La Vita è Bella
Vila i frid, Kristian. Mina tankar går till hans familj och nära vänner.
Klockan är halv fem, och solen kommer snart att gå ner över de snötäckta alperna. Det är fredag, och radion spelar den sönderspelade men dock så underbara “Friday I'm in Love” med The Cure. Det är vanligtvis då jag är som lyckligast – fredagar klockan halv fem. Förra fredagen var inget undantag. Då ringde en vän till mig. När vi lade på stod det i min telefon att samtalet varade i tjugosju sekunder. Så fel den hade.
Det är första gången en vän till mig dör, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag har biljetter till Como–Juventus, men jag bestämmer mig ganska snabbt för att vaska dem. Kristian hatade båda lagen. Jag går in i duschen i stället och står där länge. Ska jag se finalen i På spåret i stället? Nej, går det att göra något mer menlöst? Jag tar på mig en jacka och går ut genom dörren utan en plan eller tanke.
Kristian älskade Varese, vilket både fascinerade och förvånade mig. Det är en plats som ofta ses ner på av andra städer runt om i Lombardiet, och som tonåring fick man sannerligen inte festen gratis – den fick man jobba själv för. Men till skillnad från mig var Kristian inte ytlig. Han såg någonting som sextonåriga Malte inte såg, eller ville se. Och så hade han ju sin favoritrestaurang här: Bologna. Jag måste ju för helvete gå dit, nu ikväll. Jag fimpar min cigarett och börjar röra mig mot Bologna, som också råkar vara min favoritrestaurang.
Jag började lära känna Kristian ett par månader innan pandemin bröt ut. Vi hade enbart kontakt genom Twitter, och konversationerna handlade nästan uteslutande om Varese. Ibland kunde det gå så långt att vi hamnade i Bergamo, men annars höll vi oss i min hemstad. Sedan kom den sjunde mars 2020, och Italiens premiärminister Giuseppe Conte meddelade den italienska befolkningen att det nu var utegångsförbud. Morgonen efter hörde vi både carabinieri och militär skandera in i megafoner: ”Stanna inne, stanna inne.” Det var apokalypskänsla, och för första gången i mitt liv var jag rädd. Samma eftermiddag ringde Kristian. Han ringde ofta under den våren, som på många sätt var den värsta perioden i mitt liv. När jag behövde det var han varm och empatisk som få, och när jag behövde det var han rolig och intelligent. Han var generös; alltid var det han som bjöd, även om jag oftast insisterade med framgång. Han var en av de överlägset mest intressanta människor jag kände. Jag tror inte att han sade något banalt eller innehållslöst en enda gång under de fem åren jag hade äran att känna honom. Det är unikt.
Maten kommer in. Det är ravioli med pumpafyllning. Och jag tänker på Kristian. Det är så orättvist att en människa som älskade livet och älskade att leva med allt vad det innebär bara blev femtiofem år gammal. Vad finns det för rättvisa i det?
Hans liv var en påminnelse om att vi måste ta vara på det som finns här och nu. Att vi ska smaka på vinet, skratta högt, känna solen på huden och aldrig skjuta upp glädjen till en annan dag. Jag hoppas innerligt att alla fotbollsvänner där ute som älskade Kristian kommer att sprida hans gospel vidare, för det behöver svensken. Svensken tycker om att planera, för det måste man om man ska ha roligt – gud förbjude spontanitet. Svensken gillar också dieter och sin karriär; familjen kan vänta. När han sätter sig på bussen tar han på sig hörlurar och stirrar ner i marken. Och där nere passerar livet. Kristian lyfte blicken och kunde därmed leva. Han levde inte bara – han levde för att leva. I varje skratt, varje samtal och varje stund fann han något att njuta av, något att intressera sig för. Han såg livet som en gåva, inte som en självklarhet. Och i sitt sätt att vara påminde han oss om det vackraste av allt: att vi är här nu, och att det är nu vi måste leva. Inte imorgon. Det sade han aldrig, för det låter ju lite banalt. Men jag är kanske lite banal, och framför allt är jag inte Kristian. Den är god, toscanellon. Klart som fan den är god föreställer jag mig att Kristian hade svarat på ett sådant påstående. Jag tänker på hans ålder. Visst, hans tid på denna jord blev kortare än vad som var rättvist. Men han fyllde den med mer liv, mer kärlek och mer närvaro än de flesta gör på en hel livstid. Och det, fratello mio, är ett arv som aldrig dör.
Vila i frid, Kristian Borell.
