Montreal - Washington2 - 3
Milan-Inter 1-0
Inter i ett prekärt läge förmådde icke finna viss mån av upprättelse i derbyt emot Milan. Ett mål i den andra halvleken i en mycket jämn tillställning de bägge lagen emellan gav Milan segern och Inters kollaps är mer påtaglig än innan.
Förhandssnacket hade berört huruvida Inter skulle kunna värja sig mot en brakförlust efter att totalt ha rasat igenom mot Villarreal föregående vecka. Stämningen i truppen och i Inter som fenomen var totalt fallfärdig efter nederlaget i Spanien. Ingen seger mot Ascoli, eller ens avancemang till final i Coppa Italia i veckan kunde vända dessa sinneslag för de blåsvarta.
Nu stod vi dessutom inför ett lokalderby helt utan de beståndsdelar il derby della madonnina egentligen innebär, men likväl med plikt och förväntningar på laget. Supportrarna meddela redan på förhand sin inställning till spelarna som idag bär Inters tröja, och på bästa pajasmanér spelade bort vår sista chans till upprättelse mot Villarreal.
Banderollen på Curva Nord på fredagskvällen talade sitt tydliga språk; "Vi är inte här, ni har aldrig varit det..."
Sällan har väl Inters spelare varit så utelämnade åt sitt eget öde som igårkväll. I 17 år har klacken funnits där, match efter match och gett sitt verbala stöd till laget sedan förra ligatiteln. I vissa fall har man sagt ifrån på senare år, men aldrig har man lämnat laget helt. Kontrasten i detta derby mot alla föregående var därför total.
Inter inledde dock matchen övertygande. Man visade en hunger som mycket väl hade tagit laget till ett kryss mot Villarreal. Beklagligt förstås att det skall ske ett par matcher för sent. Man skapade ett par möjligheter, bland annat genom Stankovic som lossade bössan efter några minuter, skottet smet dock över. Även Adriano prövade att gå på genombrott men en vågad rensning från Maldini satte stopp för brassen i Milans straffområde.
Nästa läge föll efter att Stankovic stått för ett fint nummer på kanten och därefter avslutat mot första stolpen. Dida greppade inte avslutet och Cambiasso högg på returen men fick inte till något av värde, mer än en resultatlösa hörna för statistiken.
Milan tog sig in i matchen, men bägge lagen spelade relativt slarvigt och man fick intrycket av att lagen mest kände på varandra. Milan i väntan på stundande äventyr i CL till veckan, Inter i ren hårdsmälta efter föregående floppar. Gilardinos balans i inledande närkamper antydde dock att resultatet 1-0 på straffmål såg ut som ett tänkvärt exempel. Massimo De Santis på planen i gult bidrog inte direkt till att slå undan dessa tankegångar.
Mancini gav Mihajlovic kompensation för frisparksmålet mot Ascoli och placerade serben i backlinjen från start. Sinisa tackade med att gå sönder efter tio spelade minuter, varför vi fick ödsla ett defensivt byte redan där. Materazzi ersatte.
Milan kom efter Inters inledning upp i planen och ordnade ett par frisparkslägen som man dock inte förmådde nyttja.
Halvleken stod och vägde ganska stabilt och inget lag var egentligen mer framträdande än det andra.
Den andra halvleken inleddes med ett par heta chanser, en för vardera lagen. Milan anföll på högerkanten och med ett inlägg hittade man Clarcence Seedorf som avlossade bössan ur vinkel från nära håll, Julio Cesar stod för en grym fotparad och höll resultatet 0-0 intakt.
Åt andra hållet var det Dejan Stankovic som hann upp en djupledsboll mot vänsterkanten. Deki vände upp och hittade med ett fint inlägg in framför Milans målområde. Bollen passerade Adriano men Luis Figo mötte upp bollen med pannan. Avslutet smet dock utanför den bortre stolpen, riktigt het chans för Inter där man borde ha nyttjat läget bättre. Just Inters ineffektivitet tär på psyket när man dessutom visar de resultaten man gör. Något som måste skärpas till för att laget skall avsluta säsongen på något sånär behjälpligt sätt.
Nästa vända var Milans då man hittade Shevchenko i djupled, en snygg nick från ukrainaren såg ut att hitta nätmaskorna men Ivan Cordoba rensade på linjen, tyvärr inte bättre än att bollen hamnade hos Kakà som dock inte förmådde få hål på Cesàr.
Nästa chans blev dock avgörande då Milan efter en misslyckad frispark hittade in med nytt inlägg. Materazzi missade i markering och bollen hamnade hos Kaladze som med ett skott upp nättaket totalt försatte Inter i mörker.
Inter satsade allt framåt under slutet av den andra halvleken men man kom inte närmre än ett avslut från Esteban Cambiasso. Hans nickläge skarvades dock utanför målet av Paolo Maldini, varpå De Santis och hans kollegor inte visade någon större vilja att tilldela hörnspark.
De avslutande minuterna sprang iväg relativt fort med blåsvarta ögon sett. Martins bereddes speltid för att om möjligt bidra till en forcering, även senaste tidens formstarke lirare Solari kom in. Men alla försök till anstormning var alldeles för sent påkommet och Milan knep en ny derbyskalp till sin fördel.
Tomheten är nu total, det går inte att glädjas åt någonting som det känns. Cupfinalen kan sluta i princip hur som helst. Bara att se spelarna fira en sådan trofé skulle för min egen del framhäva kväljningar. Allt en sådan seger skulle bevisa är att vi har ligans bredaste trupp. Och hur pinsamt är det då inte att återigen hamna utanför guldstriden eller Europas finrum?
