Håll ihop, det blåser. Låt vinden vissla över våra huvuden.
Det ligger i konfliktens natur att missgynna den tredje oberoende parten. Men låt oss vänta tills alla inblandade har tröttnat, alla är uppenbarligen inte redo att börja leka än.
Sval blåst gör sig påmind under sensommarens Italien. Det råder spelarstrejk i Serie A, ett puttrande missnöje bland allt fler supportrar hörs allt högre nu. Är det fult att tacksamt välkomna strejken? Förmodligen. Men ändå inte. Förväntan träffar aldrig rätt hos människan. Något stämmer inte, villkor godtas inte och processen fortgår. Låt oss då vänta med det här, ingen av oss är ändå redo. Låt oss samla mod, hopp och styrka inför avfärd. Resan blir längre då.
Vem är inte nöjd med vad och har de själva funderat på varför? Det har aldrig varit enkelt att förstå andra människors krav på rättigheter, när det inte gäller våra egna. Vi kan inte förstå dem, de kan inte förstå oss. Arbetsinställelser rör vid något känsligt i individens inre. Känslan av att kollektivet ”vi” vill något gemensamt som kollektivet ”dem” inte vill. Jag är i grunden vän av strejker men denna rör mig i ryggen. Konfliktens yttre är en chimär, strejken handlar inte om drägliga arbetsvillkor. Den handlar om den mänskliga benägenheten att formulera en åsikt stark så till den grad att inte en tum kan töjas på dess lydelse.
Det är ett fascinerande drag med starka åsikter, just att kostnaden för dem rubriceras som gränslös av den ställningstagande parten. Men det tillhör också den primitiva konfliktens väsen att den inte håller i längden. För åsiktens slagkraft sinar alltid i takt med tiden om den inte vidrör allmänmänskliga befogenheter. Och lusten att bekosta åsikten med alla medel minskar så länge längtan efter det nya växer. Det finns en klocka som tickar även för denna konflikt, därför att den i grunden rör karga särintressen som gäller ett fåtal personer och därför dräneras på betydelse. Så länge den klockan tickar är jag lugn. Vi är inte redo än, men snart. Låt förväntans hunger freda behaget.
