Alltid denna tomhet...
Tom känsla när man blir utslagen ur en tävling utan att förlora en match. Det här med bortamål verkar vilja spela oss svartblå ett spratt var och vartannat år.
Det blir inte bättre av att en Valenciaspelare springer in på planen efter slutsignalen och slår av näsbenet på Nicolas Burdisso. Tomheten går över i ilska och man är beredd att spy könsord och obsceniteter i vårt forum här på svenskafans, men till vilken nytta? Bättre att skicka sånt över mailen eller skriva på MSN-chatten.
Jag trodde att grafiken ljög när vår startelva annonserades på Mestalla ikväll. Burdisso som defensiv mittfältare och Dacourt i Vieiras roll till höger på mitten. Urkorkat Mancini! Jag tog för givet att Maxwell skulle ta vänster mitt och Dacourt går ned i sin ”riktiga” roll strax framför backlinjen. Vartenda gång Burdisso fick en boll som skulle slås vidare i sidled eller lyftas i djupled, kom han under press. Bollbehandlingen håller tyvärr inte alls i Champions League i denna rollen. Försvarsspelet har däremot växt något oerhört denna säsongen och jag ser hans mångsidighet som ovärderlig i vår backlinje.
När slutsignalen ljuder efter att Valenciaspelarna maskat sig igenom de sista 20 sekunderna i ännu en patetiskt dömd frispark, hamnar Burdisso i hetsk ordväxling med Marchena. De båda brakar samman i ett slagsmål och från hemmalagets avbytarbänk springer en beslutsam David Navarro fram och slår av näsbenet på en fasthållen Burdisso. Jag fattade verkligen inte vad som fick Cruz, Cordoba och sen i spelargången, Cambiasso att bli fullkomligt rasande och på stridshumör.
När det nu visade sig att Burdisso var så pass illa skadad är man kanske något mer förstående även om det kändes illa att se Cruz och Cordoba springa och sparka efter en så patetisk fegis som Navarro.
Apropå patetisk så visade sig Villa vara en fruktansvärt osportslig spelare. Har på äkta Eurotalkmanér gått och slipat på ett världslag. I laget har ständigt Villa och Miguel funnits med. När nu David Villa visar sig ha samma integritet och ärlighet i sitt fotbollsspelande som Jennifer Lopez har i sitt skådespeleri, kan han ta sin kosa och dra åt helv… ur mitt världslag. (Trots det fantastiska frisparksmålet på Meazza.)
Nu gäller det att sadla om och tänka på Milanoderbyt till helgen. Sällan har man sett sådan klasskillnad som i höstens möte och ska vi lyckas med en lika klar seger denna matchen.
Mancini har lyckats skapa ett Inter med ett mycket tryggt försvarsspel och han verkar ha svetsat samman laget bra. Men något jag saknar är hans härliga känsla för byten som han visade upp i början av sitt kontrakt. Vändningen mot Sampdoria, inhämtningen mot Juventus med fyra anfallare på plan. Sånt hade jag velat se igen.
