Italien - England
Inför EM-finalen: London calling Italy
"Glädjen att ha nått finalen är inte nog. Vi ska vinna det här"
Vilken underbar italienska sportsöndag vi har framför oss i London.
Inte nog med att Gli Azzurri har tagit sig den långa vägen till final på mäktiga Wembley, vi har också Matteo Berrettini som första italienare någonsin nå final i lika mäktiga Wimbledon.
Den 1.96 cm långe, hårdservande 25-åringen ställs mot det serbiska monstret Novak Djokovic som jagar sin sjätte titel på gräset i södra London.
Skulle den Romfödde Matteo vinna så skulle det vara än större skräll än att Gli Azzurri skulle lämna Wembley med buckla på bucklan.
Men om vi fokuserar på nordvästra London och Wembley så är som sagt England lite av favoriter i matchen - tack vare hemmaplansfördelen.
Men tränare Roberto Mancini faller inte för det:
"Glädjen att ha nått finalen är inte nog. Vi ska vinna det här". Och fortsätter:
"Om vi kan ta förarsätet så kan Wembley bli mer en belastning för engelsmännen än en fördel".
Kan mycket väl stämma men laget har en otroligt jobbig match i benen från den mot Spanien.
Och trots att den spelades dagen innan England tog emot Danmark så känns nog mer i kroppen det italienska lägret än i det engelska. Intensiteten i den matchen var enorm och lägg då där till den tuffa matchen mot Belgien i kvartsfinalen där England hade en joggingrunda med ett av turneringens svagaste lag i kvarten.
Hur mycket juice finns det i benen? Hur mycket kraft finns det i skallen och hur mycket ork finns det i pumpen?
Ska man bara gå på hur spelet har sett ut så ska det vara favoritskap för Italien men nu spelar andra faktorer in - som dem innan t.ex.
Vad som saknas i Italien väl en oförskämd goalgetter - och det är väl vad England har bäst av.
Men egentligen kanske det inte saknas för paradoxalt nog är kanske laget i final just på grund av att de inte har en central anfallare som dominerar.
Bredden på målgörare har gjort Italien mer oförutsägbart.
För helt klart är det att varken Immobile eller Belotti är som gjutna i Mancinis system, men hela laget har jobbat för att inte lägga hela bördan på de centrala anfallarna, Immobile och Belotti inräknade
"Bördan" av att göra mål är verkligen fördelat fin mellan spelarna. Ingen har gjort mer än två mål: Immobile, Locatelli, Chiesa, Pessina och Insigne är dem som dubblat sin målskörd
Normalt sett skulle man säga att ett lag som inte har en målskytt som sticker ut inte är ett mästarlag - oftast är det just sådana detaljer som väger över.
Men Mancinis bygge har inte liknat något annat och det känns här som att ett mönster håller på att brytas. Misters väg att få en italiensk totalfotboll att funka ligger öppen. Det bevisades inte minst genom sättet det hanterade offensiven mot Belgien och defensiven mot Spanien.
Det finns inga möjligheter att förlita sig på enskilda spelare - och så här långt har det varit nyckeln till succén.
Italien har laget. Italien har teamspirit. Italien har grintan.
Men vad behövs mer för att gå hela vägen?
- Fokus - Visst, England fick billig straff mot Danmark och domaren kommer vara i centrum. Men slå bort det. Fokusera på det egna spelet. Låt inte billiga frisparkar suga energi och kraft av viktigare saker.
- Hamra på och ta långskott - Pickford har varit ojämn i Everton, så ojämn att Ancelotti ett tag lätt honom vila och plockade in Olsen i stället. Han har bara släppt in ett enda mål så här långt, han är inte världsklass - få honom att inte verka vara det.
- Sterling - Den supersnabba Cityspelaren har, tillskillnad från alla andra, växlat upp i sitt spel så länge mästerskapet hållit på. Han kommer vara det absolut främsta hotet. det är inget för Toloi att greppa om utan Di Lorenzo måste vara på tårna här. Mancini måste hålla en avbytare öppen för italien måste ta några gula på den killen.
- Var inte övertända på mittfältet - Barella, jag tittar på dig...
- Immobile - Våga spela honom. Englands hållande av noll insläppta mål säger mer om deras motstånd än om dem själva. Det är långt ifrån Chiellini och Bonucci-klass och erfarenhet.
Varje turnering har ju sin historia men när vi går tillbaka i tiden för ganska exakt femton år sedan så fanns det heller inte en enda målskytt i det italienska laget som gjort fler än två mål.
Vi kanske ska se det som ett gott tecken.
Forza!
Läs gärna även Gli Azzurri - Ett kall från ovan? och "Jorginho visade klass redan som 13-åring"