Il miracolo della primavera
Europaspel stundade och förutsättningarna såg bra ut när Udinese gick in i den nya säsongen under hösten 2012. Allt verkade dock gå snett i säsongsupptakten och alla bollar såg ut att studsa fel. Men när allt var som mörkast reste sig Udinese och stod under våren för en mirakulös avslutning på säsongen.
Säsongen hade slutat i dur och glädje efter att Udinese avfärdat storlag som Inter och Roma i jakten på den ack så viktiga tredjeplatsen i ligan. Laget hade spelat med frihet och självförtroende vilket i sin tur borgat för att Champions League-kval väntade till hösten. Under sommarens transferfönster var rulljansen på spelare stor men det var ingenting nytt. Allt verkade frid och fröjd och i Udinesekretsar såg man med tillförsikt fram emot säsongen 2012/13.
Men som för så många andra skulle allt raseras av en ynka omständighet. Sådant som inte kan förutspås, sådant som bara inträffar men som ändå medför det värsta tänkbara. Måhända borde just denna händelse varit väntad men när den kom var den lika brutal som överraskande. Lika kall som hård. Det var nämligen hösten som inträffade. Årstiden då löven faller av träden, då världen blir grå och karg, då himlen mörkläggs av regntyngda moln.
Efter att den föregående säsongen alltså slutat positivt kom hösten till Udine och allt som nyligen verkat så positivt och ljust blev plötsligt lika mörkt som årstiden. Efter en snöplig förlust på straffar missade Udinese den värdefulla chansen att få spela Champions League. Viktiga intäkter försvann, tillsammans med en stor reklampelare. Ligaspelet hade å sin sida inletts med två förluster på de två första matcherna. Visserligen kom förlusterna mot kvalificerat motstånd i form av Fiorentina och Juventus men när laget inte ens kunde avfärda Siena började krisstämpeln smyga sig närmare. Den nye fixstjärnan, Luis Muriel, hade dessutom kommit helt fel in till säsongen med en undermålig fysik och en medioker inställning.
Dagarna gick, matcherna passerade och läget i Udinese blev, precis som vädret, allt mörkare. I månadsskiftet oktober till november spelade man fyra raka oavgjorda ligamatcher, alla i matcher som man normalt sett borde vunnit, och följde dessutom upp detta med en tremålsförlust mot Lazio. Detta avslutade en mörk novembermånad då Udinese mäktat med blotta tre poäng, endast Cagliari och Chievo var under perioden sämre.
Inte heller kunde Europa League utgöra någon tröst. Visserligen lyckades Di Natale anföra sina mannar till en meriterande seger på Anfield, men i övrigt avlöste förluster och oavgjorda varandra även i denna spelform. Oavgjort hemma mot Anzji, två förluster mot Young Boys följdes upp av två förluster till, i Machatjkala och hemma mot Liverpool.
Men som så många gånger förr skulle familjen Pozzos långsiktighet betala av sig. Man gav Guidolin fortsatt förtroende vilket han i sin tur överförde till spelarna.
Segrarna började komma under december. Di Natale var inte längre ensam om att leverera utan fick fin hjälp av såväl Domizzi som Pereyra. Muriel hade tränat stenhårt och började så smått finna formen. En liten plump uppstod visserligen i Coppa Italia men i ligaspelet var december månad en framgång. Udinese tog femte mest poäng i hela Serie A och med nyvunnen optimism siktade laget uppåt i tabellen.
De närmast efterföljande månaderna blev svängiga men segrarna trillade in och med dem även poängen. Men så kom stabiliteten. Segrarna följdes inte längre av förluster utan av nya segrar. Di Natale och Muriel öste in mål, spelet stämde och allt såg ljust ut. Segrarna avlöste varandra och under de två sista månaderna av ligaspelet vann Udinese allt som gick att vinna. Sju raka segrar gav 21 poäng och från att ha inlett krisartat hade Udinese inför den sista omgången en stor chans att säkra spel i Europa League. Att vinna på Giuseppe Meazza-stadion är alltid svårt men när så sker är det imponerande. När man dessutom gör fem mål på arenan är det riktigt stort och det var precis var Udinese gjorde. Segern innebar att Udinese under de sista åtta matcherna tagit 24 poäng av 24 möjliga, ett facit som inte ens mästarna Juventus mäktade med.
Laget hade vänt den miserabla inledningen till någonting fantastiskt och på samma sätt som hösten inneburit mörker innebar våren solsken och ljus. Lika grått och tråkigt det varit under hösten, lika klart och strålande var allt under våren. Tack vare ett vårmirakel hade den förlorade säsongen övergått till att vara en succé i Udinese.
