Reseskildring Milano
Efter en mindre lyckad inledning på resan, tack vare en glömsk reskamrat och ett strejkande passystem hos polisen i Skavsta, hann vi med nöd och näppe med planet som vid åtta tiden på fredagskvällen landade i Bergamo.
Lördagen inleddes med ett besök på Giuseppe Meazza där vi vandrade bland de mycket eleganta omklädningsrummen och hyllningar till Facchetti. En dyr men inte alltför sen kväll på Hollywood avslutade lördagen innan man vaknade på matchdagen och med spårvagnslinje 16 begav sig upp till arenan.
140 euro fattigare men än mer förväntansfull slog jag mig ned på rad tio strax ovanför Fiorentinas avbytarbänk där Prandelli en stund senare skulle komma att springa, hoppa och gestikulera som tok. Ett vackert tifo föreställandes den italienska flaggan mötte spelarna innan domaren blåste igång matchen. Fem minuter senare nickade Luca Toni in ett noll till Fiorentina på en mycket vackert slagen frispark. Viola fansen på kortsidan njöt, men bara en liten stund. Inter spände musklerna, Stankovic avslutade ett fint anfall med en bredsida i krysset och Adriano slog in en frispark, där både Vieira och Maicon stod i offsideposition, och en fin första halvlek slutade med Interledning. En sömnigare andra halva avgjordes när Ibrahimovic tvingade Frey till två suveräna räddningar men där bollen tyvärr för den senare redan passerat linjen, om inte vid första så definitivt vid andra tillfället.
Bredvid mig på matchen sitter en äldre herre som när jag berättar att jag är från Sverige utbrister: Svezia, grande Ibrahimovic, och han är inte ensam. Vem man än talar med nämner Ibra i samma andetag man uttalat att man är svensk. Förklaringen att man gillar Zanetti, Crespo och Cordoba bättre möts inte med särskilt stor förståelse. Den förre juvespelaren har blivit stor i Italien, mycket stor. Och även om han är en tillgång för laget kan i alla fall inte jag glömma att det var mindre än ett år sedan som samma person i seriefinalen på San Siro sprang med fingret över munnen i en gest för att håna Interfansen efter sitt ledningsmål för Juvetus.
Vad kan man då reflektera över en januaridag i Milano när Inter går som tåget och man knappt kan förstå att det var mindre än ett år sedan det miserabla uttåget ur Champions League och derbyförlusten mot Milan. Någonting sådant känns i dagsläget inte aktuellt, aldrig under min tid som svartblå följeslagare har jag sett ett så stabilt Inter. Tretton raka segrar är helt strålande och det är inte många gånger man suttit nervös under slutskedet av matcherna. Känns nästan absurt att man fått se Inter vinna med 3-1 hemma och ändå känner sig lite blåst på konfekten. Vi har nu ett lag så stabilt att det inte är så mycket Pazza Inter längre men jag tror att man i maj, (om) när Zanetti lyfter pokalen i luften inte kommer att gräma sig så mycket över det. Delad glädje är dubbel glädje och jag blir varm bara på tanken av att få se glädjen i ögonen hos Moratti, Zanetti, Recoba, Cordoba, Materazzi, Toldo och de andra trotjänarna som följt med på den långa resan.
En resa som äntligen ser ut att nå en framgång är tydligen för mycket för många experter, Milan och Juvefans. Snacket om att Inter vinner för att Juventus är i Serie B och att Milan startade 8 poäng bakom är inget annat än patetiskt. Att Inter i år har slagit Parma, Lazio, Fiorentina, Milan, Palermo och Roma på bortaplan, beror det på att Juventus inte är med? Att Milan idag är ytterligare 20 poäng bakom efter en katastrofal höst, betyder det att Inter är ovärdiga serieledare? Vi vet alla varför Inter förvägrats att vinna Serie A tidigare och vi vet alla vilkas fel det är. Jag ber bara alla bittra fans och experter om en sak. Sluta förringa Inters suveräna säsong och ställ er istället frågan Varför Juventus är i Serie B….
Övriga saker noterade från San Siro:
– Fiorentinafansens varma hyllningar till Toldo innan avspark gladde. Roligt att se att vissa saker inte förändras i fotboll.
– Esteban Cambiasso agerade som en lagkapten. Detta är inget jag uppmärksammat genom rutan men det var uppenbart hur argentinaren pekade, styrde och manade på sina lagkamrater. Mittfältseleganten kan vara en av de bästa värvningarna Moratti någonsin har gjort.
– Javier Zanetti är helt fantastisk, men det visste vi ju alla redan.
Oscar Lindgren
