Helgkrönika: En ny mentalitet måste grundas
I veckan som gick spelades Audi Cup. Milan blev sist i cupen liksom förra gången men hade inga problem att med ord försvara insatsen.
Audi Cup var ett välkommet avbrott i den eviga väntan på att en ny säsong drar igång. Med motstånd som Bayern München och Barcelona kunde det blivit en fest, om än i miniatyr. Cupen är naturligtvis inte av särskilt hög rang då den inte spelas under säsong.
Men besvikelsen var ändå stor då Milan inte ens försökte bjuda upp till kamp mot Bayern München vilket indikerades dagarna innan cupen i olika intervjuer. Milan är inne i en hård fysperiod till skillnad mot Bayern och hade sannolikt fått det svårt även om viljan funnits. Men den indolens som visades från Milans sida kan inte förklaras bort med någon fysisk status. Finns inte viljan så finns inte möjligheten, det gäller allting överallt.
Man behöver inte verbalt förklara för någon att den fysiska statusen inte är på topp, man visar att så är fallet. Ta Thiago Silva som exempel, som vanligt kämpade han tappert i Audi Cup men var långt ifrån den spelare som utsågs till Serie A:s bästa spelare. Med all önskvärd tydlighet syntes i hans löpningar att han genomgår en tuff träningsperiod just nu, han behövde inte förklara det för någon varken innan eller efteråt. Thiago Silva hade inte varit ligans bästa spelare om han ständigt sökte ord istället för handling.
Samma sak gäller Zlatan, under säsongen syntes klara tecken på att han var sliten men han bad aldrig om att bli utbytt. Han förklarade det med att det är Il Mister som bestämmer och att han spelar så länge som önskas, i ur och skur. Tyvärr är kanske detta en mentalitet som kolliderar med den som varit rådande i Italien. Man förväntar sig att de spelare som inte är hundraprocentiga berättar det, istället för att visa det.
Italien har haft många år av dominans i Europa och i de matcher där italienska lag (landslaget inkluderat) fick problem löstes det i stort sett alltid i slutet av matcherna. Man hankade sig vidare med minsta marginal i match efter match, i turnering efter turnering. Det hände så ofta att slumpen inte kunde gottskrivas fenomenet. I själva verket var italienarna så bra att de kunde lösa allt i slutändan hur illa det än såg ut. Lättjan växte i visshet om att det nästan alltid löste sig i slutänden hur illa det än såg ut.
Sedan dess har en del förändrats, den negativa spiralen har fått fart. För Milans del har det på senare tid oftast handlat om engelska lag i internationella sammanhang. Jag är ingen större vän av ö-fotbollen men säga vad man vill om engelsk fotboll – de kör stenhårt efter parollen It ain't over till the fat lady sings. För den inställningen beundrar jag dem och avundas dem. Milan fick stryk av Liverpool i CL 2005 trots att det var klasskillnad mellan lagen – till Milans fördel. 2008 åkte man ut mot Arsenal där engelsmännen (hur många de nu var i Arsenal) vågade spela ut mot ett ängsligt Milan. 2010 var det Man U som inte bara slog ut Milan, de gjorde det efter noter och vann på San Siro med 3-2 (7-2 totalt) trots att de aldrig tidigare lyckats göra mål mot Milan på just San Siro.
2011 var det dags för Tottenham. Allegri slog fast inför hemmamatchen att det viktigaste var att inte släppa in några mål!? Med denna defensiva inställning var det inte helt oväntat att den första halvleken bjöd på ett virrigt och förskräckt spel från hemmalaget, där bakåtpassningarna avlöste varandra. Hemmapubliken var missnöjd och buade ut Seedorf som i mångt och mycket fick klä skott för lagets tillkortakommanden. Det engelska spöket var påfallande och självförtroendet frånvarande. Milan vände spelmässigt i andra halvlek men Tottenham vann och lyckades sedan hålla 0-0 hemma i London. De flesta var överens om att Milan spelmässigt var det klart bättre laget i dubbelmötet, men vad hjälper det? Ännu en förlust mot ett engelskt lag var ett faktum och det engelska spöket hade vuxit sig än större.
Psykologin är enormt viktig i alla sammanhang. En psykologi som förr var med Milan och Italien i stort har omvänts och blivit raka motsatsen. Jag är inte helt främmande för tanken att om samtliga spelare bytt tröjor innan dubbelmötet så hade samma tröjfärg gått vidare ur bataljen, alltså med Milans spelare i det engelska lagets tröjor. Tyvärr.
Underdånigheten blir självuppfyllande i de stora matcherna. Underdånighet är inte ett oöverstigligt faktum, det är snarare en känsla. En känsla som måste förpassas till de sälla jaktmarkerna för att lämna plats åt en tro på ett återupprättande av ett lag som kan konkurrera om den titel som sägs finnas i klubbens DNA.
Det finns all anledning för Milan och andra italienska klubbar att gjuta ett fundament att bygga en ny vinnarmentalitet på. En mentalitet som grundas på att aldrig slappna av och att ge allt i alla lägen. En mentalitet där handling går före ord som ständigt söker bortförklaringar, även om bortförklaringarna ibland är relevanta. Ord vinner inga titlar, inte på plan i alla fall.
Audi Cup var en utmärkt möjlighet för Milan att utsätta sig för det klubben behöver utsätta sig för – att i linje med någon slags KBT ta bort alla spöken och istället bära de klassiska färgerna med stolthet på gränsen till högmod. De engelska lagen var frånvarande i cupen, men skalper mot storlag från övriga delar av Europa är att jämföra med den mängd av betong som krävs för att gjuta fundamentet.
Inte ens den fysiska träningen blir bättre av att planlöst jogga runt i en match, även om motståndet är det bästa. På pappret ser upplägget bra ut, men all träning förutsätter blod, svett och tårar för att nå de yttersta målen längre fram.
Det blev ingen final mot Barca på Allianz Arena den här gången. Drömmen är att vi istället får möta dem på samma arena den 19 maj nästa år, i betydligt viktigare sammanhang. Det är långt kvar till dess, både i tid och lära. Men möjligheten finns, förutsatt att viljan får företräde framför alla försiktighetskalkyler. Det finns inget att förklara, inget att förlåta och inget att försvara. Det enda som finns är en oskriven framtid med alla möjligheter för den som vågar tro på den…
