Hjärnsläpp, besvikelse, motståndarspelare, överraskning.
Imorgon börjar EM och därmed är det hög tid att en gång för alla runda av säsongen 2011/2012. Milanredaktionen utser säsongens besvikelse, överraskning, hjärnsläpp samt motståndarspelare.
SÄSONGENS BESVIKELSE
David Faxå: - Skadesituationen.
Vem som är ansvarig är svårt att sia om. Förmodligen är det en kombination av MilanLAB, San Siros gräsmatta, Allegris beslut samt kommunikationen mellan ledar- och läkarstab. Jag trodde inte det var möjligt att få mer skador än vi hade förra säsongen, men det rekordet var det inga som helst problem att slå. Att skylla den tappade Scudetton på skadorna är enkelt, men förmodligen också anledningen till att vi inte vann i år. Hade vi haft Silva när vi behövde honom som mest och Cassano frisk hela året hade känslorna inom oss rödsvarta varit annorlunda idag. Det är jag helt övertygad om.
Henrik Brandel: – Taiwo.
Han kom som ett yrväder en juliafton och hade en vuvuzela i en svångrem om halsen. Efter 6 år på den vackra piazzan Stade Velodrome i Marseille och ett utgående kontrakt var Taye Taiwo ett hett byte bland Europas toppklubbar. Att han valde Milan kändes som ytterligare en Galliani-kupp och åtminstone jag hoppades att Milans vänsterbacksförbannelse var över och såg fram emot att se nigerianens fysik och offensivvilja i Milan. Men så blev det inte. Uppenbarligen kan man briljera som back i Ligue 1 utan att ett fungerande positionsspel. Då så inte är fallet i Serie A, blev det bara fyra framträdanden i rödsvart för Taiwo innan han skeppades på lån till Queens Park Rangers med en billig köpoption. Vårt sökande efter Maldinis sanna arvinge fortsätter...
Andreas Wingren: - Alberto Aquilani
Att fylla luckan som kreativ kraft på ett rödsvart mittfält efter det att en legend som Pirlo lämnat är ingen tacksam uppgift. Kanske inte helt förvånande att uppgiften blev övermäktig för Aquilani. Men i mina ögon misslyckades inte endast Aquilani med detta, han lyckades även förändra mittfältets komposition. Tidigare har Milan velat spela med en kreativ kraft som kunnat fungera som länk mellan försvaret och anfallet. När Aquilani inte klarade av det fick vi förlita oss på en pensionsklar holländare. När denne sedan pratade sig ur truppen fick ändå Aquilani inte tillbaka platsen. Aquilani var alltså SÅ dålig att det kändes klokare att plocka bort kreativitet från mittfältet än att plocka tillbaka Aquilani.
Henrik Edman: - Januarifönstret
Milan snackade stort och brett redan under sommaren, men värvade inga stora namn. Under vintern skulle det bli ändring. Tevez var på ingång men det blev Lopez istället, efter att Galliani misslyckats med sin taktik att köpa Tevez till ett billigt pris. Som salt i såret värvades också bl.a Mesbah. Det hade känts bättre att låta januari komma och gå utan dessa förödmjukelser från Berlusconi och Galliani.
SÄSONGENS ÖVERRASKNING:
David Faxå: - Antonio Nocerino.
Kom för rena kaffepengar (500 000 €) och Galliani hånades för köpet. Han var, förmodligen, tänkt som en ren ersättare till Flamini som skadade sig på slutet av försäsongen. Nocerino blundade för kritiken och blev lagets näst bäste målskytt och fastnade direkt i Curva Suds hjärtan. Nocerino har spelat så bra att Curvan gett honom två ramsor/sånger, något varken Silva eller Ibra har.
Henrik Brandel: – Nocerino.
Man får ta risken att vara tjatig; 5-miljonor-kronors-köpet Antonio Nocerino har överträffat alla förväntningar denna säsongen. Jag gillade honom i Palermo och tyckte han representerade ett slugt sista-minuten-köp av Galliani som truppspelare, men att han skulle bli Milans viktigaste mittfältare med 35 matcher och 10 mål måste ha överraskat alla. Förutom målen har Nocerino en fantastisk grinta som kommer att behövas nu när Gattuso har lämnat Milan. Nocerino är inte en spelare man bygger en trupp kring, han är murbruket som håller ihop bygget.
Andreas Wingren: - Antonio Nocerino
Det börjar bli tjatigt att prata om vilken fantastisk säsong Nocerino gjort i Milan, men tyvärr måste jag få tjata lite till om det. Ska man utse årets överraskning i säsongens Milan ser jag egentligen inget annat alternativ än Nocerino. Han anlände under mercatons sista skälvande timmar som en budgetlösning när Mr. X uteblivit. Frågan man nu måste ställa sig är om Mr. X hade lyckats göra en större succé än vad Nocerino gjort? Troligen inte.
Med sina 48 spelade matcher är han en av de spelare i Milan som spelat mest under säsongen, på dessa matcher har Nocerino mäktat med elva mål och elva assist från sin position på det centrala mittfältet. Imponerande! Han har även bidragit med en nyttig inställning i ett stundtals stillastående och håglöst Milan. Nocerino har sprungit upp och ner mellan backlinje och anfall som ett SJ-tåg utan förseningsproblem i varenda match, en otroligt viktig egenskap som hjälpt både försvararna och anfallarna i sina uppgifter.
Henrik Edman: - Antonio Cassano
Efter höstens bortamatch mot Roma kollapsade Cassano och hans tillstånd var ett tag riktigt allvarligt. Att hans karriär var över var de flesta övertygade om, speciellt de med kunskaper inom medicin. Men det viktiga var inte fotbollen, det viktiga var att Cassano skulle återfå hälsan. Mot alla odds kom han tillbaka och spelade på näst intill samma nivå som strax innan kollapsen och när Cassano gjorde sitt första mål efter återkomsten – borta mot Siena – fick jag rysningar längs hela ryggraden. Tänk så underbart det kan vara att ha fel…
SÄSONGENS HJÄRNSLÄPP:
David Faxå: - Tevez-affären.
Hur mycket jag än älskar Alexandre Pato kan jag idag tycka att Milan borde släppt honom och hämtat in Tevez. Om det var Alex själv eller pappa/dotter Berlusconi som hade sista ordet är oklart, men tittar man på resultatet på denna säsong var beslutet fel. Förhoppningsvis betalar sig beslutet i framtiden, men jag är inte säker.
Henrik Brandel: – Mexes.
När man som mittback står halvvägs upp på plan med boll och ser Lionel Messi komma springande, vänder man sig inte om och slår en lös bakåtpass till ingen alls. Detta gjorde Mexes på Nou Camp och lade grunden till Barcelonas 1-0-mål i CL-kvarten. Mexes är en kompetent back med ett ibland imponerande djupledsspel, men det kommer inte som en överraskning för romanisti att han är kapabel att få hjärnsläpp. Synd bara att det hända när det betydde som mest.
Andreas Wingren: - Allegris val att spela Silva mot Roma
Enligt många är det Allegris beslut att spela Silva trots skadekänningar mot Roma som lade grunden till en titellös säsong för Milan. Svårt att säga om det stämmer, men en sak är säker och det är att Milan är ett betydligt sämre lag utan Silva. En vanlig dag är Zlatan oftast tungan på vågen för Milan, men i kvartsfinaler mot Barcelona i Champions League skulle Silva varit betydligt viktigare än Zlatan. Tack vare Allegris beslut att spela, och därmed skada Silva, så missade brassen inte bara matcherna mot Barcelona, utan även resten av säsongen. Efter uttåget mot Barcelona gick Milan in i en kollektiv formsvacka och då hade Silvas kvalitéer i både spelet med och utan boll behövts. Sen är det lite väl svartvitt att skylla hela säsongens kollaps på Allegris val att spela Silva mot Roma. Men man kan konstatera att det i alla fall måste vara ett av de sämsta beslut som någon rödsvart fattade under säsongen.
Henrik Edman: - Patos och Silvas skadesituationer
Hur många lag skulle riskera sina dyrbaraste juveler i en situation som på intet sätt är livsavgörande? Förmodligen bara en – Milan. Allegri lät Thiago Silva spela trots att han redan på uppvärmningen inför hemmamatchen mot Roma visade solklara tendenser att allt inte stod rätt till. 9 minuter in i matchen var säsongen förstörd – både för brassen och för klubben.
Ännu värre (eller åtminstone skrattretande) var det i situationen med Pato. Pato gick långa stunder under säsongen skadad men helt plötsligt var han frisk och skulle aldrig mer få problem med sina envisa känningar. Anledningen? Jo, Pato åkte till USA för att besöka en amerikansk helbrägdagörare som på några få timmar löste de problem som ingen annan lyckats hitta lösningen på under flera år. Amerikanen hyllades, MilanLab hånades och Pato var redo för en långvarig comeback redan mot Barcelona. Efter 14 minuter var det slut och alla som stod i den amerikanska halleluja-kören tystnade.
SÄSONGENS MOTSTÅNDARSPELARE:
David Faxå: - Alessandro Del Piero.
Var absolut inte bäst eller viktigast för sitt lag, men ligan har tappat en stor profil. Hjärtat för klubben och fansen var otroligt och något jag verkligen beundrar. Del Piero var alltid en gentleman på planen och var omöjlig att ogilla. Det som utmärkt Italien under flera årtionden är nu på väg att försvinna. Spelarna som blundar för pengar och spelar med hjärtat är enkla att räkna. Jag är glad över att få uppleva dessa. Grazie Alé, och lycka till!
Henrik Brandel: – Pirlo.
Utan Pirlo, på gåva från Milan, hade Juventus inte vunnit Scudetton (med all respekt för Conte, Barzagli & Co). Jag kan förstå (men hade fortfarande inte gillat) att Milan släppte honom, Pirlo behövde ett miljöombyte och hade förmodligen inte varit lika bra om han stannat i Milan. Men till Juventus? Med lite framförsikt kunde han ha sålts för en ansenlig summa pengar till en toppklubb utanför Italien. Suck, den enda trösten är att Pirlo trots allt alltid främst kommer att minnas för det han åstadkom i Milan.
Andreas Wingren: - Antonio Di Natale, Udinese
Di Natale är en fantastisk anfallare som jag bara älskar att kolla på. Han sysselsätter en hel backlinje helt på egenhand och behöver endast en halv chans för att göra mål. Vinner visserligen inte skytteligan den här säsongen, men bär ändå Udinese på sina axlar med sina 29 mål under säsongen. Att Udinese lyckades knipa den sista platsen till Champions League trots att man sålde tre nyckelspelare förra sommaren är riktigt imponerande. Visst har hela laget spelat bra, men Di Natale är kaptenen som visat vägen med sitt målskytte och sitt spel de matcher där lagmaskineriet inte riktigt fungerat.
Henrik Edman: - Vidal
Jag förtjusades väldigt mycket under säsongen av två spelare utanför Milan – Gaston Ramirez och Arturo Vidal. Men måste jag välja en av dem blir det trots allt Vidal. Chilenaren står för själva sinnebilden av Juves återkomst till den stora scenen, det är Vidal jag kommer att minnas som främsta anledning till utfallet av säsongen 2011/2012. Med en makalös inställning och en sanslös glädje som smittade av sig på publik, lagkamrater och coach var han Juves fanbärare under säsongen och målgesten med Bonucci är helt oförglömlig. En personlighet som förgyller hela fotbollsvärlden.
