Alla vägar bär till Berlin
I en sal i Leipzig skäller en pressad Luciano Spalletti ut flertalet journalister. Zaccagnis sena kvittering till trots är kritiken hemifrån enorm. Ett krampaktigt kryss mot Kroatien vann inte över tvivlarna. Men hoppet består. För Italien är på rätt sida trädet.
Den nionde juli 2006. Då blev Italien världsmästare. På Olympiastadion i Berlin. Och nu, arton år senare, är det dags att återvända till den tyska huvudstaden. För nu ska det italienska landslaget spela åttondelsfinal i EM mot Schweiz. Lillebror, Schweiz. För Italien är Schweiz inte bara en granne. Utan också en vän. En utmanare med en gemensam historia och kultur. Särskilt i Ticino, den italiensktalande kantonen i Schweiz. Där är banden till Italien djupt rotade. Det italienska språket och traditionerna lever starkt och det finns en unik blandning av schweizisk precision och italiensk passion. På många sätt är Ticino ett filtrerat Italien. På Luganos gator och torg finns det ingen maffia. Det finns heller inga lägenheter med hängande tvätt på balkongen. Färre cigaretter men fler vita skjortor med Omega klockar. Det finns politisk stabilitet. Det är ett renare, rikare och mer välmående land. På alla sätt och vis. Sedan finns det en hel del som förenar. De vackra bergen och den goda maten. Kärleken mellan folket är också påtaglig. Men rivaliteten finns. Att besegra Italien för en ticines skulle vara som när Chile slog kolonialherren, Spanien i VM 2014. Ett rak höger i storebrors riktning. Så när de italienska spelarna äntrar arenan, kommer ekot av tusentals röster från både Alperna och Medelhavet att mötas i en symfoni av förväntan och spänning. För italienare är mötet med Schweiz en påminnelse om de delade värderingarna och den gemensamma historien, samtidigt som det är en möjlighet att visa sin överlägsenhet på planen. För schweizare (i synnerhet) är det en möjlighet att knäppa storebror på näsan.
Spalletti kan återgå till 4-3-3 under matchen mot Schweiz. Den främsta frånvaron är Calafiori, som är avstängd, men för ett par timmar sedan bekräftades det också Dimarco inte heller är tillgänglig. Det verkar som att det är Mancini och inte Boungiorno som bildar mittbackspar med Bastoni. Di Lorenzo och Darmian på ytterbackspositionerna. På mittfältet ser vi Barella tillsammans med Fagioli och Cristante. Jorginho och Pellegrini börjar på bänken. I anfallet återvänder Scamacca till startelvan, flankerad av Chiesa och nykomlingen El Shaarawy för att bilda den offensiva trion. Återigen väljer alltså Spalletti att göra en del förändringar. Med tanke prestationerna hittills i turneringen är det svårt att motivera att inte göra det. Men trots att de har hackat sig fram genom gruppspelet och att det i princip inte finns en enda italienare som tror på en ny triumf för Gli Azzurri, så finns det faktiskt ganska mycket ljus i den mörka tunneln. En åttondelsfinal mot Schweiz är överkommlig. Den potentiella kvartsfinalmotståndaren, England, har i 270 minuter gjort allt i sin makt för att få mig att aldrig mer vilja titta på fotboll. Att se ett fotbollslag med så mycket talang och individuell skicklighet inte förmå att passera ett mediokert Danmarks planhalva var tortyr. På alla sätt och vis. Ta mig till San Quentin. Ta mig till en planka i Karibien. Ta mig tillbaka till skolbänken med min vidriga biologilärare Alberto Vis. Allt det är bättre än att titta på den här engelska upplagan. Efter det väntar i värsta fall Nederländerna, som inte alls har imponerat under den minst sagt ifrågasatte Ronald Koeman. Vägen till finalen är alltså inte mer komplex än så. De verktygen bör Luciano Spalletti ha.
Det italienska landslaget har alltid burit nationens drömmar på sina axlar. Varje match är en opera där hjärtan slår i takt med varje passning. Varje skott. Varje räddning. Men när resultaten inte lever upp till förväntningarna, när hoppet känns förlorat, vänder sig samma passion till kritik och tvivel hos det fotbollstokiga folket. I de pittoreska byarna, på de livliga piazzorna, hörs rösterna. “Var är våra hjältar?”, frågar en äldre man medan han sippar på sitt morgonkaffe. “Vad har hänt med vår stolthet?” undrar en ung kvinna som minns sommarens magi från 2021 då Italien stod på toppen av fotbollseuropa. Det är ett tvivlande folk som ser på sina spelare med blandade känslor av kärlek och frustration. Men Italien är också ett land av hopp. Bakom varje kritisk röst finns en gnista av tro, en övertygelse om att allt kan vända. I varje barn som sparkar en boll på de trånga gatorna, i varje far som berättar om gamla tiders storheter för sina söner och döttrar. Där lever drömmen vidare. För italienare vet att fotboll, precis som livet, är full av oväntade vändningar.
En åttondelsfinal är speciell. Det har gått en bit i turneringen och har man bildat sina uppfattningar om vart åt det barkar. Och i Italien har man konstaterat att det är shack matt. Trots att det är åttondelsfinal och endast tre vinster ifrån en final. All kritik som finns, mot Spalletti och spelare, kommer i princip att försvinna om Italien står som segrare när domaren blåser av matchen ikväll. För då är det mycket närmre final. Det är mycket närmre glamoren. Segern. Då kan man ta på den. Un estate Italiana. Ikväll, strax innan midnatt, med en seger i ryggen kan Italien officiellt gå in i den underbara mästerskapsbubblan. När gator och torg fylls av människor i alla åldrar. Ätandes, firandes och drickandes. Men framför allt, sjungandes. Låt gemenskapen i deras sång eka hela vägen till Berlin.
