Kusinen på familjeträffen
Entusiasm och positivism efter öppningsmatchen i Dortmund. Tre poäng, en nytänd stjärna i Calafiori och en Spalletti med en fingertoppskänsla som väckte drömmar. Sedan kom en röd käftsmäll i Gelsenkirchen. Nu är det italienska landslaget tillbaka på ruta ett.
Efter den totala överkörningen av Spanien i Schalke kunde man i princip ta på den luft som gick ur det italienska folket. Ett uppbyggt hopp och en nyfödd entusiasm som med kirurgisk precision försvann under matchens nittiominuter. På ren svenska så spelade Spanien skjortan av Italien. De var både en, två och tre nivåer över Spallettis mannar. På allt. Och nu känns som att vi är tillbaka där vi började för tre veckor sedan i den första träningsmatchen mot Turkiet. Frågetecken som är tillbaka. Det finns också de som är lite mer positiva. De som vill påstå att Spanien bara är bäst i den här turneringen och att det absolut fortfarande går att konkurrera i en kvartsfinal eller till och med i en semifinal med det här laget. Men vi kommer att få de flesta svar redan ikväll. För då ska lagkapten Donnarumma och sina tio kollegor spela en väldigt viktig fotbollsmatch i Leipzig. Motståndet är Kroatien. Italiens favoritkusin på familjeträffen.
Mellan det glittrande Adriatiska havets vågor, där solens strålar dansar som eldfjärilar på vattnets yta, ligger en historia av geografisk närhet och kulturella trådar som vävts samman genom århundraden. Italien och Kroatien, två länder vars kuster speglar varandra, bundna samman av havet som en gång var deras gemensamma väg och livsnerv.
Istrien, denna halvö som sträcker sig ut som en hand från det kroatiska fastlandet, bär på en rikedom av historia där italienska och kroatiska influenser sammanflätas i en harmonisk symbios. Här finner man romerska amfiteatrar som talar om en tid då det romerska imperiet sträckte sig över dessa länder, och venetianska fästningar som vittnar om en tid då Venedig styrde över Adriatiska havet.
Städer som Pula och Rovinj är levande museer, där varje sten och gata berättar om en gemensam kultur och handel över havet. Italienska och kroatiska språken smälter samman i de lokala dialekterna, och i köket möts smaker från båda sidor av havet – färska skaldjur, olivolja, och vin som odlas i de soliga, böljande landskapen.
Adriatiska havet, denna azurblå spegel som reflekterar både italienska och kroatiska stränder, har varit en plats för både separation och samhörighet. Handelsfartyg, fiskebåtar, och moderna färjor har korsat dess vatten, fört människor närmare varandra, och skapat en outplånlig länk mellan två kulturer.
Så när Italien och Kroatien möts på fotbollsplanen, är det inte bara en kamp mellan två lag, utan ett möte av två själsfränder som delar en djup och komplex historia. Det är en påminnelse om att oavsett rivalitet på planen, är deras band genom havet och historien en symbol för vänskap och samhörighet, där varje våg som slår mot deras stränder berättar om ett gemensamt arv och en delad framtid.
Efter den förödande förlusten mot Spanien, där Italien fick en lektion i spelet fotboll under matchens alla 90 minuter, överväger förbundskapten Luciano Spalletti flera förändringar i startelvan.
Den smärtsamma förlusten mot Spanien har lämnat djupa spår i laget. Den enorma skillnaden i kvalitet mellan de två lagen, och det sätt på vilket Spanien fullständigt kontrollerade matchen, har tvingat Spalletti att omvärdera sin strategi. Italiens insats mot Spanien visade tydligt på fysiska brister och en oförmåga att hålla samma höga tempo som sina motståndare.
Inför matchen mot Kroatien är förändringar att vänta, även om grunden i laguppställningen kan komma att förbli densamma. Spalletti överväger att fortsätta med formationen 4-2-3-1, som han använt i de två tidigare matcherna. Men vissa positioner är inte säkra.
Jorginho kan komma att få stå åt sidan för den unge och hungrige Nicolò Fagioli, som är redo att kliva in som playmaker. I anfallet ser det ut som att Gianluca Scamacca kan ersättas av Mateo Retegui. På mittfältet förväntas Nicolò Barella fortsätta sin roll, medan Davide Frattesi sannolikt kommer att spela som offensiv mittfältare, högst upp i den centrala triangel som Spalletti föredrar.
På försvarssidan finns också förändringar att vänta. Matteo Darmian ser ut att starta istället för den skadade Federico Dimarco. Efter nederlaget mot Spanien vill Spalletti injicera nytt blod och energi i laget, och Darmians erfarenhet kan bli avgörande. Scamacca förväntas fortsätta som den främsta anfallaren, med Federico Chiesa på högerkanten. Den största nyheten kan dock vara Mattia Zaccagni, som förväntas ta platsen till vänster. I den offensiva mittfältsrollen kommer Frattesi återigen vara en nyckelspelare, i samspel med Jorginho och Barella på mittfältet. I backlinjen startar Darmian, vilket ger defensiven en välbehövlig stabilitet.
I skrivande stund leder Schweiz mot Tyskland vilket skulle innebära att det finns en stor risk att hemmanationen då får ställas mot Italien i åttondelsfinal. En total mardröm på alla sätt och vis. Men om vi ska vara helt ärliga är även Schweiz en tuff motståndare. Faktum är att väldigt många lag i den här turneringen hade kunnat besegra denna upplagan av Italien. Det är i varje fall känslan just nu, sittandes i min soffa, tittandes på Schweiz-Tyskland. Men nu är det mästerskap. Och då är det inte läge att vara pessimiskt eller för den delen rationell. En mästerkapssommar är mycket större än så. Svenska midsommarfiranden, den spanska uteserveringen och ett engelskt ölregn. Det är ett europamästerkap för mig. Hoppet ska finnas kvar i varenda människa fram tills dess att det är matematiskt definitivt att man är ute ur turneringen. Så ska det vara. Och det tycker jag är vackert. Så nu fyller vi uteserveringarna, från Südtirol till Catania. Låt oss fylla våra glas med vin. För där och då kommer vi alla tro att Italien vinner. Det är en mästerskapssommar. Och det är världens vackraste sak.
