4-5-1 – Inter 2-0
Den svåraste matchen i Champions League på förhand. Vi kommer från en perfekt spelad match mot Livorno. Roberto Mancini tänker: ”Nej, nu vill jag ha en utmaning. Jag ska spela med en anfallare och Pizarro och Veron tillsammans”
Det var upplagt för vår svåraste match i Champions League på förhand. Även om Porto hittills hade varit bedrövlig, så visste alla att det fanns kapacitet inom detta lag. Alla utom Roberto Mancini.
Vår tränare väljer denna match att utföra ett experiment. Ett liknande experiment gjordes mot Palermo och vi blev utskåpade. Då användes Veron och Pizarro samtidigt, och båda var inkapabla till att spela på sin normala nivå. Mancinis tankegång måste ha varit inför matchen mot Porto: ”Jag undrar om dem inte lyckades spela med varandra för att vi hade för få mittfältare. Jag tror jag plockar bort en anfallare och ser hur det går. Vi spelar ju bara vår svåraste match i världens största klubbturnering.”
Det var vad Mancini gjorde. Han ställde upp med en 4-5-1 formation där Cruz fick agera ensam anfallare och med både Pizarro och Veron på plan. Jag sade till mig själv före matchen då jag sett uppställningen: ”Jag hoppas att vi håller nollan i 60 minuter, då Mancini kommer inse sitt misstag och plocka in en anfallare och sedan kan vi vinna matchen.”
Så blev inte fallet. När matchen hade startat var matchbilden den väntade. Porto tog tag i matchen, och Inter var desorganiserade och mittfältet var packat och rörigt. Det som främst var annorlunda var mellanrummet mellan försvaret och mittfältet. Det var stort som ett hav, och det grundar sig i taktiken med en anfallare. Cruz var enkelt bortmarkerad, vilket betyder att mittfältet måste hjälpa till i offensiven. Dem måste först löpa upp från sina mittfältsplatser, vilket tar tid. Vi förlorar bollen, och det tar lika lång tid att springa tillbaka. Porto skapar därmed bättre chanser och våra mittfältare springer sig trötta.
Vi skulle dock ha en riktigt bra chans att göra ett mål. Cruz blir äntligen av med bevakningen, även om det på gränsen till offside. Han ställs fri med Baia men skottet är mycket vekt och går rakt på målvakten. Med en sådan defensiv uppställning är dessa typer av målchanser otroligt viktiga att ta vara på.
Kort därefter skulle Porto ta ledningen. Bosingwa skickar in ett inlägg som går förbi alla spelare, fram till Materazzi som ska rensa bort bollen men får total felträff och skickar in bollen i eget mål. Min första tanke var att detta kunde vara bra för oss, för nu skulle vi väl ändå börja spela mer offensivt.
Porto skulle istället utöka sin ledning på frispark. Benny McCarthy skjuter den i muren men får returen rakt mot sig och skjuter igen. Veron sticker fram foten och styr in den i eget mål, och även om Benny registreras för målet, är det i stort sett två självmål som Porto gjort mål på.
Den andra halvleken börjar och nu vore det väl märkligt om vi inte skulle starta den med två anfallare. Nej då, Mancini fortsätter med en anfallare, men det dröjde inte länge innan Recoba kom in istället för Pizarro. Äntligen så var det dags för två anfallare.
Regnet öste däremot ner i den andra halvleken och det förstörde en hel del för oss.
Oturen skrattar oss i ansiktet ytterligare då Figo nickar i stolpen efter ett fint inlägg utav Recoba.
Nu började Mancini inse sitt misstag och plockade in ytterligare en anfallare. Adriano ersatte en anonym Solari, men inte heller detta byte skulle ge någon förändring.
Cambiasso fick avsluta våra målchanser med att i stort sett missa öppet mål. Matchen är förlorad och ett experiment är återigen grunden till det.
Mancini måste ta på sig skulden för denna förlust. Vi mötte ett lag vars svagheter under denna säsong har legat i defensiven. Adriaanse, Portotränaren hade också före matchen beskyllt Inter över att vara ett traditionellt italienskt lag som spelade defensivt. Mancinis respons på dessa saker är att använda sig utav en taktik vi normalt sett inte spelar med, och som heller inte har varit lyckad under för-säsongen. Föga överraskad blir man, när man skådar ett dåligt spelande Inter där varken Veron eller Pizarro klarar av att spela på sin normala nivå. Veron var närmast katastrofal och inte var Pizarro mycket bättre.
Den ende som undkommer denna match med hedern i behåll är Figo som ville vinna. Han blev utbuad vid varje bollkontakt, men han var motiverad.
Hur kan ideella skribenter och simpla supportrar se något som en välbetald professionell tränare inte kan se? Redan när Pizarro köptes sade majoriteten att Pizarro och Veron inte kan spela med varandra. Alla Interfans vet också om att 4-4-2 är ett vinnande koncept inom vårat lag.
Men inte den välbetalde tränaren.
Mancini är för envis för sitt eget bästa och han måste inse att vår 4-4-2 med endast en utav Pizarro och Veron fungerar och att han måste bygga kring den formationen. Jag skulle dock inte bli överraskad om vi får se en liknande formation mot Udinese på söndag.
INTER: 12 Julio Cesar; 2 Cordoba, 23 Materazzi, 25 Samuel, 16 Favalli; 7 Figo (13 Zé Maria 82), 14 Veron, 19 Cambiasso, 8 Pizarro (20 Recoba 53), 21 Solari (10 Adriano 67); 9 Cruz
