Genoa - Catania 1-0: En rödblå dag på jobbet
Att påstå att den här matchrapporten kommer direkt från händelsernas centrum som jag optimistiskt hävdade igår är en stark överdrift. Förvisso följde jag matchen på plats, men inte var det väl så där våldsamt mycket som hände under de 90 minuter plus tillägg som matchen räckte.
Svenska fans Genoa-falang var idag starkt representerad på Marassi. Innan matchen mötte jag upp Salk med sambo och tillsammans begav vi oss mot ingången. På grund av skärpta säkerhetskontroller har man numera delat upp ingångarna på ett helt annat sätt än tidigare, vilket innebar att när vi väl tog oss fram i trängseln till den första biljettkontrollen fick vi veta att vi stod i fel kö. Vi fick alltså snällt springa runt ett halvt kvarter för att ta oss till rätt ingång. Tre väskkontroller, en grind och ytterligare en biljettkontroll senare var vi äntligen inne på arenan.
Strax därpå började matchen. In på planen kom följande formation: Eduardo, Chico, Dainelli, Ranocchia, Rossi, Rafinha, Milanetto, Criscito, Palladino, Toni och Rudolf. På bänken fanns dessutom Scarpi, Tomovic, Moretti , Mesto, Kaladze, Destro och Zuculini. Första halvlek hann knappt börja förrän Eduardo schabblade i målet, först efter ett skott av Mascara och strax därpå av Gomez. I övrigt finns det inte mycket av intresse att berätta från första halvlek, om vi inte räknar med Palladinos nya skada, den här gången är det ljumsken som är drabbad. Han höll idag för spel i 22 minuter innan han fick gå av planen och ersättas av Mesto. ”Kasta honom i soporna!” skrek mannen bakom mig på läktaren medan vi såg Palladino halta mot omklädningsrummet. Först efter en halvtimmes spel ungefär fick vi se något slags farlighet från Genoas sida. Toni och Rossi spelade fram till Milanetto som tyvärr sköt bollen högt över målet. Genoafansens missnöjesyttringar vid paus överröstades endast av den högljudda reklam som utgör pausunderhållningen tillsammans med den maskot som vandrade runt planen och försökte liva upp stämningen i publiken. Jag är för övrigt övertygad om att reklamen den här säsongen har högre volym än tidigare och undrar vad som är tanken med det. Att få publiken att irritera sig på reklamen istället för på andra saker?
Publiken idag livades inte upp av en klappande maskot, publiken ville ha något annat. Direkt andra halvlek satte igång bröt det ut körer med ”Noi vogliamo questa vittoria” (Vi vill ha den här segern) från läktarna. Genoa hade lite mer fart i sitt spel i den här halvan av matchen, men fortfarande hände det inte några större farligheter. I det här skedet av matchen verkade Catanias lag bestå av ett gäng dominobrickor som en efter en föll omkull på olika delar av planen, något som skapade irritation hos både spelare och publik. Halvvägs igenom andra halvlek fick Rudolf lämna planen efter en diskret insats i matchen, in kom istället Destro för att ge lite nytt liv åt Genoas anfall. Han hann spela i exakt två minuter innan han fick en varning efter att ha stoppat en anfallande Cataniaspelare lite väl hårt. Slarvigt och onödigt av Destro.
Några minuter senare fick vi äntligen se det vi väntat på. En boll från Rafinha, en vändning från Rossi och så MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL! 1-0 till Genoa av kapten Rossi! Gnället och svärandet på läktarna avbröts av ett jubel, äntligen ljusnade det! Tyvärr kändes det inte som någon säker ledning, Catania hade fortfarande alla möjligheter i världen att kvittera. Dessutom började det regna, till en början lite lätt duggande men sedan allt mer kraftigt för att till slut ösa ner utan pardon. Den lilla fart som matchen hade haft mattades av. Milanetto fick så småningom lämna över till Kaladze utan att det på något sätt ändrade matchbilden. På övertid försökte Destro få in ett till mål och var inte så långt från att lyckas men tyvärr gick det inte vägen.
Efter matchen frågade Salk vem jag tyckte var bäst, eller minst dålig, av spelarna. Jag visste inte vad jag skulle svara, det var inte många av spelarna som imponerade idag. Spelet var alldeles för orörligt, Toni var fortfarande alldeles för ensam framför motståndarmålet och alldeles för många bollar tjongades runt planen utan koll på om det finns någon som tar emot dem. Tur att det finns några undantag. Jag försöker in i det sista att låta bli att brista ut i en hyllningskör till Criscito, men idag går det inte. Mimmo regerade på sin vänsterkant där han hade koll på läget hela matchen. Trots att han råkade ut för en rätt hårdhänt hantering av en Cataniaspelare i andra halvlek och fick ledas av planen var han strax tillbaka i spelet och kämpade hela matchen ut.
Medan regnet öste ner över Marassi tackade spelarna publiken för idag och publiken svarade med applåder till spelarna. Trots allt såg de ju till att ro hem tre poäng och ta ett kliv uppåt i tabellen, även om det totalt sett var bara en dag på jobbet för de rödblå, varken mer eller mindre.
Redan på fredag kväll spelar Genoa hemma på Marassi igen, då är det Inter som kommer på besök. Jag hoppas att dagens match medför en dos optimism i laget efter segern, men också lite välbehövlig självkritik för det tråkiga, statiska spelet som inte kommer att fungera mot ett lag som Inter.
Det var allt från Marassi, Genua denna eftermiddag. Tack för mig.