Bekännelser från en kvinnlig interist
Jag antar att det är därför som folk – både av det manliga och det kvinnliga könet – blir så förvånade när de inser att ens intresse sträcker sig längre än till Beckhams senaste frisyr eller Maldinis rakade ben.
Tänk er ett podium, som på ett Anonyma Alkoholister-möte, med en liten publik som tittar på en. ”Jag heter Lena, och jag är fotbollssupporter.”
Att fotboll är en populär sport för tonårstjejer (och även yngre) att utöva, det är nog ganska välkänt. Däremot så är det mer ovanligt att tjejer följer ett lag, eller en liga, eller till och med fotboll överlag. Jag antar att det är därför som folk – både av det manliga och det kvinnliga könet – blir så förvånade när de inser att ens intresse sträcker sig längre än till Beckhams senaste frisyr eller Maldinis rakade ben. Den vanligaste frågan som man får är naturligtvis VARFÖR man gillar fotboll, det är förståeligt. Jag har försökt att hitta ett bra svar på det, men har ännu inte lyckats. Varför gillar man choklad? Varför gillar man jeans? Varför gillar man hundvalpar och tulpaner och bergochdalbanan?
En annan fråga, som visserligen inte är lika vanlig när man har passerat tonårsstadiet med råge, är vilken spelare som man tycker är snyggast. Ett litet tips till er som träffar en tjej som är intresserad av fotboll – fråga henne inte vilken spelare hon tycker är snyggast i ett lag. Risken är ganska överhängande att hon kan ta illa upp. Förvisso är det inte så lätt att få ihop ett lag med spelare från äldre tonåren och upp emot fyrtio, utan att det finns åtminstone en spelare som tilltalar en utseendemässigt. Tänk er själva en situation med 22-25 tjejer mellan 18 och 35 – visst säger ju oddsen att åtminstone en av dem är snygg? Men utseendet spelar ingen roll för hur många mål man gör, hur bra man är på att stoppa motståndarnas anfallare eller ens inställning på planen – det är ju det som i slutändan spelar roll.
1990-nittiotalet var tufft för en interist – bland annat så gjorde holländarna i Milan att fler och fler började heja på de rödsvarta. Mot slutet av nittiotalet så kom en viss Signor Eriksson till Lazio, och de som inte redan var intresserade av italiensk fotboll drogs då till dem. Juventus hade ju vunnit en del titlar under decenniet, och hade även de anförskaffat sig supportrar i Sverige. Som interist så kände man sig ganska solo.
Men den som söker skall finna, och för drygt två år sedan fick jag ett tips om Inters sida på Svenskafans.com. Eureka! En hel drös människor som var lika intresserade av Inter som jag (och lite annat löst folk). När Inter gjorde bra ifrån sig så fanns det plötsligt andra att glädja sig tillsammans med, och när det gick dåligt så fanns det de som var ännu argare än jag.
När man är en del av en minoritet, oavsett vad det gäller, så kan man ha svårt att slå sig in i gemenskapen. Jag gjorde vad jag kunde i början för att så få som möjligt skulle få reda på att jag var tjej, för att slippa tråkningar, ”vem är snyggast”-frågan och – i värsta fall – att bli helt ignorerad. Till min förvåning så har jag stött på väldigt lite av den varan på forumet, resor och matchträffar – till skillnad mot ”i verkligheten”. Men, som jag har skrivit förrut, – interister är lite finare, intelligentare och trevligare än andra människor.
Slutligen kan jag meddela alla som eventuellt ligger sömnlösa på nätterna och undrar – kärleken till Inter sitter inte i könsorganen, utan i hjärtat, själen och hjärnan, och sådana har vi ju alla oavsett kön (eller?). Det är möjligt att killar och tjejer kommunicerar på olika sätt, och kanske också manifesterar sin kärlek till laget på olika sätt, men det handlar ändå om samma kärlek, till samma Internazionale.
