Reseskildring: Chi non salta é un rossonero!
"När sedan Adriano gör 3-2 på Verons hörna är lyckan fullkomlig. Och osannolik. Jag ställer mig upp och vrålar ett avgrundsskrik där flera års derbykomplex ljuder över Giuseppe Meazza".
Ungefär tjugo i sex ringer mobilen. Numret känner jag inte igen, men jag förstår att det är någon av alla människor som vill ha en biljett till kvällens match. Signalen är dålig. Vi är ju faktiskt fast i en hiss. Och har ni någon gång åkt en italiensk hiss kan ni föreställa er fem personer i hissen, med några matkassar vardera.
Dörren bändades så småningom upp och vi rusade mot Metron för att ta oss till stationen Lotto. Via taxi var vi så småningom framme vid Giuseppe Meazza, där nio personer, av varierande grad av nervositet, väntade. Efter mycket om och men fick vi tillslut 14 biljetter i ett kuvert. På varje biljett stod det: INTER-MILAN.
I allt virrvarr av matvagnar och souvenirer glömdes det nya biljettsystemet. Helt plötsligt stod vi i en åttio meter lång kö, till bredden fylld med minst 8 personer. För första gången någonsin kommer jag in på arenan när de båda lagflaggorna redan befinner sig i mittcirkeln. Vi hinner knappt sätta oss ner innan matchen startar.
Veron tar tidigt tag i taktpinnen. Och bredvid sig har han kvällens gigant. Dagen efter matchen pryder Adriano framsidorna i Italien, med fraser som “Kejsarens återkomst”. I Gazzettan kammar han hem 7,5 i betyg, för två mål och frisparken som gav Martins öppet mål för 2-1. Det jag kommer minnas efter den magiska kvällen 11 december 2005 är inte Leite Riberio Adriano. Nej, det är dags lyfta hatten för en riktig världsstjärna i FC Internazionale.
Jag minns min förvåning över hur Esteban Cambiasso behandlades i Real Madrid. Helt plötsligt stod en spelare av yppersta kalibern utan kontrakt och gratis för resten av fotbollsvärlden att bjuda på. Cambiasso valde den norditalienska klubben med fina argentinska anor. Skepticismen var stor bland fansen, speciellt här på Svenskafans. Dessutom hade Edgar Davids värvats som en frälsare från FC Barcelona som han hade återupplivat våren innan.
Facit blev tydligt väldigt tidigt. Värvningen framträdde snart som en av de viktigaste FC Internazionale gjort på många år. Cambiassos rutin och stora spelförståelse spelade snabbt till honom en gjuten plats i Inters startelva.
Mot AC Milan, det kroniska spöket som gäckat Inter, stod han och Juan Sebastian Veron på innermittfältet när Messina blåste för avspark. Jag kunde inte minnas när vi haft ett sådant starkt innermittfält senast, med sådan klass, spelförståelse och finess. Esteban Cambiasso är inte bara en “städare” på mittfältet. När han behöver gör han oerhört vackra, nätta små finter som öppnar upp planen på ett fantastiskt sätt.
Inter äger mittfältet. Mot Milan. Mot självaste Milan. När gjorde Inter det senast? Jag kan helt enkelt inte dra mig till minnes.
Första straffen beskådar vi med förvåning. Vi satt på långsidan nära Milanklacken och kunde mest spekulera kring varför Domenico Messina blåste straff. Instinktivt såg det ut som bakåtspel, men när armen riktades mot straffpunkten, antog vi att det var hands på Nesta. När vi många timmar senare såg reprisen kändes den jävligt hårt dömd. Situationen som ger Milans straff är lika svår att bedöma. Reprisen visar dock att den är betydligt tydligare än Nestas, dock även den hårt dömd.
Domarnivån fortsätter att vara ojämn hela matchen. Felaktiga frisparkar kompenseras med felaktiga frisparkar och rödsvarta fans skriker otryckbara ord om vem domaren är son till. För oss blåsvarta var det mest frapperande felet när han väljer att fria då Nesta tacklar Adriano på ett sätt som i 10 fall av 10 skall ge ett till gult kort till honom och därmed rött kort. Domenico Messinas insats hamnar tvåa på listan över usla domarinsatser som jag bevittnat live. Etta? Alain Sairs anno 1999 på Råsunda.
Frågan är dock vem som var uslast? Messina eller Obafemi Martins? Han må ha kvitterat ut en sjua i Gazzettan (ett hån mot Veron som fick samma betyg) och fixat första straffen och gjort ett mål. Men det räcker inte. Martins är inte värdig en plats i startelvan hos FC Internazionale. Sämre bollmottagare får man leta efter. Milanfansen omkring mig skrattade gott varje gång han tappade bollen och utropade ”Bravooo Martins!”
Julio Cruz är inte i närheten av Martins snabbhet, men Inter får ett helt annat anfallsspel när Cruz är på plan. Argentinaren är säker i sin bollbehandling och söker de enkla alternativen, allt som oftast. När Martins får bollen, strax efter Milans kvittering, med flera spelare som tar löpningar framför honom slår han bort bollen i panik långt upp på Milans planhalva. ”Bravo Martiiiiins” hörs skrockandes från Milanistan till höger om mig och jag begraver huvudet mellan benen.
När sedan Adriano gör 3-2 på Verons hörna är lyckan fullkomlig. Och osannolik. Jag ställer mig upp och vrålar ett avgrundsskrik där flera års derbykomplex ljuder över Giuseppe Meazza. Målet var Adriano skyldig alla blåsvarta själar sedan han totalmissat Stam vid Milans kvitteringsmål. Att sedan Vieri förlorar nickduellen mot Adriano gör inte saken sämre.
Domaren blåser av. Omkring mig hoppar människor av glädje och sjunger om de sittande rödsvarta på läktaren nära oss. Nedanför mig sjunger en ung man, medan han tar en rödsvart sittkudde och torkar den i baken och pekar finger med andra handen. Nere på gräsmattan går Cambiasso omkring och jublar mot publiken. Jag ryser och njuter av att ha en sådan klasspelare i FC Internazionale. Det argentinska innermittfältet vinner matchen åt Inter.
* * * * *
Väl hemma öppnar jag min resväska och inser att digitalkameran är borta. Grazie Mille, liksom. Foton och videos som skulle skänka glädje åt er besökare, är som bortblåsta, tack vare flinka fingrar på Antares Hotel Concorde. 4000 kronors smolk från en sprillans ny kamera i min glädjebägare.
