Fredholm: Är det äntligen vår tur nu?
Inter var storfavoriter inför säsongen, och det sades att vinner de inte nu, så vinner de aldrig. Och jag börjar nästan tro på att i år är det upplagt för ett firande utan dess like.
Jag tror på konceptet att inte ropa hej innan den feta damen sjunger, men till och med en pessimist som jag kan inte hjälpa att undkomma den positiva magkänslan som finns i kroppen inför varje match. Inter ser närmast ut som ett helt annat lag jämfört med den cirkus vi upplevt under det senaste decenniet.
Jag blev närmast chockad över mitt beteende under matchen mot Siena för en vecka sedan. Vanligtvis sitter jag där i soffan, framåtlutad och gnuggar händerna i 90 minuter. Jag skäller, gnäller och väntar på det där misstaget som förändrar hela matchen.
Det är dock andra tider nu. Hemmamöten mot lag som Siena känns helt plötsligt inte lika nervöst som tidigare. Man kan slappna av i soffan och lita på att spelarna gör sitt jobb. Inter liknar en maskin just nu.
Rivalerna är oss själva
Rivalerna under säsongens gång har avverkats en och en. Den största rivalen till Scudetton före säsongen var Milan, trots sina minus åtta poäng. Men en kollektiv kollaps från den röd-svarta sidan har gjort att de är 26 poäng efter oss. Ignorera deras åtta minuspoäng och du har ändå 18 poäng. Jag vette tusan om jag sett något lag bli så dålig över bara en dag. Fortsätter de i den här stilen blir jag tvungen att dra paralleller med det Atletico Madrid som åkte ur Primera Division för ett antal år sedan. Idel stjärnspelare, men får det inte alls att stämma på planen.
Jag tror just avsaknaden av Milan i toppen av tabellen, är det som gjort mig så pass lugn. För några veckor sedan hette våra närmaste rivaler Roma och Palermo. Med all respekt för Palermo, men de är nog inte längre rivaler.
Roma däremot är fortfarande en rival trots förlusten igår mot Lazio. Serie A:s snabbaste, och förmodligen mest underhållande lag. De är sju poäng efter oss och med det är de fortfarande med i striden.
Men det som talar för Inter är inte att vi har minimala rivaler och att de tappar poäng på vägen. Utan det är Inter själva. Vi ser sanslöst starka ut, och även om det finns matcher som det finns mycket att förbättra, plockar vi hem tre poäng. Det är ingen tillfällighet att vi vunnit åtta raka segrar i ligan. Det är inte så att vi har varit lysande i alla de matcherna. Det behöver vi inte heller.
Finns dem som kan prestera ännu bättre
Även om allt känns som att det är frid och fröjd för tillfället, blir jag ännu mer uppfylld av optimism när jag tittar på laget och ser att det finns ännu mer att förbättra. Esteban Cambiasso har egentligen bara satt sin prägel på laget i en match den här säsongen. Luis Figo som fått en del speltid har varit som en trampande vålnad. Ändå leder människan assistligan i vårt lag. Patrick Vieira har förens nu på slutet kommit in rejält på mittfältet och visat vilken bjässe han är.
Nu ska inte heller en världsspelare glömmas bort i detta sammanhang. Partykungen från Brasilien – Adriano – har ännu inte gjort ett mål under hela säsongen. Vi som följt honom under hans karriär, vet hur bra han kan vara.
Vinnarmentalitet
Jag tycker också Roberto Mancini har växt under säsongen. Han ska kanske inte ha alltför mycket beröm, för med den trupp Inter har och årets förutsättningar, så bör vilken tränare som helst leda detta lag till triumf. Dock, har Mancini visat att han kan ge mer utrymme åt spelare som han vanligtvis vägrade spela. Santiago Solari är en sådan spelare. Det ska sägas att jag inte gillar den människan för fem öre, men han imponerade stort nästan varje match han fick spela förra säsongen. Men satt som oftast på läktaren. I år är det annorlunda, för nu har Mancini svalt sin stolthet och använt sig en hel del av Solari.
Det är inte heller någon hemlighet att Mancini inte är något fan utav Alvaro Recoba, men det är ändå honom som Mancini vänder sig till för att få till något när inte maskinen fungerar.
En stor betydelse av säsongens succé hittills ligger i en perfekt mercato. Säg vad man vill om Zlatan Ibrahimovic, och jag har nog sagt det mesta, men han bidrar ändå till den vinnarmentalitet som numer skiner igenom truppen. Inter gick ut och värvade spelare som vid något tillfälle har vunnit något stort. Det chansades inte på lovande lirare, som är spektakulära. De vet precis vad de får, och även om de inte presterar som man önskar i vissa matcher, är det ändå mentaliteten i hela truppen som är annorlunda.
Sedan har vi de spelare som värvades in som fyllnadsspelare, men som häpnat varenda en skulle jag tro. Det är främst Olivier Dacourt jag tänker på. Alltid varit en solid spelare som jag trodde skulle bli en ny Mattias Almeyda. Kan vara rent usel i vissa matcher, för att sedan vara lysande. Så har emellertid inte varit fallet. Dacourt har varit bra i en match, och lysande i resten.
En annan som jag trodde knappt skulle få någon speltid har varit Maicon, som farit fram på högerkanten i ett jehu.
Det finns en annan aspekt i vårat lag som haft en nyckelroll till våra segrar, och som jag tycker är symptomatisk för gårdagens match mot Empoli. Vi är fruktansvärt starka på fasta situationer. Vi har försvarare, mittfältare och anfallare som alla är farliga, så fort det vankas ett bra inlägg. Detta är ett vapen för att luckra upp en match där vi inte tillåts något utrymme att göra mål från öppet spel. Just det hände igår mot Empoli, och effekten blev att Empoli blev tvungen att lyfta upp sig lag, och således lämnas utrymme att sedan göra ett spelmål.
Upplagt för oss?
Vi har bara spelat 15 matcher hittills i säsongen och leder ligan med ”bara” sju poäng. Det återstår 23 matcher att spela, så detta är inte över på något vis. Men visst ser det förbannat lovande ut? Det jag oroar mig för nu är att det ser FÖR stabilt ut, och att i slutet av säsongen kommer en liknande förlust som den mot Atalanta 2002, och helt plötsligt är serien öppen. Med tanke på spelschemat och att vi vunnit på bortaplan mot Roma, Milan, Fiorentina och Palermo, så är detta upplag för ett titulerande Inter. Och då kan vi fira på det sätt som vi egentligen skulle ha firat de senaste två säsongerna, men som vi blev berövade från.
Jag älskar för övrigt att få äta upp mina ord när jag säger något negativt om spelare. Det finns ingen bättre känsla att ha fel, när det gynnar det man älskar.
