Derby della Lanterna: Gästkrönika - "En färg är för lite och tre för mycket" - Favorit i repris
Cristiano heter jag och sedan 2004 är jag lyckligt bosatt i Sverige fastän jag är italienare. Jag är född 1973 och genoano från 1972 (började nog då mamma var med barn). Jag tänkte berätta lite om vad det betyder att vara Genoa fan.
Denna artikel har publicerats 2008-12-06.
Innan jag börjar med själva berättelsen, bör jag tillägga att i min familj fanns en ganska känd spelare som främst spelade i Milan och till och med i det italienska landslaget. Hans namn är Alberigo Evani och alla i släkten var stolta över honom. Inte jag, fast han var alltid snäll mot mig när jag var liten. Däremot har jag alltid varit nära hans yngste bror, Mimmo.
Min pappa (genoano med) brukade skoja med Evani om när han äntligen skulle bestämma sig för att spela i Genoa. Ironiskt nog, efter 13 år i Milan, skrev han istället på för att sluta sin Serie A karriär i Sampdoria.
Som genom ett trolleri bytte många flaggor färg i Mimmos lägenhet och alla i släkten började bli väldigt intresserade av Sampdoria. Vid de många troféerna från Milan-tiden dykte det nu upp nya på hyllorna, tillsammans med nya flashiga foton.
En vacker dag sa Mimmo till mig att jag var välkommen att följa med till Genua derbyt, helt gratis naturligtvis. Som alla spelare hade Evani förstaklass biljetter att ge bort till släkt och vänner vid varenda hemmamatch. Den dagen var första och sista gången jag fick se Genoa på Ferraris från Tribuna. Extra roligt var att få komma in med en Sampdoria biljett och med en jacka signerad "Fossa dei Grifoni" (hetaste Genoa grupp då) utan att känna mig det minsta generad.
Givetvis satte vi oss bland fruar och släktingar till Sampdoria spelare, där jag var den enda genoanon i sektorn. Som vanligt var Sampdoria det starkare laget men vi gjorde mål först. Jag struntade i faktumet att jag satt mitt bland sampdoriani och att jag borde ha visat hänsyn för min kusin. Men jag hoppade upp och skrek "Måååål" med armarna mot skyn i trettio sekunder minst. Marciano Vink hade gjort ett fantastiskt mål! (Du kan se målet HÄR.) Det var tur att jag var på Ferraris där man inte brukar förolämpas (eller värre) av hemmafans ifall man blir glad över att sitt lag gör mål. Jag upplevde något värre en annan gång i Rom (Lazio-Genoa 4-0) några år därefter, men det är en annan historia.
Tillbaka till derbyt. Genoa ledde inte längre. Sampdoria hade gjort mål och slutresultat blev 1-1. Vid Sampdorias mål skrek Mimmo (och alla andra runt mig) "Mål" Men det syntes att hans lycka inte var alldeles äkta och det kändes mer som en ilsken reaktion på min tidigare "opassande" glädje. Jag misstänker att han var besviken över att jag (otroligt nog) inte kunde prioritera familjehjälten över Genoa den dagen och framför allt att jag inte kunde dölja detta.
Men jag är genoano och det går inte att dölja eller ändra. Nu visste Mimmo det också. Evani förstod allt det här mycket bättre, som jag märkte om inte annat en dag när jag var hos honom i hans villa och hjälpte honom och en annan Milan spelare (Roberto Mussi) som också var från Massa (vår hemstad) att packa bilen inför deras träningsläger hos Milan. Mussi frågade min kusin om jag var Milan fan jag med och Evani svarade med ett leende: "Honom? Han är Genoafan ända ut i fingerspetsarna". Och visst är det så!
Jag och Mimmo förblev goda vänner, trots den diplomatiska incidenten. Vi har haft mycket roligt tillsammans både före och efter den dagen, men konstigt nog (eller inte?) såg vi aldrig mer en sådan match tillsammans. Och kanske var det bättre så. Jag tillhör en annan familj, och vi säger alltid: ”en färg är för lite och tre för mycket”.
En sista sak: Evani tränar Milan Primavera idag men tidigare har han tränat de yngre Allievi. I juni 2007, slog de Genoa i final (4-0). Nej, Chicco (hans äkta smeknamn), vi kan inte vara vänner på denna jord... :-)
