Rubrik saknas
En otrolig blåsvart vändning, återigen, bäddade för ny cuptriumf för Inter. Efter underläge 0-3 efter 34 minuters spel tog Inter taktpinnen i handen och visade vad det praktiskt taget innebär att gå under epitetet Pazza Inter.
Det galna Inter, det vi alla lever för och älskar, visade sig i afton från sin allra bästa sida. Folk minns med rysningar och gåshud vändningen mot Sampdoria våren 2005. Det här snuddar vid den matchen, minst sagt.
Inter ställde upp med en stark uppställning på pappret.
Toldo;
Zanetti, Materazzi, Samuel, Grosso;
Figo, Vieira, Cambiasso, Stankovic;
Adriano, Ibrahimovic
Inga dussinlirare direkt, och det var klart att man gick in för att skåpa hem supercupen å Inters blåsvarta vägnar. Scenariot blev dock inte vad man hoppats på, åtminstone till en början bör tilläggas...
Roma gjorde i princip vad man helst behagade och Inters håglösa attityd bäddade för en mardrömsstart. Mancini kunde efter 13 minuters spel förvalta en halvchans till en helchans tack vare Toldo och ett stirrigt försvar. Inlägget från Panucci hamnade med studs framför brassen Mancini som med huvudet och en sprattelgubbe till blåsvart målvakt lyckades tråckla in bollen i mål, och mardrömmen hade bara börjat.
21 minuter senare visade storbildsskärmen på Giuseppe Meazza 0-3 efter att Aquiliani för andra gången nyttjat ett passivt Interförsvar och placerat bollen bakom en hjälplös Toldo i målet.
Vid det här laget kändes matchen väldigt Inter på något vis, en match som på förhand skall vara en seger förvrängs till att bli en typisk blåsvart förnekelse. Men å andra sidan, detta bäddade för en typisk galenskap vi alla åtrår och avgudar. Pazzissima Inter!
Virrvarret inleddes strax före halvtidsvilan då ett inlägg på frispark från Figo ifrån vänster hittade in till Vieiras välputsade skalle. Snygg styrning med knoppen till1-3 och man kände att det trots allt fanns en heder att spela för, även om läget kändes hopplöst. Men någonstans i bakhuvudet fanns den där blåsvarta känslan... "Nulla è impossibile per questa Inter" ...med rätta!
Efter halvtid kom Iaget ut i en helt annorlunda skepnad. Vad som först varit debacle och anonymitet, förbyttes till lusta och offentlighet. Inter tog för sig av vad livet hade att erbjuda och man pressade Roma så som det var tänkt. En match varar under 90 minuter, och detta tog de blåsvarta lejonen fasta på.
Efter 20 minuter använde Arma Letale sin välsminkade panna på bästa vis, och bakom Doni rasslade det i maskorna. 2-3 och Crespos kroppsspråk signalerade om mer i antågande. Befogat!
Efter en knapp halvtimme av andra halvlek var det återigen Vieira som följde upp ett Interanfall så som en central mittfältare skall göra. Ibrahimovic hittade efter ett flipperspel via Crespo in med sitt inspel på volley där fransmannen via ribban kvitterade Romas "säkra" ledning varpå jublet utbröt på Interbänken, det var bäddat för triumf, och alla var bjudna!
Upphämtningen och omkörningen på utsidan (Vi är inte Giuve) förkunnades i och med Luis Figos paso doble i den första förlängningskvarten. En frispark i vänsterfotsläge konverterade portugisen till 4-3 och totalt slakthus (macello) utbröt på Curva Nord, på Interbänken, på Svenska Fans forum och på förfesten där undertecknad huserade. Vi hade gjort det igen, och det spelade ingen roll hur många minuter som återstod av matchen eller vilken dignitet Supercoppa Italiana egentligen innehar. Det var en symbolisk seger på ett vis som Inter symboliserar. Galenskap och hjärta. Inters supportrar om några förtjänar den här typen av segrar, efter allt vad man utstått genom åren. Perdenti... jamenvisst vettu. All the Way. Förutom när det gäller tro, hopp och kärlek. Är det något vi gjort så är det att tro.
Denna afton lade vi pusselbit nummer ett. En obetydlig cupvinst, men ändock en pusselbit. Nästa station; Serie A TIM.
Ci Vediamo...
