Veckans Damon
Den andra krönikan från Damon som alltså är vår nya veckokrönikör.
Förra veckans krönika var en bluff. Min önskan, min dröm blev till min sanning som jag i ett rus av ironi plitade ner. Folk hyllade och hypade mig, och vissa önskade t.o.m. att jag skulle vända den redan tröttsamma bloggtrenden. ”Damon, the blog slayer”. Jag levde på berömmet hela förra veckan. Fine so far. Men nu är det dags att justera en liten detalj. Den detalj jag utelämnade. Jag hoppas du har överseende med att jag ljög.
Sanningen
Jag skrev att media lurade på oss skräpet. Att folk egentligen inte ville ha det osmakliga. Det var inte riktigt sant. För i verkligheten övervinner dålig smak kvalité any given Sunday. En värld full av killar som bär tumring, bigbrother-tjejer som har tatuering i svanken och folk som läser skvallertidningar istället för att skaffa sig egna intressanta liv. Hellre ser Zlatan spela mot Empoli, än ett hett lokalderby. Den breda massan äter skräpet, medan vi andra försöker hålla oss flytande i mainstreamflodvågen. Du öppnar munnen och tar emot. Du får vad du förtjänar, och så länge du inte protesterar, ifrågasätter och tar ställning är du del av den stora massan. Fårskocken om du vill ta det till sin spets. Jag säger min åsikt och blir hellre totalt sågad och idiotförklarad av en klick än hyllad och dunkad i ryggen av folkdrevet. Visst jag blir glad när folk berömmer. Allt annat skulle vara lögn. Men den dagen jag tycker som alla andra, då slutar jag tycka. Fast målet är väl ändå att alla ska tycka som jag. Moment-22-problematiken har jag inte klurat ut än.
Juventus-Gate
Vilket leder oss till huvudämnet. Jag vill helst skriva om annat. Om Inter. Men i långa loppet är det ofrånkomligt. Och på sätt och vis skriver jag om Inter. För det är vad livet som interista oftast handlar om. Juventus-Gate. Fast denna gate är till skillnad från andra gates en härva som aldrig totalt nystas upp och framför allt aldrig leder till några fällanden. Inte ens när de bevisligen har dopat sina spelare leder det till några påföljder. Och för dig som inte läste förra meningen gå tillbaka och läs den igen. BEVISLIGEN dopat. Att de sedan friades beror på andra faktorer. Det saknades lagstöd för åtal. Det är ungefär som att någon skulle råna dig och gripas i närheten, med pistolen i handen men ett kryphål i lagen skulle leda till att han gick helt fri. Och om han inte kan fällas är han oskyldig, det är en princip som hela vårt rättsväsende mycket riktigt grundas på. Fast det skulle svida va? För det gör det hos oss interistas. Var eviga gång. Inget konstigt med det.
Vad jag fascineras av är hur Juventini gång på gång blundar för det faktum att något inte står rätt till i den italienska fotbollen. Man slår dövörat till, stänger in sig i sin bubbla och kallar folk för konspiratoriska. Jag är inte dummare än att jag förstår att Inter favoriseras mot smålagen, och man skäms lite när det händer. För jag vill vinna titlar som vi är värda. Men det kanske är skillnaden mellan blåsvart och vitsvart. Man började hålla på Juventus eftersom det var en vinstmaskin och seger är det enda som räknas. Man mår bra när det lag man håller på tar poäng, och det oavsett vad som ligger bakom. Doping, mutade domare och annat fiffel blir en parentes i sammanhanget.
Non vincete mai
Man måste förstå den strukturella makt som ligger bakom orättvisorna. Juventus ägare har gamla anor i Italien, en stor arbetsgivare (även om Fiat går knackigt sedan några år). Milans ägare är en det gamla EU.s mest tvivelaktiga premiärminister, med ständiga mutanklagelser mot sig och deras vice ordförande sitter som ordförande i Lega Calcio. Moratti får i sammanhanget anses vara en rebell med sina oljemiljarder, som anses vara lite fula pengar och när han dessutom ägnar sig åt välgörenhet för Zapatistas och umgås med Hugo Chavez ses det inte med blida ögon. Vi är utbölingar. Milanesiska utbrytare. vi gagnas när vi möter smålag. Men aldrig mot de stora grabbarna.
Non vincete mai sjunger de åt oss. "Ni vinner aldrig". Och det kommer vi aldrig göra. Inte som systemet ser ut nu. Den som tror annat är naiv. Eller för ung.
Twiligt zone
Ibland slänger man ut en dimridå när det blir för många frågor. För att rida ut stormen. Stänger av en domare tills man utrett. "Vi ska införa tyska domare". Det här var 2003. Äntligen blir det lite ordning tänkte vi allihopa och såg framemot att Markus Merk skulle hånskratta åt Nedveds patenterade döende svan och förkorta de obligatoriska lägliga fem plusminuterna som alltid tenderar att gå upp mot sex om behövligt. Självklart kom det inga utländska domare. Det kommer aldrig förändras. Det är som ett dåligt avsnitt av ”twilight zone”. Saker och ting upprepas. Om och om igen. Måndag hela veckan. Fast i en mardröm.
Lösningen
Här sitter vi. Du och jag. Vi är förbannade, men vi gör inte ett jävla dugg. Skriver en arg krönika och går vidare. När ska vi börja protestera på riktigt. Du och jag. Protestera mot Canal plus, Zlatanbladet och Lega Calcio. Hur många här kan tänka sig att säga upp abonnemanget på Canal plus, sluta läsa Aftonbladet eller skriva till Europakommissionen. Jag vill. Men ensam är inte stark. Oavsett vad de har lurat i dig. Dags att göra uppror. Du och jag. Eller vara det största fåret i skocken. Det som vet att man kan protestera, men låter bli. Det kanske inte är den slutliga lösningen på problemet. Men vi är åtminstone en god bit på väg.
Denna gång utgår veckans lista. Det finns inte plats för några komiska inslag, vreden är för stor. Krönikan är tänkt att vara en klack (eller Higuitaskorpion) på Svenska fans. Men den ilska som rasar igenom min kropp för tillfället får ge utlopp denna gång. Fast den lättsamma tonen är snart åter här. I framtiden skriver jag om den gången jag träffade Moratti, varför Recoba har en sån snygg fru och hur gammal Martins egentligen är. Och allt mindre om Juventus. Det är ett löfte.
