Fredag: Revanschens timma är slagen?
Milan lottades mot Arsenal i dagens CL-lottning. En bra lottning utifrån urvalet enligt många.
Så var då lottningen till vårens finalspel i Champions League till ända. Lotten föll på Arsenal, ett motstånd som många hoppades på enligt omröstningen som hölls på löpsedeln fram till lottningen. De flesta (63%) drömde av naturliga skäl om att lotten skulle falla på Apoel FC. Arsenal å sin sida fick 13% av rösterna, följt av Benfica (8%), Real Madrid (8%), Chelsea (5%) och till sist Bayern München (3%). Första mötet sker i Milano den 15 februari med retur i London den 6 mars.
Jag instämmer i att lottningen var mycket bra för Milans del av olika anledningar. Arsenal är knappast ett lag som kan gå hela vägen till Allianz Arena även att klassen självfallet är av någorlunda hög europeisk standard. Att besegra Arsenal är ingen lätt uppgift men definitivt en överkomlig sådan för ett lag som säger sig sikta på den absoluta toppen i Europa.
Det sköna i kråksången är att förra årets skamliga fiasko mot Tottenham inte kan upprepas då det per definition inte är ett fiasko att åka ut mot Arsenal. Milan kan därför spela utan att vara rädda för att pöbeln ska stå utanför arenan väntandes på att göra processen kort med eventuella syndabockar. Spelbolagen håller Milan som mycket knapp favorit, så knapp att det kan vara tvärtom i februari efter förändringar i spelartrupperna.
Efter varje nederlag man lider längtar man efter revansch. Det är en naturlig reaktion som t.o.m. nyss knockade boxare önskar så fort hjärnan klarnat lite, eller i alla fall säger sig önska. Det är dessutom en vägvinnande reaktion då kamplusten och viljan att sälja sig dyrt ökar upp emot Gattuso-nivåer.
Då lagen möttes i CL våren 2008 gick som bekant Arsenal segrande ur dubbelmötet. Första matchen spelades i London där Adebayor var mycket nära att göra matchens enda mål för Arsenal i slutminuterna. Hans nick träffade olyckligtvis ribban. Jag minns att jag kände det såsom olyckligt direkt efter att domaren blåst av den mållösa matchen. Det hade varit bättre om Milan torskat med uddamålet. Man hade sedan tidigare dåliga erfarenheter av hur det går då Milan leendes drömmer sig bort mot det stora målet då endast halva vägen är gången.
Milan såg 0-0-resultatet på bortaplan som en halv seger och valde följaktligen till stor del att säkra hemåt snarare än att attackera under returmatchen på San Siro, det skulle ju räcka med 1-0.
Snålspelet höll i 84 minuter då Fabregas nätade för gästerna och åtta minuter senare gjorde Adebayor 2-0. Milan var överrumplade, mest av sin egen inställning och kunde inte skylla på någon annan. Med 1-0 i baken från första matchen i London skulle Milan tvingats till en djärvare matchplan, med en helt annan matchbild som följd. Om det hade räckt vet ingen, det har egentligen ingen betydelse, i alla fall inte i historieböckerna.
Men rent känslomässigt har det betydelse. Jag har haft svårt för att acceptera den där nesliga förlusten för snart fyra år sedan, ska man åka ut så ska det ske efter att man använt alla till buds stående medel men ändå inte klarat uppgiften. Man har gjort allt som kunde gjorts men inte räckt till. Det återstår då inget annat än att ödmjukt tillstå att motståndet var bättre.
Det händer knappast aldrig. Man har alltid ursäkter, någon är skadad, domaren blåste fel eller blåste inte alls, några av spelarna satt uppe sent kvällen innan och spelade FIFA, planen var för blöt vilket gynnade motståndet, man har haft ett alltför tufft spelschema strax innan osv osv. Ibland är bortförklaringarna rättmätiga, oftast inte. Min bortförklaring är bland dem befängdaste av alla, Adebayors nick träffade ju ribban, annars hade allt blivit annorlunda. Precis som det kommer att bli den 6 mars 2012 då revanschens timma är slagen…
