Italien-Turkiet 3-0: En drömpremiär
En bättre start på ett mästerskap är svårt att få. Gli Azzurri spelade som Gli Azzurri skulle göra.
Allt från Chiellinis stämma på Fratelli d´Italia till passningspelet på sista tredjedelen stämde idag. Allt var perfekt och precis det man önskar att en EM-premiär ska innehålla. Denna matchen var så mycket mer än bara en fotbollsmatch också. Det var politiska spänningar, lättnad för Italienska folket och känslor som knappt går att beskriva i ord.
Inför matchen var det mycket oroligheter för Gli Azzurri. Skulle Donnarumma kunna hålla fokus efter allt snack och flytt? Var mittbacksparet, Bonucci och Chiellini, tillräckligt snabba för att hänga med? Hur skulle anfallstrion prestera? Frågorna var många men Mancini gav svar på dem alla. Han svarade med ett lag som visste exakt vad dem skulle göra i varje enskild situation. Om jag skulle visa någon hur ett självspelande piano ser ut skulle jag visa denna matchen. Det var total dominans från matchens start.
I startelvan idag var det 6 stycken mästerskapsdebutanter men det märktes knappt. För det är skillnad att spela EM och Champions League eller vilken annan klubblagmatch som helst. Då tänker jag främst på Jorginho. Som han styrde och ställde på mittfältet och om jag skulle gissa när jag såg han på planen hur många mästerskap han gjort skulle jag gissa på betydlig fler än noll. För att inte tala om Barella, Berardi, Spinazzola, Locatelli och Donnarumma. Det är svårt att hylla en enskild spelare idag när alla spelar som dem gör. Gli Azzurri spelade som Gli Azzurri ska spela.
Det som gjorde så att Italien hade total dominans denna matchen var deras presspel. När jag ser Immobile pressa de turkiska försvararna påminner det om Marcus Berg lite, fast en tio gånger bättre version. Man pratar ju alltid om Berg och hans förmåga att styra presspelet men det verkar som att Berg har Immobile som förebild i det avseendet. Immobile och hans anfallspartners, Insigne och Berardi, pressar Turkiets bollhållare såpass mycket och bra att bollhållaren är tvungen att spela långt. Men långbollarna hittar aldrig turkisk adress utan hamnar rakt på fötterna hos en Gli Azzuri spelare. Det är alltså detta som vinner matchen idag. Jag vet inte hur man kan vara så kritiserad men ändå vara så bra som Ciro Immobile är idag. Italienarna hade uppenbarligen rätt när dem sade att man skall lita på Roberto Mancini, hans lag är extraordinärt.
Det var 8 April och Italiens premiärminister Mario Draghi kallar Turkiets president Erdogan för diktator. Skälet till Draghis uttalande var för att Erdogan sagt till EU kommissionens president Ursula von der Leyen att sätta sig på soffan under ett besök. Om Erdogan är en diktator eller ej låter jag vara osagt. Erdogan tog illa upp av uttalandet och sade att detta hade "skadat relationer" mellan Italien och Turkiet. Det skulle visa sig att EM-premiären skulle få konsekvenser på grund av detta. På Stadio Olimpico var det cirka 16,000 personer, 2,000 av dessa var turkiska. Eller hur var det?
Många förvånades över den låga siffran Turkiets fans hade tilldelats och Italien och dess fotbollsförbund påstod att detta var på grund av corona och allt vad det medför. Men detta skall inte ha varit den riktiga orsaken. Jag och många mer kunniga i detta kan konstatera att den låga siffran var som konsekvens till Italien och Turkiets "skadade relationer", för att citera Erdogan. Ur ett turkiskt perspektiv är detta oerhört tråkigt för fansen. Politik och fotboll skall väl inte påverka varandra, eller?
I införrapporten skrev Johan Stistrup att en enda stor ballong kommer att explodera men jag skulle säga att det var en zeppelinare som exploderade. Fem år, det är så länge italienarna väntat på mästerskap. All luft som de samlat under dessa långa fem åren försvann plötsligt idag när domaren blåste i pipan. Jag var påriktigt orolig hur italienarna skulle reagera vid en förlust men jag behövde aldrig vara orolig. Nu är man äntligen tillbaka i sammanhang som detta.
Chiellini sade under veckan att: "Sweden is not forgotten". När han stod där och sjöng Fratelli d´Italia med sina lagkamrater såg man i hans ögon att han inte hade glömt fiaskot på San Siro 2017. När Gli Azzurri sjunger nationalsången påminner det mig om VM 2014 och Brasilien. Det är semifinal och innan match gråter flera av spelarna under nationalsången, däribland David Luiz. Jag ser in i hans ögon och ser att han inte glömt fiaskot på Maracanä 1950 när Brasilien förlorar finalen mot Uruguay inför en folkmassa på 200.000 personer. Det är samma ögon, David Luiz och Giorgio Chiellini, visar. Skillanden är att Brasilien-Tyskland slutar 1-7 och Italien-Turkiet slutar 3-0.
Roberto Mancini var och är kritiserad i Italien för att han har moderniserat fotbollen och gjort den mer europeisk. Men nu går det inte att kritisera Mancini, hans facit talar bara för sig självt. Just nu: 28 matcher och 0 förluster. Ett facit som inte många skulle kunna klara av att ha, speciellt inte med de förutsättningar Gli Azzurri hade när Mancini tog över. Då var det ett lag i tusen bitar men på något sätt har han pusslat ihop alla bitar och gjort ett mästerverk. Ett Italien som styr matcher helt på egen hand. Han har ändrat spelsystem till 4-3-3 trots all kritik och gjort det lysande. Det är också fortfarande så att än idag kallar Mancini hans föredetta tränare, Svennis, för "Mister". Han är ingen kall och kortfattad gubbe. Mancini är en man med stor ödmjukhet vilket man kanske måste ha för att nå dessa resultat.
Nu är det bara att öka!
Forza Azzurri!
Italien: Donnarumma, Spinazzola, Chiellini, Bonucci, Florenzi (46´ byte till Di Lorenzo); Locatelli (74´ byte till Cristante), Jorginho, Barella; Insigne (81´ byte till Chiesa), Immobile (81´ byte till Belotti), Berardi (85´ byte till Bernardeschi).
Turkiet: Cakir, Meras, Soyuncu, Demiral, Celik; Calhanoglu, Tufan (65´ byte till Ayhan), Yokuslu (65´ byte till Kahveci), Yazici (46´ byte till Under), Karaman(76´ byte till Dervisoglu); Yilmaz.
Domare: Danny Makkelie
Målskyttar: 1-0 Demiral 53´ ; 2-0 Immobile 66´ ; 3-0 Insigne 79´.
