Inför Sverige-Italien: Vi kollar arkiven - OS 1912
Nedräkningen har börjat. 10 och 13 November ska det avgöras vilka av Sverige och Italien som kommer gå till VM i Ryssland nästa år. La Curva-redaktionen harv grävt i arkiven och kollat in tidigare avgörande matcher mellan lagen.
Och vi börjar väl från början...
OS i Stockholm 1912 kom att kallas "solskensolympiaden" tack vare den högsommarvärme som höll sig kvar i huvudstaden under nästan hela spelen. Men den allra första fotbollslandskampen mellan Sverige och Italien hörde knappast till de begivenheter som gjorde olympiaden minnesvärd.
Båda nationerna debuterade i ett internationellt mästerskap, men åkte på varsin stadig propp direkt. Sverige, som mötte Holland i Stockholms Stadions invigningsmatch, tog ledningen genom Norrköpings Ivar "Iffa Sven" Svensson, som även gjorde kvitteringsmålet 2-2 med tio minuter kvar. I slutminuterna missade sedan Erik Börjesson en straffspark innan gästerna avgjorde i 11:e förlängningsminuten.
Om svenskarna ändå "gingo med heder ifrån striden" så blev Azzurris insats ett rejält fiasko.
Premiärmatchen spelades Djurgårdens anläggning i Traneberg med en inramning som inte kunde ha varit mer idyllisk: klipphällar, lövdungar och glittrande vatten runtom planen och 600 nyfikna på läktaren. Men finländarna – som förlorat båda sina landskamper med stora siffror – verkade lida minst av den 30-gradiga värmen: när det gick till förlängning kom – enligt den officiella Olympiaboken – "den svenskfinska rasens seghet till sin fulla rätt" och Bror Wiberg gjorde det avgörande 3-2-målet.
Italien mot Finland på Tranebergs IP
När Sverige och Italien sprang in på Råsunda IP två dagar senare så var det alltså den olympiska "tröstturneringen" det handlade om och pressen hade i båda länderna börjat anklaga de nationella olympiska kommitéerna för amatörmässighet och improvisation. Av två hastigt ihoprafsade lag visade sig italienarna vara det klart bättre: "de gingo på med kraft och beräkning och spelade i utmärkt stil med ett ofta elegant och säkert samspel. Försvaret var solidt och anfallskedjan både snabb och beslutsam" skrev Dagens Nyheter om matchen som avgjordes av Inters Franco Bontadini efter halvtimmens spel. Trots att samarbetet mellan lombarder och piemontesare inte fungerade bra visade sig deras snabbhet vara för mycket för svenskarna, som oftast hade mött Norge och Finland i tidigare landskamper. Matchhjälten gick sedan ett tragiskt öde till mötes: under Andra Världskriget degraderades Bontadini pga att han inte deklarerat att han var utbildad läkare – och begick självmord.
Lagen på Råsunda IP:
Sverige:
Josef Börjesson (Göteborgs FF), Erik Bergström (Örgryte) ,Konrad Törnkvist (IFK Göteborg), Ragnar Wicksell (Djurgården), Götrik Frykman (Djurgården), Karl Gustafsson (Köping), Herman Myhrberg (Örgryte – lagkapten), Ivar Svensson (Norrköping), Erik Börjesson (Jonsereds), Eric Dahlström (Eskilstuna), Karl Ansén (AIK)
(Inför matchen mot Holland)
Italien:
Piero Campelli (Inter), Renzo De Vecchi (Milan), Modesto Valle (Pro Vercelli), Angelo Binaschi (Pro Vercelli), Giuseppe Milano (Pro Vercelli – lagkapten), Pietro Leone (Pro Vercelli), Franco Bontadini (Inter), Felice Berardo (Pro Vercelli), Enrico Sardi (Andrea Doria), Luigi Barbesino (Casale), Edoardo Mariani (Genoa)
(Inför matchen mot Finland)
För italiensk fotboll blev OS-deltagande trots allt ett viktigt första steg på vägen mot världshegemoni: förbundskaptenen Vittorio Pozzo – som gjorde Azzurri till världsmästare 1934 och -38 och olympiamästare 1936 – såg alla matcher han hann under Stockholmsvistelsen och sög i sig all tillgänglig kunskap. Bland annat blev Pozzo nära vän med Hugo Meisl, som dömde mötet med Finland och senare blev upphovsmannen till Österrikes "Wunderteam", ett lag som på 30-talet stod för det första embryot till det som senare skulle utvecklas till "totalfotbollen" på 60/70-talet. Båda var visionära, språkbegåvade och nyfikna till sin läggning, även om de politiskt höll till på motsatta kanter: Pozzo var patriotisk och militäristisk till sin läggning, Meisl socialist och kosmopolit.
Efter OS-mötet 1912 blev det sparsamt med svensk-italienska möten: i Italien kom Mussolini till makten ett decennium senare och fick snart Sverige som sin envisaste och mest sanktionskrävande motståndare i Nationernas Förbund, inte minst efter Abessinienkriget. Två matcher spelades ändå på 20-talet: i november 1924 blev det 2-2 på Milans stadion på Viale Lombardia, där delar av de 25.000 åskådarna vällde in på gräset efter slutsignalen för att bära tvåmålsskytten Mario Magnozzi och svenska burlejonet Sigge Lindberg av planen i guldstol. Även vindsnabbe yttern "Putte" Kock fick översvallande beröm i italiensk press.
Två år senare var det Stadionpubliken som hoppade in på plan med liv och lust, fast av helt annan anledning och med helt annat humör. Sverige hade besegrat Italien med 5-3 med två mål av "Svarte Filip" Johansson, men de 15.000 på läktarna kunde inte smälta gästernas hårda spel och "krigslister". När blågult fick en straffspark i slutsekunderna fick den italienske yttern Virgilio Levratto ett raseriutbrott och verkade t o m vara på väg att ge sig på domaren. Hundratals åskådare vällde in på plan för att "försvara" danske Sophus Hansen och stannade sedan kvar där långt efter att de båda lagen gått till omklädningsrummen. Italienarna bad sedan om ursäkt för Levrattos uppträdande och förklarade att han var "neurasteniker och stundom inte vet vad han tog sig till".
Svensk press – som redan då var pigg på skandaler och braskande rubriker – högg direkt efter bytet: den socialistiska pressen talade om "Mussolinihumör och rabalder i stadion" och förklarade att "italienare äro ett hetlevrat släkte, och när sådana uppträda på fotbollsplanen går man aldrig riktigt säker." Andra tidningar förfasade sig över den svenska publikens råhet: "publikuppträdanden" (idag skulle vi använda ordet huliganism) var inget ovanligt och en tidning hade en skämtteckning med "avväpnade" Stadionåskådare som placerats i en trälåda där bara huvudet och händer och fötter stack ut.
Torsten Tegnér påpekade i Idrottsbladet att det viktiga var att italienarna hade en känsla av att deras man hade felat – något som t ex tjeckerna aldrig brukade erkänna. "Kort sagt: italienarna, som dock spelade mera ojuste än tjeckerna, äro välkomna igen. Det är inte mycket ont i dem" skrev legendariske "TT". Men några fler svensk-italienska drabbningar blev det inte på nästan ett kvartssekel.
