Hela havet stormar
De senaste åren som Milan-supporter har mestadels inneburit lidande och uppgivenhet. Förra sommarens ägarbyte kändes som en nystart, en frisk fläkt i ett annars alltmer unket fotbollsliv. Det visade sig att allt skulle bli ännu värre.
Under en fantastisk svensk sommar och ett ännu härligare världsmästerskap i fotboll har tankarna på AC Milan grumlats. Säsongen 17/18 slutade i ännu en besvikelse och sommarens stora fotbollsfest var mer än välkommen för att dämpa uppgivenheten.
Under veckan kom så beskedet alla Milan-supportrar väntat på. UEFA:s finansiella kontrollorgan (CFCB) beslutade att Milan stängs av från spel i Europa under de kommande två säsongerna. Däremot gäller avstängningen endast i en turnering under de kommande två säsongerna, så Milan kommer missa det Europa League-spel man kvalificerade sig för föregående säsong. Alltså har Milan fortsatt allt att spela för under säsongen 18/19. Tar man en topplacering får man spela antingen Champions League eller Europa League under 19/20.
Anledningarna till avstängningen är flera. Milan har inte lyckats hålla sig inom ramarna för Financial Fair Play-reglementet under de tre säsonger som föregick sommaren 2017. Det betyder alltså att det är under Silvio Berlusconis ledning som spenderandet över gränserna har pågått.
Men, och det här är viktigt att förstå. Flera klubbar har hamnat i samma situation som Milan, med den stora skillnaden att de haft ägare som kunnat visa upp en affärsplan som övertygat UEFA om att klubbens intäkter under de kommande åren kommer överstiga utgifterna. Milan har också presenterat en affärsplan för UEFA. Den var inte trovärdig enligt UEFA. Varför? Främst för att ingen i hela världen tror att president Yonghong Li har några pengar.
Är det inte märkligt att ingen fortfarande vet vem denna kines är? Vad har han gjort tidigare? Varifrån kommer hans förmögenhet? Har han överhuvudtaget någon förmögenhet? Ingen av alla italienska journalister vet. Varför? För att det inte ens verkar finnas en enda kines som vet.
Jag förstår att UEFA inte ser det som troligt att Milan ska kunna växa explosionsartat i Asien tack vare Yonghong Li och hans marknadsavdelning, för att på så sätt öka klubbens intäkter. Jag förstår att de heller inte tror att han kan betala tillbaka det lån han tagit genom Elliott Management. Dagligen läser vi om deadlines som ska hållas för att klubben inte ska hamna i händerna på det amerikanska investmentbolaget. Lika ofta läser vi att Yonghong Li inte lyckats betala. Nu har han en sista chans. Den 6 juli ska han ha betalat €32 miljoner till Elliott Management, annars förlorar han klubben.
Den enda räddningen för Yonghong Li, med tanke på att han själv inte har några pengar, är att finna en investerare. Kinesen själv vill givetvis ha in någon som köper in sig till mindre än 50% i klubben, men ingen frisk människa skulle plöja ner så mycket pengar i en fotbollsklubb med Yonghong Li som ägare utan att själv få bestämmanderätt. Då kvarstår att sälja en majoritetsandel, och det är det som tidningarna rapporterar för högtryck om just nu.
Det som verkat mest troligt fram till nu är att italo-amerikanske kabel tv-mogulen Rocco Commisso skulle köpa åt sig ca 70% av Milan. Den Sicilien-födde Juventus-supportern har dock börjat tröttna på Yonghong Lis ständiga svängningar. För någon dag sedan såg det hela ut att vara så gott som klart, men Milans ägare ändrade sig i sista sekund. Commisso har därefter gått ut med ett officiellt uttalande om att han inte kommer överens med Yonghong Li, med största sannolikhet för att sätta extra press på kinesen.
Ett annat alternativ är familjen Ricketts, en finansfamilj från Illinois som bland annat äger MLB-laget Chicago Cubs. De har under de senaste veckorna verkat väldigt intresserade av att köpa Milan men har hamnat i bakvattnet av Commisso den senaste veckan. De ligger dock kvar i bakgrunden och väntar på sin chans.
Annars är alternativet att Yonghong Li inte lyckas betala tillbaka lånet till Elliott Management och investmentbolaget tar över Milan. De äger redan idag en del av franska laget Lille och skulle kunna tänkas vara intresserade av att ratta en ännu större fotbollsklubb. Om de inte själva vill styra Milan kan de givetvis sälja klubben till vilken köpare de än väljer.
Jag har skrivit rätt många texter om cirkusen som pågått i Milan de senaste åren och det har sedan länge varit tröttsamt. Många gånger har jag tänkt för mig själv att det inte kan bli värre, men de här rödsvarta herrarna, oavsett vilka de är, lyckas på något underligt sätt överraska en varenda eviga gång. Det är nästan omöjligt att tro att klubben i våra hjärtan ska kunna hamna ännu djupare i skiten än vad som är fallet just nu, sommaren 2018, men jag tänker inte säga att det är omöjligt. Inte en chans.
Det enda jag har kvar är hoppet, och jag hoppas mer än mycket annat att den här en gång så vackra och stolta klubben ska kunna uppvisa något slags friskhetstecken.
Det är hög tid att den där stormen börjar bedarra.
