Inkompetens till salu
Efter drygt två år i RedBird Capitals ägo är frågorna kring AC Milans framtid många och svaren få. Pressen på ägarna och ledningen är högre än någonsin tidigare, och deras plats på den stora fotbollsscenen är rejält ifrågasatt.
AC Milan är en klubb med en stolt och rik historia, både inom Italiens gränser och ute i den stora världen. Klubben har sedan grundandet 1899 varit med om stora framgångar på fotbollsplanen med bland annat 19 ligatitlar och sju Champions League/Europacup-titlar, men givetvis också svåra perioder med spel i Serie B på åttiotalet och närapå en tioårsperiod under 2010-talet där framgångarna som supportrarna vant sig vid under Silvio Berlusconis ledning lyste med sin frånvaro. Berlusconi, som utan tvekan är Milans mest framgångsrika president och ägare och även en av världsfotbollens mest lyckade, tröttnade till slut 2017 och krängde iväg klubben till en kines som senare visade sig vara en ren bluff. In red amerikanerna, som de gjort i så många andra fotbollsklubbar runt Europa, i form av Elliott Investment Fund. Bara namnet gjorde det tydligt att högsta prioritet nu var att tjäna pengar. Amerikanerna, med Paul Singer i spetsen, var dock kloka nog att inse att det krävs riktigt fotbollsfolk för att ta fram de ekonomiska värdena i klubben. Logiken är enkel, framgång föder pengar. Så småningom klev personer som Ivan Gazidis, Zvonimir Boban, Frederic Massara och framför allt Paolo Maldini in som ledande figurer i klubben. Personer med stor kännedom och erfarenhet från europeisk toppfotboll på högsta nivå, från VD-nivå ner till spelarnivå. Personer med stark personlighet och sympatiska drag, där laget alltid går före jaget.
Framgångarna var inte omedelbara eller enorma, men känslan i och runt klubben var att man var på väg någonstans. Det tog heller inte särskilt lång tid innan man stod där på Mapei Stadium den 22 maj 2022 och firade sin nittonde scudetto i ordningen. Kanske inte mot alla odds, men inte långt därifrån. Ännu mer otroligt var det att Milan ett knappt år senare skulle befinna sig i en Champions League-semifinal för första gången sedan 2007, men där stod de. Det slutade till slut i en smärtsam sorti mot ärkerivalen Inter, och den sportsligt ansvarige Paolo Maldini stod i direktsänd tv och klargjorde att han var stolt över hur långt projektet nått men att det fortfarande kvarstod väldigt mycket jobb och satsade resurser för att kunna konkurrera med den absoluta toppen.
För att återgå till amerikanernas jakt på pengar och avkastning så var det få som var förvånade över att Elliott Investment Fund efter den där scudetton 2022 valde att casha ut sina satsade pengar mot en fin värdeökning i form av en delvis försäljning till RedBird Capital. Grundaren och ägaren av denna amerikanska investeringsfond, Gerry Cardinale, har gjort sig ett namn i New York och på Wall Street genom att investera sina kunders pengar i framför allt tre olika branscher – sport, media/nöje och finansiella tjänster. Även i detta fall, liksom med Elliott, handlar ägandet i Milan om att tjäna pengar. Det är givetvis ingenting ovanligt, så ser den moderna fotbollen ut i de allra flesta fall. I många andra fall handlar det ändå om rika personer med ett intresse för fotboll som vill nå samma framgångar på fotbollsplanen som de redan gjort vid sidan av den. Eller för den delen stenrika stater som vill tvätta sitt skamfilade rykte genom titlar och efterföljande hyllningar från sina supportrar. Men sen finns också de affärsmän som bara ser en affärsmöjlighet, utan att ha någon koppling till sporten, staden eller klubben de tar över. Det handlar om att skapa maximal avkastning till delägarna. I den kategorin vill jag placera Gerry Cardinale. Jag betvivlar inte att han är en skicklig affärsman, han har uppenbarligen lyckats ro i hamn otaliga affärer inom media och på den amerikanska sportscenen. Hur pass intresserad han är av att se AC Milan lyckas på en fotbollsplan ställer jag mig dock tveksam till.
Sanningen är den att Cardinale anlände till ett dukat milanesiskt bord. Klubben var nybliven ligamästare efter att ha lagt stadsrivalen Inter på rygg, de ekonomiska förutsättningarna var goda med italienska mått mätt och han hade en sportslig ledning att luta sig emot med såväl erfarenhet som stort förtroendekapital i spelartruppen. Lägg därtill en trupp spelare med ligans bästa målvakt, ligans bästa ytterback, ligans bästa ytter och ett mittfält styrt av en stor Milan-supporter sedan barnsben och du har ganska bra förutsättningar att fortsätta lyckas.
Den första säsongen under RedBirds ägo, säsongen 22/23, var i ligaspelet en svag uppvisning av Milan där man till slut åtminstone lyckades nå en fjärdeplats. Nyförvärven från sommaren innan hade ingen lycka, även om vissa av dessa senare visat sig hålla hög klass i annan miljö. Framgångarna nåddes istället högst oväntat i Champions League-spelet, där Milan i slutspelsfasen slog ut Tottenham och Napoli innan det tog tvärstopp i semifinalen mot Inter. Undertecknad var själv på plats på secondo blu under returmötet, och den maktlösheten i nederlagets stund är inget man önskar någon. Hade jag där och då vetat att det var just i detta nu som Milans närmaste framtid skulle få sitt avgörande hade jag deppat betydligt mer. Nu fanns ändå ett hopp om framtiden med en någorlunda färsk scudetto i bagaget och nu en semifinalplats i Champions League. Kanske att vägs ände hade nåtts med tränare Stefano Pioli, men resten av konstruktionen såg ut att vara i gott skick.
Gerry Cardinale såg något helt annat när han spanade i sin fashionabla kristallkula inköpt direkt från sierskorna på Lower Manhattan. Efter att Maldini efter semifinalförlusten mot Inter klargjorde för vilka satsningar som behövdes för att konkurrera med Europa-toppen så fick amerikanen nog. Ingen skulle tala om för honom, mästaren på business, hur man når framgång. Nog visste väl han, om någon, hur man når gröna siffror på sista raden. Ut med Maldini och Massara och upp lyftes istället Giorgio Furlani och Geoffrey Moncada som sportsligt ansvariga. En affärsman och en scout skulle ta över ansvaret från männen som ett drygt halvår tidigare tillsammans blivit utsedda till ”Sporting Director of the Year” av internationella Globe Soccer Awards. En affärsman och en scout skulle ta över rollerna från två män som stod spelartruppen otroligt nära, med konstant närvaro och stöttning.
Döm av ingens förvåning när så gott som hela spelartruppen kablade ut sina lyckönskningar till Maldini och Massara efter det chockartade beskedet. Det var krossade hjärt-emojis hit och sempre uno di noi-texter dit. Två spelare som utifrån sett såg ut att ta det extra hårt var två som när de plockades till Milan av Maldini inte hade uppnått någonting på ett personligt plan, men som nu sågs som toppskiktet på deras position, i världen. Theo Hernandez och Rafael Leao hade förbättrat sina prestationer år för år och var ledande i att ta hem ligatiteln ett år tidigare och CL-framgångarna under våren som passerat. Nu var de lamslagna av nyheten att deras idol och mentor fått sparken.
Majoriteten av supportrarna förstod också att detta var ett tvivelaktigt beslut från RedBird, trots att det även fanns de som enbart pekade på några misslyckade spelarvärvningar som bevis på att beslutet var välgrundat. Dessa personer hade uppenbarligen glömt bort spelare som Hernandez, Leao, Maignan, Tonali, Bennacer, Tomori och ett gäng andra som varit grundbultarna i de senaste årens framgångar. De hade också missbedömt vilken roll en sportslig ledning har utöver vilka varor man väljer ut på mercaton. Till och med de mest högljudda och hårdföra supportrarna i Curva Sud hade återtagit Maldini till sina hjärtan, efter en trasslig relation under dennes spelarkarriär. Jag tror att vi alla kommer minnas de där bilderna på Maldini och Massara på Casa Milans trappavsats mottagandes hyllningar från representanter från den södra kurvan. Det var vackert. Det var Milan.
Det enda stora och bultande Milan-hjärtat som nu fanns kvar inom klubben återfanns under tyget på tröjan med nummer åtta på ryggen. Sandro Tonali var rödsvart sedan barnsben. Sandro Tonali spelade som att varje boll, varje minut och varje poäng var personlig för honom. Supportrarna älskade honom och medspelarna likaså. Amerikanerna sålde honom till Newcastle. Per soldi. För pengar.
Jag är inte dummare än att jag förstår att pengar styr dagens fotboll och att ett stort bud möjliggör andra investeringar. Så även i detta fall. Men jag vidhåller min text från sommaren 2023, det finns viktigare saker i en fotbollsklubb än pengar.
Snabbspola fram ett drygt år och vi ser samma sportsliga ledning med ett undantag. Cardinale förstod nog någonstans långt inne i pengasjälen att en fotbollsklubb behöver en frontfigur med förtroendekapital bland spelare och supportrar. För att rätta sitt fel plockade han runt årsskiftet 23/24 in nyligen pensionerade Zlatan Ibrahimovic som rådgivare till RedBird. Alla hade ju sett hans tårfyllda farväl till San Siro ett halvår tidigare och hört hans uttalanden om att Milan minsann är den klubb som ligger honom varmast om hjärtat, trots att han genom karriären flyttat kors och tvärs genom fotbollens Europa. Nu skulle han synas kring klubben, i en oklar roll som förmodligen skulle klarna med tiden.
Nu står vi på randen till ett derby. Det är september 2024 och Milan har förlorat sex raka Derby della Madonnina. Ledningens, och majoriteten av supportrarnas, förtroende för Stefano Pioli tog i somras slut och Milan gick mot en ny era under en ny tränare. Vår sportsliga ledning, där alla är nybörjare på sina positioner, singlade först fram Julen Lopetegui som ny tränare. En protestlista bland supportrarna på vida världens webbplats och tysta protester från Curva Sud satte stopp för de planerna. Lopetegui tog istället över West Ham och har precis satt rekord i usel start på en Hammers-säsong. Nåväl, supportrarna vädrade hopp, det fanns ju trots allt tränare som Antonio Conte, Thiago Motta, Roberto De Zerbi med flera ute på marknaden. Sällan är en tränarmarknad så välfylld på de översta hyllplanen.
Firma Furlani och Ibrahimovic (som nu tydligen i sin roll som rådgivare till RedBird bestämmer tränare) kände däremot att det i Ligue 1 fanns ett missförstått geni som skulle blåsa nytt liv i Milan. I mitten av juni presenterades Paulo Fonseca, från Lille, som ny tränare för Milan och Ibrahimovic var mer än tydlig vid presskonferensen där portugisen presenterades:
”Hans identitet stämmer överens med hur vi vill spela, dominant och offensiv fotboll. Vi har studerat hur Fonseca arbetar och vi vill ta det till San Siro. Vi vill att spelet ska sitta direkt och Fonseca är rätt man. Vi är väldigt säkra och tror på honom.”
Tre månader senare och fyra ligaomgångar in talar det mesta för att Fonseca är på väg ut ur samma dörr som han nyss klev in genom. Vissa röster gör gällande att en derbyförlust beseglar hans öde. Andra menar att det inte spelar någon roll, det är redan över i vilket fall som helst. Efter tisdagens förlust hemma mot Liverpool i Champions League-premiären har det ryktats nya tränarnamn till Milan varje dag. Ingen rök utan eld.
Jag är och har aldrig varit någon Fonseca-förespråkare. Men att fyra omgångar in peka på honom som syndabock i detta haveri till fotbollsklubb är väl magstarkt. Samtidigt som Giorgio Furlani, VD för Milan, tagit ett steg tillbaka från offentlighetens ljus efter att gång på gång gjort bort sig i media under förra säsongen. Var någonstans är ansvarstagandet? Du är VD. Ansvaret landar på dig, oavsett vad.
Sen har vi det stora, stygga lejonet. Mannen som ena dagen leker ”den som blinkar är gay-lekar” med en typ av influencers och nästa dag äter heta kycklingvingar med andra. Mannen som åker på semester (eller var det plötsligt ledarskaps-utbildning?) mitt i brinnande kris och sen i direktsänd tv förklarar för hela fotbollsvärlden att katterna tydligen dansar på borden på Milanello när lejonet är borta, samtidigt som han stammar fram att det inte alls finns några tveksamheter kring hans roll i Milan, han är bossarnas boss och alla andra jobbar för honom. Mannen som blir tillintetgjord av Zvone Boban i direktsänd italiensk tv och därefter börjar käfta med Viaplays utsända i svensk tv. Nästa gång någon vill se en stilstudie i hur det är att vara pressad från alla håll och kanter och inte klara av att hantera det, kolla in Zlatan Ibrahimovic.
Sanningen är att ingen överhuvudtaget vet vad dessa herrar gör i dagens Milan. En VD som kryper under bordet och en rådgivare till RedBird som är chef över alla. En feg krake som inte vågar stå till svars för sitt ansvarsområde och ett lejon som fortsätter att bete sig som ett barn. Om ni blundar där hemma för er själva och klistrar på Maldinis ansikte tillsammans med Ibrahimovics manér, hur skulle det se ut? Hur tycker ni att Milan borde representeras? Vad är Milan för er?
Svaret är förmodligen olika för oss alla. För vissa är Milan ett sätt att leva, en passion. För andra är det bara en egotripp.
När Fonseca får sparken (när, inte om) är inkompetensen som omgärdar Milan ett faktum som inte går att betvivla. När portugisen tar klivet ut genom dörren borde fler göra honom sällskap. Att sparka Fonseca är samma sak som att den sportsliga ledningen omyndigförklarar sig själv. Ni har inte lyckats med någonting, förutom att alienera er från både supportrar och spelartrupp. Det är dags att lämna strålkastarljuset som Milans historia ger er, för ni är inte värda det. Makt och personlig vinning går att få på annat håll. Låt Milan vara.