Fredag: Zlatan – nummer ett i världen?
Zlatan intervjuades av La Gazzetta dello Sport i en artikel som varit omskriven idag. Bl.a hävdade han att han känner sig som nummer ett i världen.
Zlatan Ibrahimovic:
-”Jag känner mig som nummer ett, om jag tyckte att jag var nummer två skulle jag inte känna mig motiverad. Att man inte vunnit den internationella Guldbollen eller Fifa World Player betyder inte att man inte kan vara nummer ett.”
Guldbollen (Ballon d’Or) delades i år ut till Messi i konkurrens med lagkamraterna Iniesta och Xavi. Det var första gången som FIFA var involverat i priset då det tidigare delades ut exklusivt av France Football. Beslutet att nominera tre Barca-spelare till priset kallades av Zlatan för ett politiskt beslut med direkt adress till att FIFA varit involverat. Han sade sig då inte längre bry sig om det f.d. åtråvärda priset.
Zlatan berättade vidare att han inte skulle velat vara som Del Piero, att vara i en klubb för länge istället att byta:
-”När man gör det (byter klubb) lär man sig mycket och en stor spelare måste dessutom kunna bevisa att han kan vara bra i mer än en klubb.
Det är lätt att vara duktig där du känner dig hemma. Men för att stanna på toppen krävs nya utmaningar, ny motivation.”
Noterbart är att Zlatan undvek att nämna Maldini kanske beroende på att det vore som att svära i kyrkan med tanke på vilken klubb han representerar. Man kan se en viss logik i resonemanget från Zlatans sida men allt beror på vad man väger in i begreppet stor spelare.
Zlatan Ibrahimovic är de facto en stor spelare. Hans professionalitet är närmast övernaturlig, kraven han har på sig själv är omänskliga. Hur trött han än är fortsätter han att kämpa intill slutet av matcherna. Varje gång han får utstå negativ kritik knyter han näven hårt i fickan och går ut och visar att han är – Zlatan Ibrahimovic. Ett namn som är synonymt med en av världens stora, ett namn som Lars Lagerbäck (som inte brukar ta till stora ord) håller högst i världen tillsammans med Messi. Ett namn som är synonymt med drömmål.
Att se Ibrahimovics namn på ryggen av en Milantröja skänker stolthet och stora drömmar åt milanistan. Minns intervjun som Ola Wenström hade med Zlatan i höstas då Zlatan fick frågan varför han valde Milan och inte Manchester City som lockade med gröna skogar både på plan och vid sidan av den. Zlatan skrattade till och vägde klubbnamnen i varsin vågskål och ansåg det givet vilket namn som vägde tyngst. Något som inte var helt uppenbart för Wenström som kommer från en helt annan fotbollsvärld. Ett uttalande från Zlatan som fick stoltheten hos milanistan att nå än högre höjder liksom Zlatan som fotbollspersonlighet.
Jag kan hålla med Zlatan om att Ballon d’Or numera handlar mycket om politik då FIFA blandat sig i utnämnandet. Därmed kommer han kanske aldrig att få priset (inte ens om han skulle förtjäna det på plan) då han inte alltid anses vara politiskt korrekt vid sidan av planen. Men oavsett vilket - allt han har gjort och de möjligheter man ser med honom i klubben är naturligtvis direkt kvalificerande för epitetet stor spelare, i alla fall på ena sidan av myntet.
Den andra sidan av myntet anger att Ibrahimovic har fått mycket kritik genom åren för att han inte varit någon klubb trogen och kommer således aldrig att betraktas som någon stor spelare i likhet med Del Piero, Totti, Maldini m.fl. De är alla legender i sina klubbar, på gränsen till gudar. En storhet som aldrig kan uppnås av Zlatan oavsett om han skulle bli dubbelt så bra som Messi. En storhet som bygger på att ägna sitt liv åt en klubb med dess fans som aldrig skulle få för sig att vika från klubbens sida och följaktligen inte dess trogna spelare heller.
Frågan är om alla klubbyten varit planerade från början av Zlatan eller om han helt enkelt tröttnat på att ständigt omges av samma atmosfär, samma omgivning. Som han själv säger kräver han nya utmaningar, ny motivation för att klara av att stanna på toppen. Detta resonemang gör storheten hos Del Piero, Totti, Maldini m.fl. än större.
Hur har de lyckats prestera på absolut högsta nivå under så lång tid, i samma omgivning, med samma föresatser år ut och år in? För dem bestod moroten i att varje dag få ikläda sig den stoltaste mundering som finns i deras ögon, för dem fanns motivationen i att varje dag få återgälda den gåva som de ansett sig ha fått av klubben i sina hjärtan, för dem bestod utmaningen i att ständigt tacka nej till de frestelser som andra klubbar ihärdigt lockade med.
Stora spelare, ikoner, legender, gudar, milstolpar, epoker, det finns många ord som tagits till för att beskriva dem. Många experter har hävdat att de är ett utdöende släkte, att fotbollen har blivit alldeles för kommersialiserad för att ge plats åt liknande sannsagor i framtiden.
Det finns mycket som talar för att de har rätt men vissa sannsagor kommer att skrivas i framtiden också. De kommer att bli färre, men ju färre de blir desto större blir myten kring dem. Detta innebär att det vackra kommer att fortleva så länge myten förs vidare av dem som anammar den andra sidan av myntet...
