Edman: Hjältar
Hjältar bor i hjärtat. För evigt.
En dryg vecka av ofattbarhet, en dryg vecka av sorg. En smärtsam påminnelse om en hjälte som aldrig mer kommer att träda fram, större än någonsin i all sorg han lämnar efter sig. Sorgen är det pris man betalar för att man älskar, med det ofattbara som enda bundsförvant. Med tiden läks sår och själ och övergår till oändlig tomhet och saknaden som måste bäras som ett ok genom livet.
I tisdags var den sorg som aldrig borde fått födas sex dagar gammal och Milan skulle möta gigantiska Barcelona på bortaplan. En höjdpunkt som jag sett fram emot med ett barns iver sedan lottningen. En match som jag skulle gått igenom eld för att följa. Men det blev inte den höjdpunkt jag var beredd att gå genom elden för att se. Ögonen såg matchen, men själen var någon annanstans, på en plats 25 mil nordost om Moskva. Tankarna befann sig i redan svunna tider, det som aldrig kommer igen men som ändå alltid kommer att finnas.
Milan är och har i nästan hela mitt liv varit en tillflykt i dåliga tider, en stabil axel att luta huvudet mot i tider då jag sökt tröst. Ett lag och en klubb som alltid vårdat minnet av sina hjältar, som alltid högaktat alla dem som varit med och skrivit sin historia.
Under matchen mot Barcelona riktade sig mina tankar mot alla hjältar i dagens Milan, alla de som berikat sina supportrar med minnen som aldrig kommer att suddas ut.
Gennaro Gattuso var avstängd mot Barcelona, men mina tankar föll ändå in på när Milan var på besök i Malmö för att spela mot MFF. Kurt Hamrin var på plats och uppvaktades av Gennaro Gattuso som stannade till framför Hamrin, bugade och framförde att Hamrin var en stor spelare. Två hjältar som aldrig kommer att glömmas av dem som aldrig glömmer.
Ständigt ifrågasatte Clarence Seedorf spelade från start. Seedorf som till mycket stor del bidrog till de två senaste CL-titlarna samt vägen fram till finalen 2005. I våras buades han ut av hemmafansen efter en längre period av misslyckanden. Till skillnad från en del andra spelare visade han dock inget agg mot sin publik. Inga gester, inga ord. Seedorf bet ihop, kom tillbaka och visade på stundtals briljant spel senare under våren. En hjälte.
Ambrosini påminner i mångt och mycket om Seedorfs inställning. Jag kan inte minnas att han skyllt ifrån sig efter en dålig insats som följts av kritik. Tvärtom, han har alltid intagit en ledarroll och försökt lyfta fram medspelare som varit under isen. Han har varit med sedan 1995 men återfinns nuförtiden allt oftare på bänken. Trots det vill han vara där hans hjärta finns - i Milan. En hjälte.
Alessandro Nesta är den av Milans alla hjältar som ligger varmast om mitt hjärta. Såsom en tronföljare till ”den störste” har han ärvt den platsen i en sorts förhoppning om att tiden varar för evigt. Misslyckad och uträknad där hans ålder angavs som den skyldige efter matchen mot Lazio. Ett fenomen mot Barca och en vittnesbörd om att tiden är ett relativt begrepp. En hjälte.
I matchens absoluta slutskede nickade Thiago Silva in kvitteringen som både var förtjänt och oförtjänt på samma gång. Han var fullständigt briljant på ett sätt som vi nästan börjar ta för givet. Inte bara en av världens bästa mittbackar utan sannolikt en av världens bästa spelare. OM han stannar i Milan under flera år framöver kommer han att höja sin status till hjältarnas. Därför blir jag mycket illa berörd då jag läser att Barcelona jagar hans namnteckning. Det vore som att slita ut den senare hälften av sidorna ur en bok som börjat så fantastiskt att man vill sträckläsa den från pärm till pärm. En saga utan slut. En potentiell legend som istället blir till en parentes. Jag önskar att Thiago Silvas namn ristas in på samma sten. Hjältarnas sten.
Milan omtalas ofta i negativa termer som alltför ålderstiget. Ur en krasst sportslig synvinkel må så vara. Men på ett sätt är jag stolt över det, mycket stolt. Det visar på att Milan har oerhört svårt för att släppa sina hjältar, att hjärtat tar större plats än hjärnan. Hjärnan ger inget utrymme för hjältar. De bor i hjärtat.
Stefan Liv är definitionen av själva ordet hjälte. En hjälte som för alltid kommer att bo i mitt hjärta och vars minne alltid skall leva. Så plågsamt det är att se hans barn bäras fram till hans porträtt och uttrycka –”Pappa”. Så överväldigande det är att se alla ljus tändas vid hans minnesplats av alla dem som aldrig kommer att glömma. Så kolossalt det är att uppleva total tystnad under en minut från 7000 människor som alla vill hylla sin hjälte. Så svåruthärdlig kärleken är när dess yttersta pris ska betalas…
Alltid saknad, aldrig glömd
