Matchanalys av Inter vs Feyenoord : Kvartfinal!
Inter vann, som förväntat, mot ett Feyenoord som kan inte ses någonting annat än ett gäng turister. Blyga 2-1 kunde ha slutat med betydligt större siffror ifall skärpan had suttit.
3 höjdpunkter från matchen
Hakan Calhanoglu
Så underbart att se honom komma tillbaka i form. Han spelar med ett sådant lugn och elegans när han har bollen vid fötterna. Oavsett pressen han får på sig så löser han det mesta. Han fick kröna insatsen med ett straffmål. Det som drar ner betygen en aning är just den onödiga straffen han orsakar. Otroligt viktigt att han kommer igång nu när Atalanta väntar till helgen, dubbelmöte mot lillebror Milan och ett dubbelmöte mot Bayern München i CL som också tog sig vidare till kvartsfinal.
Marcus Thuram
Också viktigt att han kommer igång med målskyttet igen. Han satte en riktigt fin boll minut 8 i det högra krysset från snäv vinkel. Liknar målet han gjorde mot Milan i förra säsongens derby. Han var också nära på att göra ett riktigt fint mål i andra halvlek där han fintade upp Feyenoord-försvaret till läktaren men träffade ribban.
Inter-försvaret
Trots att man släppte in ett mål i matchen måste man ändå lyfta på hatten för detta försvar man bjuder upp till. En sådan kyla i sina passningar där man inte räds en endaste gång mot pressen holländarna kommer med. Man rullar bollen mellan varandra tillsammans med Sommer för att tvinga holländarna att flytta upp laget och sedan använda sig av de tomma ytorna som uppstår i mitten. Visst, Feyenoord är ingen värdemätare direkt men det är ändå ett lag som slog ut Milan innan och krossade Bayern München tidigt på året med 3-0.
Vad vi kan ta med oss…
Trots skador som har tvingat spelarna att agera annorlunda i speluppbyggnaden. Här tänker jag framför allt på vänsterkanten. Bastoni gör det riktigt bra men det är ingen Dimarco, som jag har skrivit tidigare. Den gode Federico har en helt annan dimension i sig när han både kan komma runt på kanten för att slå precisa inlägg men även spela inverterat, vilket öppnar upp ytor för mittfältarna att dra isär motståndarna med sina löpningar. Det vi kan ta med oss här är viljan och uppoffringen spelarna visar på plan för att kunna vinna matcher trots att man måste spela på positioner man inte är riktigt van vid. Man lägger sitt ego åt sidan och täcker ytor som de inte är vana med. Här vill jag ge en stor eloge till MIkhitarian som var en gigant på mittfältet samt Dumfries som fick vara kapten för dagen och var överallt på planen. Han var med och försvarade tappert för att sedan finnas med i den sista tredjedelen för att kunna avsluta Interanfallet.
Nu till helgen är det Atalanta som står för motståndet. Bergamo-laget kommer från en tung vinst mot den slitna gamla damen där man krossade dem med 0-4. Till skillnad mot Inter har man även möjlighet att vila under veckan men Inter har både kvalitén och erfarenheten på sin sida för att kunna greja detta.
FORZA INTER!
