Minnen från säsongen - Del 1.
Rekordsäsongen har glöd ännu. Bäst att skriva av sig lite innan minnet svalnar helt och man står kvar med en Scudetto på bröstet och ett fånigt brett leende som endast de som fått se Massimo Moratti denna säsong, kan föreställa sig.
När kunskaperna i det italienska språket är undermåliga eller rent av obefintliga, finns det ändå vissa glosor man successivt lär sig som svensk interista…
Pazza Inter.
Matcherna i början av säsongen började verkligen ”pazza”, om det nu grammatiskt går att skriva så. Galet i alla fall. Roma fick ställas som motståndare i Supercupen, då Inter var regerande mästare i både Coppa Italia och retroaktivt i Serie A. 35 minuter in i matchen låg vi under med 0-3 och man kan tänka sig hur alla Interkritiska ”experter” började slipa på sina krönikor om det svartblå laget från Milano som aldrig lyckas vara bäst. Nyförvärvet Patrick Vieira reducerade till 1-3 innan halvtid och vi minns alla resten. När matchen var slut och man känner den där unika känslan som bara vi interistas kan enas kring. Då glömmer man all skit i världen och bara njuter. Känslan kan beskrivas som en sorts evig underdog-känsla som kommit efter krönikörers spottande, rivalers fuskande och att vi de facto så många gånger fallit på mållinjen och lagt oss platt i tävlingars viktiga skede. Symboliserat i datumet 5:e Maj som får alla svartblå att rysa.
Squadra.
Laget hade fått tillökning och det kändes som en starkare, mer namnkunnig trupp än säsongen före. Vi hade sedan Fachettis tillträde på presidentposten slutat att släppa grundpelare i vår startuppställning veckan innan transferstopp för att i desperation ersätta med någon oscoutad rea-värvning. Den värsta förlusten var naturligtvis Juan Veron, som av familjeskäl ville byta kontinent och flytta hem till Argentina. Moratti hade förgäves förhandlat med vår mittfältsgeneral och det skulle bli mycket intressant (och ovisst) att se hur Mancini skulle gå från att ha seriens tydligaste spelfördelare till att spela med kortpassande tvåvägsspelare på mittfältet.
Idag när man sitter med facit i hand kan jag erkänna att jag såg värvningarna av Maicon, Maxwell och Dacourt som breddande reservvärvningar. Maicon skulle aldrig kunna peta vår kapten, Maxwell skulle ställas åt sidan för VM-sensationen, Fabio Grosso och Dacourt skulle endast spela när Cambiasso eller Vieira var skadade eller trötta. Detta visade sig vara åt helvete fel. Idag diskuterar vissa kring Maicon som en av europas bästa på sin position och efter långtidsskador på flera mittfältare har Dacourt gjort en jättesäsong (han har t.ex. på många sätt överglänst sin gamla Premier-League-Nemesis, Vieira). Maxwell och Grosso har båda fått regelbundet förtroende av vår tränare och jag får nog sätta ett extra plustecken för brassen.
Brassar ja… Inter har i ett par säsonger haft Adriano som härförare i anfallet och med hans långa formsvackor och månader utan mål, behövdes det förstärkning på positionen. Mancini som verkar ha klippkort för lånedealar med Chelsea, clearade den nygamla bekantskapen Hernan Crespo. Om den före detta Milanspelaren väckte känslor så var det ingenting mot vad som hände när Moratti tog fram den stora plånboken och köpte vår egen svenske Zlatan Ibrahimovic från ärkerivalen, Juventus.
Crespo kändes för mig som en hundraprocentig kvalitetsvärvning, men Zlatan. Nja… Honom var jag nog mer tveksam till. Visst var det kul att få honom till Inter, jag har gillat honom ända sedan hans MFF återtågade till Allsvenskan. Det var ju då jag upptäckte att han fanns. Man ville ju inte se honom sitta och ruttna på bänken när Adriano och Crespo försvarade Scudetton och firade triumfer i Europa. Dessutom… är det något som säljer lösnummer i Sverige så är det petitesser kring Zlatan Ibrahimovic och Inter skulle nu hamna mitt i denna svenska mediacirkus. Nu inledde Zlatan så bestämt och framgångsrikt i Inter att det blev sällan någon skit att skriva om honom och jag hann knappt tveka på att hans kvaliteter passade in i Inter. Mål och spelglädje redan från första matchen, Juventus var ett minne blott.
Calciopoli.
Sommaruppehållet präglades av utredningarna kring hur omfattande fusket bland flera italienska klubbar varit. Det stod snart klart att det var dags att sota för Juventus, Milan, Fiorentina och ett gäng mindre klubbar. Alla vi som hade hoppats på ordentliga, kännbara straff fick till slut nöja oss med att endast Juventus degraderades med en bunke förnedrande minuspoäng i Serie B och man skulle behöva en bragdsäsong för att inte åka ur den också. Dessa minuspoäng hyvlades sen successivt ner till en mer bekväm siffra så att man inte ska behöva skämmas för korruption, dopning, transfermanipulering osv.
Fiorentina bet ihop och gjorde den sedan den smakfulla värvningen av Adrian Mutu som säsongen tidigare kommit tillbaka från en avstängning han fått efter att ha smakat kokain i London.
Milan fick till slut endast 8 minuspoäng och de nämns idag som en anledning till att man var avsågade redan från början av säsongen. När det ordentligt hyvlade straffet stod fast var det kaxigare miner. Då trodde snillen i TV-soffor att det skulle krävas 4-5 matcher för Milan att hinna ifatt Inter.
Fortsättning följer...
