Funderingar kring säsongen
På ett soligt Giuseppe Meazza fick Interspelarna till slut ta emot sina högst välförtjänta guldmedaljer efter att ha genomfört en helt fantastisk säsong som sånär slutade vid 100 poäng. Ett helt koppel med trotjänare som varit med under åren och som fått uppleva lika många sorger som bedrövelser tågade stolta ut på planen.
Materazzi, Toldo, Recoba, Stankovic, Cambiasso, Cruz, Mancini, Moratti, Cordoba med flera har burit upp laget de senaste åren och det var en vacker syn att till slut få se dem le när hela säsongen var färdigspelad. Sist ut av spelarna tågade den oerhört stolta kaptenen ut, Javier Zanetti som bärandes på sin snart två år gamla dotter äntligen fick lyfta en pokal av värde.
Nog för att Coppa Italia och Supercupen är fina pokaler men ingen kan neka till att de väger lätt i jämförelse med en Scudetto. På ett sätt känns det inte mer än rätt att Roma fick vinna Coppa Italia just i år. Vi har ju slagit dem två år i rad och nu när vi väl förlorade hade vi precis säkrat ligaguldet. Roma och Totti befinner sig i en liknande position som vi var i för något år sedan och jag är övertygad om att med en bredare trupp och en anfallare till av klass så kommer Roma kunna utmana om ligasegern ännu hårdare än vad de gjorde i år.
* * * *
Den eviga diskussionen om den usla Serie A-statusen har både jag och flera andra skrivit om både en och två gånger. Det bekräftades inte minst när det stod klart att tre av fyra lag i Champions League-semifinalerna var från England. Jag kunde inte annat än dra på munnen när det trots allt blev det enda italienska laget som vann. I sin iver att framhäva sin egen liga och tala om att Premier League är bäst verkar många ha glömt vilken skillnad det är mellan den inhemska ligan och Champions League. Trots att Chelsea och Manchester United varit överlägsna i ligan var det Liverpool som fick spela final och det bevisar i alla fall för mig att det inte alltid är de bästa lagen som vinner Champions League. Skador, avstängningar, flyt med motståndare osv spelar en väldigt stor roll i en cupturnering och därför är det inte alltid det bästa laget som till slut vinner.
* * * *
Prinsen av Rom har sina straffmissar till trots ändå gått upp i ledning beträffande Guldskon och det enda som kan hindra den nyblivna tvåbarnspappan från att ta hem priset är om Real Madrids flygande holländare gör tre mål till i de avslutande omgångarna av La Liga.
Förhoppningsvis kanske det ger den bespottade (!) italienaren mer respekt utanför Rom om han kan få titeln som Europas skyttekung. Speciellt som han inte egentligen inte ens är en avslutare på samma sätt som Crespo, Van Nistelrooy och Trezeguet.
* * * *
Även om den karismatiske målvakten Pantanelli blir en injektion i tv-rutan även nästa säsong hade inte jag gråtit många tårar om Catania blivit det lag som följt Ascoli och Messina ner till Serie B. Nu blev det istället Chievo av alla lag som ramlade ur högsta ligan och även om det var tråkigt så tycker jag att det var kul att Reggina trotsade alla minuspoäng och förutspådda degraderingsdomar och mirakulöst nog lyckades klara sig kvar i Serie A, starkt.
* * * *
Beträffande minuspoäng så fanns det förutom Reggina ett lag till som visade att dessa minuspoäng inte nödvändigtvis behövde innebära att man ramlade ihop som ett korthus och hade det som ursäkt. Fiorentina gjorde en strålande säsong och visade att man är så mycket mer än bara Luca Toni, som trots allt gjorde 16 mål i år. Utan sina minuspoäng hade Florenslaget slutat två poäng bakom Roma och slutat trea. Detta kan jämföras med Milan som utan sina åtta minuspoäng hade slutat 28 poäng bakom Inter istället för de 36 man gjorde nu. Att skylla säsongens bedrövliga poängskörd på att man startade på minuspoäng, som många Milanfans gör, är inte ett hållbart argument. Fiorentinas mycket fina säsong visar nämligen motsatsen. Milanfansen borde kanske lugna sig med sina ursäkter och bortförklaringar. Vi slog dem i båda derbyna och är obestridda kungar av både Milano och Italien.
* * * *
Egentligen var det väl ingen konst av Milan att vinna Champions League, Juventus var ju inte med….
* * * *
Det finns två spelare som den svenska publiken avskyr mer än allt annat. Två spelare som personifierar allt som svenskar hatar när det gäller italienare. De är fåfänga, de ramlar lätt, de gestikulerar oavbrutet, har aviga målgester, vax i håret och de blir lika glada som fansen när de har gjort mål. Den ena avgjorde Champions Leaguefinalen förra veckan, och den andra är på god väg att vinna både Guldskon och titeln som Serie A:s bästa spelare. Det måste svida något oerhört i den svenska fotbollssjälen att Filippo Inzaghi och Francesco Totti är två av Europas största vinnare den senaste säsongen. Båda är ju dessutom redan världsmästare.
* * * *
Till alla oss Interfans stora glädje kommer Hernan Crespo spela i den svartblårandiga tröjan minst en säsong till. Dessvärre är de vackra lockarna borta men vad gör väl det. I slutet av säsongen när flera av Inters forwards var borta och Crespo var förstavalet och fick spela regelbundet visade han vilken otrolig forward han är. På fyra matcher under elva dagar i maj slog argentinaren till med inte mindre än 7 mål – fantastiskt.
* * * *
Säsongen 2006/2007 har nått sitt slut och Inter blev Campioni d´Italia till slut. Det ger mig en känsla av tillfredställelse och lugn och framför allt går mina tankar till spelarna och ledarna som varit med på den långa resan innan guldsäsongen, en resa fylld av förluster och besvikelser. Och givetvis till Giacinto Facchetti.
