Inför Italien-Sverige: EM 2000 & 2004
Del Pieros sena mål i Eindhoven och Zlatans klack i Porto.
De senaste tre EM- och VM-mötena mellan azurblått och blågult har samtliga gått i EM-slutspel, vilket är ganska logiskt med tanke på att antalet slutspelslag där utökats efterhand och sannolikheten att två så högt rankade nationer ska mötas redan i kvalspelet därmed minskat.
I seklets första mästerskap, EM i Holland/Belgien sommaren 2000, stötte nationselvorna på varandra för första gången på 30 år i ett slutspel och situationen var den omvända jämfört med kvällens möte. Sverige hade inget annat val än att satsa på seger: efter 1-2 mot Belgien i premiären och en korpenmässig 0-0-match mot Turkiet var kritiken lika skoningslös mot herrar Lagerbäck-Söderberg som den varit mot Ventura under den gångna helgen. Landslagets fixering vid riskminimering hade lett till en steril, förutsägbar och allt annat än utvecklande fotboll hette det i media, och Italienmatchen handlade därför om mer än avancemang: det var svensk fotbolls skamfilade rykte som stod på spel.
Kvällen var het och kvav i Eindhoven, men Sverige kastade sig framåt med energi och metod och samlade på sig fyra klara målchanser på 25 minuter, vilket alltid är en prestation mot azzurri. En av chanserna räddade Di Livio på millinjen, två missades av Osmanovski och Ljungberg och Toldo – som några dagar senare skulle bli "San Toldo" i den osannolika semfinalen mot Holland – räddade den fjärde.
Sverige utnyttjade den förvirring som rådde på det improviserade italienska mittfältet (Zoff vilade flera spelare då laget redan säkrat avancemanget), men vår frenesi och motståndarnas lugn blev avgörande den här gången. Luigi Di Biagio nickade in en hörna och Henrik Larsson dribblade av Toldi och kvitterade innan Alex Del Piero, mitt i den sista desperata svenska satsningen, kontrade in segermålet i den 88:e minuten. 56% bollinnehav och 8-4 avslut i blågul favör var därmed reducerade till kuriosa: Sverige sist i gruppen i sitt första slutspel sedan succén i VM 1994.
Kennet Andersson, en av få "överlevande" från bronslaget, sa senare: "Det kändes som om det fattades själ och "go" i truppen. Vi bara vandrade omkring och väntade på träningarna, kändes det som. Det skulle behövts lite intriger. Det skulle hänt något som med Mellberg och Ljungberg i VM 2002. Fan, vad jag blev glad när jag såg det. Jag kommer inte ihåg någon känsla överhuvudtaget från EM. Ingen som var sur, ingen som var glad – allt var bara flackt hela tiden."
?
Av alla ord som var "flackt" det som sämst beskrev mötet fyra år senare och det efterspel som det fick. Den här gången var det Italien som behövde en seger efter oavgjort i premiären mot Danmark samtidigt som Sverige krossade Bulgarien.
* * *
På Estádio do Dragão i Porto blev Sverige också utrullat Trapattonis lag och när Antonio Cassano knästående nickade in 1-0 på Panuccis inlägg (37') trodde många att det var utklassning på gång. Målskytten kastade slängkyssar till avstängde klubbkamraten Francesco Totti (som spottat Christian Poulsen i ansiktet i premiären och stängts av) på läktarplats och Italien hade flera chanser att utöka mot ett "italienskt" spelande Sverige.
Men i 70:e minuten drabbades Trapattoni av sitt gamla försiktighetssyndrom och bytte ut storartade Cassano mot Fiore och bjöd därmed in svenskarna i matchen. Resultatet känner vi alla till: kvarten senare gjorde Zlatan Ibrahimovic – dittills nästan osynlig – in 1-1 med sin spektakulära flygande klackspark (som liknar rörelsen Dollyo chagi i taekwondo). Bollen som letar sig in i krysset, några cm över hoppande Vieris huvud, är episk svensk idrottshistoria.
Italiensk press suckade över oturen: när Italien äntligen spelade både attraktivt och vägvinnande så saknades turen, den berömda «culo di Sacchi» som tio år tidigare tagit laget nästan hela vägen till VM-guld. Förbundskapten Lagerbäck hade inga problem att erkänna motståndarnas briljans: "Första halvlek var den bästa fotbollen hittills i EM" sa Lasse, och de flesta skrev nog under det påståendet.
Sedan gick det tolv år till nästa turneringsmöte mellan Sverige och Italien. 2-2-matchen mot Danmark 2004 – som var en fix, det är italienarna övertygade om – förstärkte rivaliteten och gav lite krydda till ett annars mycket sömnigt möte. Sedan EM 2004 fanns fyra spelare kvar: Buffon, Isaksson, Källström och Ibrahimovic och allas blickar riktades mot den sistnämnde, som här hade sin sista chans att sätta sitt avtryck på ett stort mästerskap.
Så blev det nu inte: europeisk press tävlade om att såga den lågintensiva matchen: "Italien ville inte, Sverige kunde inte", skrev tyska Kicker och kom – tyvärr – ganska nära sanningen. France Football, som så ofta höjt Zlatan till skyarna under tiden i PSG, gav nu skåningen en trea (av 10) och konstaterade att han redan verkade ha gått på semester och att bilderna på det skämtsamma mötet med Buffon i spelartunneln före match bekräftade det intrycket.
Sverige hade, liksom i EM-mötet 2000, mer boll än sina motståndare och åkte – exakt som i Eindhoven – på ett snöpligt mål i 88:e minuten: Éder, en av Italiens många "oriundi", sköt matchens enda mål, framspelad av Zaza och den svenska tron på italienarnas förmåga att uppnå maximalt resultat med minimal ansträngning bekräftades.
?
Frågan är om den övertygelsen förstärks på San Siro ikväll. Vi råder hursomhelst Jannes mannar att hålla garden uppe inte bara till 88:e minuten utan även till den 98:e om så behövs. Må bästa lag vinna! (En fras som den legendariske Milan-tränaren Nereo Rocco alltid besvarade med orden: "Hoppas inte!").
