gammalt och omodernt. Med dåligt spel, utan ideer, utan tempo, utan genomslagskraft och i brist av matchavgörande spelare. Ett helt okej profillöst Serie A lag inte god nog för "Grande" Milan.
(Observera att denna artikel skrevs innan Cagliari-matchen.)
Hela världen skådar hur infektionen i Milano sprider sig. Den sprider sig rakt igenom San Siros välbeklädda väggar som doftar av åtråvärda troféer och essensen av korridorerna skvallrar om oändliga framgångar. Den sprider sig ut till Milanellos trendiga faciliteter. En träningsanläggning som andats en sällsynt familjär stämning. Där åtskilliga talanger och världsstjärnor huserat genom historien. I faciliteter vilka fått storklubbar runtom i världen att snegla över axeln med törstande, längtande, avundsamma blickar att åtminstone kunna återskapa en bråkdel av det Milan lyckats åstadkomma. En brutal trojan som utan nåd vandaliserade sönder den ner ältade mercaton till atomer. Infektionen har spridit sig från hjärtat av Via Turati likt ett virus, som lyckas ödelägga allt i dess väg. Särskilt demoleras de grundstenar laget byggt upp under de senaste decennierna: harmoni, framgång, respekt, spektakulär värvningsstrategi och revolutionerande spel på och utanför plan.
Hur har detta berört laget?
Under inledningen av säsongen 2012/2013 kan rädda spelare bevittnas. Professionella idrottsmän som utstrålar en självkänsla inte värdiga Milans vackra tröja. Spelare med ett sargat, nästintill obefintligt självförtroende. Aktörer med multimiljon kontrakt lever ut pojkdrömmen genom att spela upp en skräckfilm till beskådarnas besvikelse. De inledande matcherna har samtliga varit 90 minuter av outhärdlig smärta. Tortyr utfärdat av de skickligaste hycklarna inom modern fotboll. Vi har en tränare med gedigen bakgrund och stark karaktär som har stympats på all förtroende. Alla beslut och ekvationer herrn trollar fram mynnar ut i en tsunami översvämning av felbeslut. En man som faller hejdlöst pladask nerför karriärstegen och han har en ledning bakom sig som tittar på ovanifrån utan att ingripa i detta fria fall. En coach väl medveten om att chef Berlusconi mer än gärna offrar honom till förmån av lömska gamar som cirkulerar över huvudet på honom.
Men vi kommer fortfarande vara där. Helg efter helg, matchdag efter matchdag kommer vi sitta klistrade framför tv:n i hopp om att få se en återuppståndelse av sällan skådad art. För i min värld är Milans framtid de närmsta åren en ren tragedi. Några år utan CL, utan glans och i avsaknad av titlar och framgång. I brist av sensationella övergångar. Det kommer vara en kamp. En strid mot övermäktiga "fiender" i skepnad av Goliat. En tid med hårt arbete och mycket skit under naglarna. En era där vi måste bygga upp de fundamentala grunderna med stor omsorg och enorm ödmjukhet. Slicka såren av personligt agg. Återhämta oss från det största skenmanöver vi blivit utsatta för. Vi kommer lida många minuter, väldigt många fler minuter när våra hjältar lemlästar vårt lag. Men vi kommer fortfarande vara där. Varför? För att alla milanistas har stolthet och vinnarkultur florerande i dna:t. Varför? För att vi är den mest framgångsrika klubben världen över. Varför?
För att vi är Milan!
***
Milanredaktionen tackar för gästkrönikan!
